Dansa barfota

Mina eko/återvinnings-ideal har fått sig några törnar på senaste, men när jag läser den här bloggen får jag lust att återvinna och pyssla som aldrig förr. Hur fin är inte hatten på bilden ovan? Av gamla hårfärgningstuber! Så kreativt att man bara dör lite.

Jag försöker verkligen göra mitt bästa för att sluta konsumera onödiga saker. Av olika skäl;
- Jag ogillar den här konsumtionshetsen som liksom knuffar folk mot sin egen undergång. Av samma skäl vill jag inte jobba med design, copywriting eller reklam för jag vill inte vara en del av allt det där.
- Det går åt en massa pengar. Pengar som jag verkligen behöver till sommaren, eller åtminstone till betydligt mer kreativa saker än nya kläder som jag ändå tröttnar på ganska snart.
- Det är tröttsamt att hela tiden leta efter butiken med bäst storleksutbud, att hela tiden prova, testa och spegla sig fram, leta efter rymliga modeller, generös bystvidd eller helt enkelt bara en storlek XL. Det är sällan det finns storlek XL. Och jag är trött på att bara få finnas på den plats jag blir tilldelad; typ på Generous, XLNT eller BiB.

MEN. Ibland blir man kär. Och ibland känner man att man verkligen förtjänar en rosa tyllkjol. Ett sånt där plagg som man tar på sig och bara känner sig superfin, som är lika glädjande att bära både till vardag och till fest.
Den här kjolen från Monki är en sådan. Den funkar både som vanlig kjol, men också som extra puff under någon annan klänning eller kjol. Efter den här är det definitivt köpstopp på klädsidan och förhoppningsvis desto mer aktivitet på sysidan!

Alltså, öronen. Jag säger bara; öronen.
Man kan inte vara ledsen när man ser den här glada lilla krabaten.
Från Cute overload, såklart, ditt sötknark på nätet.

På den här underbara bloggen lottar de ut den här helt fantastiska klänningen, måttsydd efter ens egna mått!
Jag bara måste vara med.

Det här är fanimej helt briljant roligt.

Nu finns den här underbara retrobaddräkten på Modcloth i storlek 16-26! Hurra! Den är förstås oanständigt dyr, men att Modcloth tar initiativet att köpa in plus size bådar gott för framtiden tycker jag.

Idag läste jag ytterligare ett inlägg i debatten kring vilka det är mest synd om (männen eller kvinnorna) i Metro. Personen ansåg att det numera är männen som är offer, inte kvinnorna.
Riksdagsledamoten Camilla Lindberg skrev i mitten av april en artikel på Newsmill som handlar om det nya mansförtrycket, och menar att jämställdhetskampen på senare år har fokuserats för mycket på kvinnor.
Internet svämmar över om bloggar som skriker sig blåa i ansiktet och undrar "men männen då?!".
Jaha, what about them? Jag är så jävla trött på den här tycka-synd-om-grejen. Nog för att det är synd om män. Män tar livet av sig i högre grad, presterar sämre i skolan, har färre relationer och har, precis som kvinnor, en massa förväntningar att leva upp till. Det är svårt att vara man helt enkelt. Och det är svårt att vara kvinna.
Nog för att jämställdhetsdebatten kan bli ensidig, men skulle inte det kunna bero på att det är främst kvinnor som driver den? Kvinnor som försöker göra tvärtemot det patriarkala samhället och männen; nämligen att se till kvinnornas intressen.
Hade män engagerat sig för jämställdhet i lika stor utsträckning så kanske det skulle sett annorlunda ut.
Men det verkar som vissa män hellre skuldbelägger feminismen för att den inte ser till DERAS intresse, och bestämmer sig därför för att bli antifeminister. Och vem hjälper det? Då strider ju könen mot varandra ändå. Är inte tanken att vi ska kämpa tillsammans mot förtrycket?
Det är synd om människan, var det någon som sa. Det är svårt att vara människa, säger jag. Herregud, det är inte så lätt för någon av oss, oavsett kön. Kan vi inte bara lämna det där? Måste det vara mest synd om någon? Kan vi inte bara försöka motarbeta ALLT könsrelaterat förtryck? Det skulle gynna oss allihop.
Jag menar, man måste kanske inte stänga alla kvinnojourer till förmån för mansjourer, de kan väl existera sida vid sida?
Eller?

*dansar i köket till Markus Krunegård iförd en gul äpplemönstrad sextiotalsklänning och rosa strumpbyxor*

Det här tycker jag är så himla bedrövligt. Så ledsamt. Jag blir så heligt förbannad när jag hör min eller andras vikt bli kommenterad. Jag vill läxa upp alla dessa jävla människor med en lång harang om var människas lika värde. Tyvärr blir man ofta tagen på sängen, man blir stum. Stum över folks oförskämda rättframhet. Stum över folks diskriminerande attityd gentemot tjocka människor. För hade det rört sig om hudfärg eller kön så hade det varit en helt annan femma.Naturligtvis är detta delvis en könsfråga, då jag upplever att överviktiga kvinnor stigmatiseras på ett annat sätt än män. Hursomhelst.

Vi tar ett exempel; Min pojkvän och jag var på Emmabodafestivalen i somras. En kväll när vi gick hand i hand mot utkanten av festivalområdet för att gå på toaletten och sen krypa in i tältet så fick jag, eller snarare min pojkvän, en kommentar som jag grubblat mycket över sen dess. Ett gäng tonåringar sitter på en hög med stockar och en av tjejerna säger med avsmak i rösten till min pojkvän; "Varför är du ihop med en fläskis?"

Mycket har jag hört; fetto, tjockis, knubbis. Men aldrig fläskis. Och det är nog det mest nedlåtande jag fått höra faktiskt.

Och inte ens hade hon vett att anklaga MIG för mina val, mina "snedsteg", gener och omständigheter som gjort mig till en tjockis, utan hon väljer att tala över huvudet på mig och ifrågasätta min pojkväns preferenser. Som om en långsmal vacker pojke vid sina sinnes fulla bruk aldrig ens skulle se åt mitt håll, än mindre hålla min hand.
Som om vi "fläskisar" är några man ska hålla sig borta ifrån. Stigmatisera. Att alla "vanliga" människor i ett tyst samförstånd ska bestämma på vilka villkor vi ska leva. Ge oss lite utrymme här, lite utrymme där. En tjockisruta på H&M med fula kläder, ett avskräckande exempel i media. Absolut inte hand i hand med en fin, långsmal man eller iklädd något annat än fula tjockispaltor. Som ett slags vikt-apartheid. Det gör mig så jävla ledsen. Och det träffade verkligen en öm punkt inom mig. Just då skrattade jag bara bort det. Men i efterhand har jag grubblat på det en hel del och insett att det fortfarande finns något inom mig som är överens med den där tjejen på Emmaboda. Jag som trettonåring. Som trodde att ingen någonsin skulle se åt mitt håll så länge jag var överviktig. Och att jag inte hade några rättigheter i min då/nuvarande form. Ingen rätt att kräva respekt, ingen rätt att trivas med min kropp och absolut ingen rätt att klaga på dåligt utud av storlekar.
Det som har förändrats nu är min egen inställning. Min förmåga att veta mitt värde, att tycka om mig själv som jag är och samtidigt kämpa för en bredare acceptans av människor.
Men för vissa får jag inte ens älska vem jag vill. Vad är det för jävla samhälle egentligen?

Det här lyssnar jag till idag och snyftar nästan lite för att det är så vackert (ja, alltså, Fröken Perelli hade jag kunnat vara utan men men). Tänk så annorlunda, och så mycket vackrare, något kan bli i en annan förpackning. Moto Boy alltså. Män med oklar könsidentitet som sjunger vacker falsettsång i allmänhet alltså. Så vackert.

Idag har jag blivit en mer färgglad person. Jag riktigt känner hur möjligheterna öppnar sig iochmed denna upptäckt.
Jo, jag en tendens att snöa in på saker och verkligen hänföras av små förändringar MEN, det här är faktiskt lite stort för mig. Jag har alltid inbillat mig att:
A: one size eller andra typer av ospecificerade storlekar (typ medium-large, liksom, vad innebär det?) på strumpbyxor betyder på-tok-för-små-för-mig
B: att jag, med mina kurviga spiror, inte klär i färgade strumpbyxor.
Men idag har jag faktiskt lyckats motbevisa båda två när jag i ett färgglatt infall fick för mig att köpa ett par rosa strumpbyxor och en turkos sjal med rosa rosor att matcha med min svarta klänning med vita prickar. Både sjalen och strumpbyxorna inhandlades på Indiska där min snälla kollega lät mig göra ett experiment; om strumpbyxorna inte passade så skulle jag få lämna tillbaka dem, och om de passade så skulle jag meddela det så kan de säga det till kunderna. Och de passade. Och det blev så fint. Jag kände mig superfin!
Nu vill jag köpa ett par i varje färg.

Så, tips till alla tjockisar; färgglada strumpbyxor i strl M-L från Indiska är inte bara fina, de passar även en strl.48-50-tjockis som mig.

Igår fylllde jag 20 år. Det kändes stort, och ganska litet på samma gång. När jag var 15 tänkte jag att jag skulle vara annorlunda nu. Och det är jag väl också, väldigt annorlunda faktiskt. Tryggare, framförallt. Men på ett sätt lika vilsen och osäker nu. Kanske mer, nu när man börjar göra sina val inför vuxenlivet. När man bor sambo med en människa. När man tänker på framtiden.
Hursomhelst så firade jag dagen med att laga massvis med god mat och bjuda hit min mammas sida av släkten. Min 79:åriga morfar åt falafel, haloumi, hoummus och baba ganoush med stor förundran. Spännande var det, sa han. Jag tror han tyckte det var rätt gott också, även om han inte riktigt visste hur han skulle äta det med tanke på att han inte äter mat med händerna.
I present fick jag, förutom ett superfint kalas, mestadels pengar och blommor men två par tights, en massage och bidrag till en utlandsresa fick jag av sambon och ett par prickiga ballerinaskor, ett par lila rosetthårspännen och ett vitt rosettdiadem av syster yster. Det var en fin dag.
Idag är jag gräsänka och jag har börjat dagen med att äta fil med müsli och skivad banan och läsa väl valda episoder ur Bitterfittan, som gör mig både arg och glad. Glad för att feminismen lever, och arg för att den behövs så akut just nu, när ingen verkar inse det.
Nu ska jag iväg och fika med en gammal vän och det ska förhoppningsvis bli början till ett ihoplappande av gamla vänskaper som legat i dvala under en jobbig och deppig vinter. Men nu är det vår, och mer än dags att försonas. Hoppas jag.