Dansa barfota

Ibland känns det som att mitt riktiga jag finns någonstans djupt inom mig. Det jag inte vill göra det gör jag och det jag verkligen vill göra gör jag inte. Jag vill inte sitta hemma på helgerna, jag vill inte vara asocial och jag vill verkligen inte bara snacka utan att handla. Ändå är det precis det jag gör. Kanske för att jag är feg, kanske för att jag är helt jävla dum i huvudet. Kanske för att jag inte orkar. Kanske för att min kropp är ett tomt skal, jag är i själva verket någon annan stans.
För det måste ju finnas mer än fiskpinnar, fredagsvin och samma gamla rutiner. Ibland då och då så vaknar jag upp och vill bara springa från allting. Det är som en såndär dröm där man blir jagad och benen rör sig som om man simmade i sirap. De är mina mest återkommande drömmar.
Jag hatar alla säger att det kommer ordna sig. Det känns inte som att det kommer ordna sig. Det känns som att jag ska dö i en massiv ångestattack.
Mina planer kanske grusas, jag kanske blir galen, inspärrad. Det kanske går åt helvete alltihop.
Jag vill bara slakta min vilsenhet, låsa in min överanalyserande hjärna och stå och skrika slagord på barrikaderna. Jag vill tro på något. Förändra något. Jag vill bryta mig ur mitt fängelse. Kanske eliminera blygheten, stoltheten, fördomarna och idealen och bara supa och se glad ut som alla andra. Rastlösheten kan sammanfattas i Markus Krunegårds låt "Jag är en vampyr". Den ilskna euforin, rastlösheten, de stressande trummorna, "hela världens hunger samlad i mig". Gud. Åh. Hela världen är så underbar om man är korkad tom och glad. Tänk. För första gången på länge vill jag bara supa mig full och dansa och strunta i allt. Strunta i alla jävla ideal, i alla analyser och tillochmed i min oförmåga att dansa.
Jag är så tom. Som ett svart hål inom mig där alla mina drömmar och färdigheter sugs ner. Tomheten slukar allt, obarmhärtigt slukar den glädjen i allt, i kreativiteten, i de sociala mötena, i vardagen.
Jag är så trött på att analysera. Så trött på att vara negativ, kritisk, skeptisk. Min sambo har en dröm om att segla över Atlanten. Och det finns inget som skrämmer mig så mycket om öppet hav, men just nu vill jag bara sträcka ut armarna och skrika; "Atlanten, jag kommer Bring it on". Vad spelar det för roll om man är vid liv men inte lever? Då kan jag lika gärna surfa på Atlantens stora vågor och vara pissrädd, och kanske lite fri. Kanske lite fri från analyser och ångest.
Vägrar tro att det här är allt. Är det här allt det blir? Är det här allt det blir så dör jag.