Dansa barfota

Jag läser i min kursbok "Världen är en främmande plats" av Ola Sigurdson (en essäsamling om religion ur ett hyfsat teologiskt perspektiv). En av essäerna handlar om religion och konsumtion och om hur mycket varumärken definierar oss i dagens samhälle. Eller snarare, vi är ganska duktiga på att köpa varumärkernas koncept. De vill ju inte bara sälja en funktionsduglig produkt, utan också en livsstil. Som han säger i boken; om jag köper ett par Nikeskor så köper jag i första hand ett varumärke, och i andra hand något att promenera runt i.
Jag tror att många tänker att de inte är såna, som låter sig definieras av varumärken. Jag skulle heller inte beskriva mig som sådan, för vem vill vara en sån? Men när jag tänker efter så är jag det nog också på ett sätt.

Det manifesterade sig nog ganska tydligt häromdagen när jag bestämt fick nog av min rödflammiga, finniga och orena hy och bestämde mig för att investera i någon bra rengöring och en ny nattkräm. Inne på Lindex kände jag mig vilsen. Jag litar inte på Niveas produkter, deras makeupborttagning gav mig eksem.. Så jag lämnade Lindex och gick vidare till Åhléns och kände att "nej, här kan ju det här kalaset kosta vad som helst och det har jag inte råd med". Så jag gick dit jag alltid går. Det stället som jag vill bli förknippad med för att de har en miljö, djur och människovänlig profil. Eller kanske det stället där jag trots allt varit nöjd med det mesta jag köpt. Jag talar naturligtvis om The Body Shop. Det enda stället där jag kan överkonsumera med gott samvete.

Det här beteendet reflekterade jag över idag; är det så att jag handlar där för att jag gillar den "auran" som finns kring Body Shop? Jag gillar ju att framställa mig som miljömedveten, även om många av mina vanor lämnar en hel del övrigt att önska.. Liksom, är det i första hand av image-skäl som jag handlar på Body Shop? Är mitt förtroende befogat, för den delen, är de (liksom jag själv) bara jädrigt bra på att framställa sig själva som miljö, djur och människovänliga? Jag ska iofs tillägga att jag ÄR på riktigt nöjd med det jag köpt där, så helt obefogat är väl inte förtroendet såklart. Men likväl.
Det är intressant det här.
När jag växte upp bodde jag i en villaförort där "alla" (enligt min trettonåriga uppfattning) hade märkeskläder. Ja, alla hade naturligtvis inte det (t ex så hade inte jag det till en början), men det fanns ändå en strävan bland de flesta tror jag, att ha "rätt" märken. Detta både irriterade mig, och lockade mig. Jag sparade duktigt min månadspeng och köpte en del märkeskläder. Men så gjorde jag lite revolt och blev poppare också. Lite både och liksom. Gul och blå-tröja (OERHÖRT inne då) och converse, matchat med svart kajal. Det var en perfekt kompromiss. Jag vill inte bli placerad i ett fack", brukade jag säga. Jag hade ju för fan ansträngt mig för att hamna precis emellan facken! Inte second-hand-alternativ-i-fula-gamla-manchester-byxor, men inte heller köpt märkessnobb som såg ut som "alla" andra. Citationstecken eventuellt överflödiga, eftersom det faktiskt inte var så många andra som var, eller försökte vara, alternativa.
HURSOMHELST. Varken då eller nu såg eller ser jag mig själv som en person som värderar varumärkernas "aura". Men likväl, när jag tänker på det, så är jag antagligen lika köpt som de som bara köper dyra märkeskläder.
Min grej är väl kanske att förkasta alla dyra märken, men istället låta mig definieras av andra värden, eller varumärken. Kanske genom listan av grupper jag är med i på Facebook? Där finns Djurens rätt, Bang och Feministiskt Initiativ. Där finns grupper som behandlar ämnen som; stoppa valjakt, nej till vargjakt, 100 miljoner röster för demokrati i Iran, kvinnors rätt att bestämma över sin egen kropp, rädda isbjörnarna, bevara Kvibergs marknad. ETC.
NOG för att jag är en feministisk, multikultivurmande djurvän. Men jag är det nog lite mer på pappret, än i verkligheten. Som de flesta människor, antar jag? Utom kanske Ghandi och Moder Teresa och några till. Jag är nog helt enkelt lite mindre miljövänlig egentligen, än min bruna papperspåse från Body Shop antyder.
Jag väljer vilka organisationer och varumärken jag lägger mig till med. T ex skulle jag aldrig köpa en tygkasse med YSL eller Chaneltryck, däremot syr jag gärna egna eller köper kanske en med "Emmaus" tryckt på.
Jag är helt ointresserad av Acne, Rodebjer, Carin Wester. Lika ointresserad som jag är av Gant, Sebago eller Henri Lloyd. Men jag har ju också mina laster. Eller kanske, mina "värden" som jag lägger mig till med för att framstå på ett visst sätt;
- Jag handlar på den lokala fruktaffären för att stödja en lokal handlare. Och för att det är billigt.
- Jag älskar hälsokostaffärer. Ekologiskt rågmjöl från Saltå Kvarn, vegetariska köttsubstitut från Veggo, Tofu från Kung Markatta. Åh.
- Jag handlar på second hand
- Jag kan gå i timmar i konstnärshandlen IN-EX och pilla på alla penslar och papper och pennor och pärlor..
- Jag köper Faktum

Allt detta är ju inget jag ljuger ihop precis. Jag gilar ju verkligen hälsokostaffärer! Och jag älskar verkligen att strosa omkring på IN-EX. Men egentligen kanske det säger mer om vem jag VILL vara, än om vem jag faktiskt är? För ärligt talat så handlar jag inte speciellt ofta på varken hälsokostaffären eller IN-EX. Dels för att rågmjöl kan jag köpa på Willys (utan det creddiga märket då, men likväl till en tredjedel av priset) och för att jag faktiskt inte målar speciellt ofta.
Att mitt stora guilty pleasure heter Gina Tricot kan jag ju såklart medge i vissa inspirerade stunder då jag vill framstå som en person med självdistans. Jag brukar iofs lägga till att de har generösa storlekar och att det till stor del är därför, och det stämmer ju, men jag hittar ju faktiskt också ofta kläder som jag gillar där.
Men det är en sån sak som jag är mer tyst om. Jag rekommenderar gärna Body Shop till folk, talar väl om deras produkter och hyllar deras trevliga och engagerade personal (de är faktiskt oerhört hjälpsamma och trevliga, och man får alltid prover om man ber om det!). Medan jag faktiskt brukar håna Gina Tricot för deras gräsliga musik och glättiga personal..

Jag antar att det är såhär folk är mest, men kanske inte för den sakens skull vill erkänna det vitt och brett. Jag tycker dock inte att jag är en dålig människa pga. det här. Naturligtvis tycker jag i mitt högmod att jag borde få medalj för min självdistans, men det är en annan historia. Mitt vanliga, ohögmodiga jag, tycker nog att det är rätt okej att bara vara som människor är mest ändå. Däremot kan man ju alltid förbättra sig.

... Och ärligt talat, om jag mår bra av att köpa Faktum, så vem skadar det då? Jag mår bra, försäljaren mår bra. Allt är i sin ordning. Så länge jag har tillräckligt med självdistans för att inse att denna simpla gärning inte bör vara min enda insats för en bättre värld, så ser jag faktiskt inte problemet med att vara lite nöjd med sig själv ibland, särskilt inte när man faktiskt gjort något gott.

Jag går in och ut ur stilperioder hela tiden. Det gör mig smått galen. Just nu känner jag stor motvilja till allt som sitter åt. Helst skulle jag bara klä mig i fladdriga trikåtunikor och lika fladdriga koftor, matchat med ballerinaskor (det har jag iofs redan varje dag) och stora örhängen. Jag tål inte tanken på att ta på mig vissa av klänningarna och kjolarna i min garderob. Antingen för att de:
a) sitter åt
eller
b) är alldeles för gulligulliga.
Jag klarar inte av gulligt! Jag dras fortfarande till rosa, rosetter och annat gulligt, men jag kan inte ta på mig det. Jag provar det i provrummet och ja.. Jag känner mig utklädd! Och alla fina kjolar med hög midja som jag har gör mig tokig, jag hatar hur resåret sitter åt i midjan, längden gör mig ängslig och brösten framhävs alldeles för mycket. Jag vill bara klä mig i lediga kulturtantskläder! Vad har hänt? Är det här början på slutet? Jag visste väl att jag aldrig skulle ha köpt de där extremt högmidjade trosorna på Ullared.. De var början på mitt förfall.
Jag vill tillochmed bleka bort mitt älskade mörka hår för att jag är trött på att hålla på och färga utväxt hela tiden.

Men å andra sidan kanske det är något positivt. Det gulliga kommer säkert tillbaka förr eller senare ändå. Just nu kanske jag bara ska surfa på vågen och tillåta mig njuta av att klä mig bekvämt och snyggt. Och kanske bleka bort det mörka och låta håret växa fritt ett tag? Jag tänker mig min blonda frisyr som något i stil med bilderna nedan, lite bohemiskt vågigt, flätor, blommor, naturliga slingor.. Tåls att funderas på!

OK, jag måste erkänna en sak. Jag jublar över det faktum att batik tydligen är hett i sommar. Jag har nämligen en softspot för batik. Det började när jag var tolv och fick åka till det lokala köpcentret själv. Där upptäckte jag Indiska. Denna fantastiska värld av pannsmycken, sladdriga linnebyxor och tröjor med Ganeshatryck. Jag älskade det. Och batik älskade jag extra mycket. Jag hade ett blått linne med matchande trosor som älskade och använde till det var helt urtvättat.
Sen när jag började högstadiet slutade jag hänga på Indiska jämt och tvingade mamma att åka till Freeport för att köpa billiga Levi's-jeans. Då glömde jag bort allt det där.
Men nu, nu jädrar. Nu är jag vuxen, tjock, snygg och jag struntar i vad folk tycker; jag ska sy mig en batikklänning! Det här tyget (på bilden) finns på Stoff och stil och det vill verkligen komma hem till mig. I can feel it.
Bohemsommar, here I come.

Nu närmar sig återigen den ångestladdade dagen 15:e april. Sista dagen att ansöka till högskolan/universitetet inför hösten.
Jag känner mig bortkollrad. Jag har behandlat det här ämnet många gånger innan, och jag har fortfarande inte fått någon större klarhet i vad jag vill göra.
Fast iofs, innan har mitt synfält varit något begränsat men i år känner jag faktiskt att det är vidare. Gamla, trygga, hederliga yrken utan projektledning, management eller annat flum känns inte längre som den enda vägen.
Flum kanske är precis vad jag behöver. Något lagom kreativt, lagom flytande? Vid närmare eftertanke tror jag faktiskt inte att jag är så dålig på sånt.. Jag måste inte ha fasta ramar, som jag inbillat mig innan, jag kanske rentav fungerar bättre i något mindre fast? Därför har jag sökt ett kandidatprogram i Kultur. Det känns.. konstigt. Men befriande.
Jag skulle ju kunna tänka mig att jobba på museum.. Eller med att anordna olika typer av kulturella evenemang (ärligt talat så kan jag vara sjukt kreativ i såna sammanhang) eller kanske med kulturförvaltning (vad det nu innebär, mer exakt..).
En liten djävul på min axel säger dock "Jaha, och tror du det kommer finnas jobb inom det eller? Va?", men jag försöker ignorera det. Liksom, kultur? Det är ju hur brett som helst. Det finns säkert en liten plats någonstans även för mig.
För i ärlighetens namn, jag vill inte slava som undersköterska hela livet bara för att det är nästan säkert att jag alltid kommer ha jobb. Eller bli lärare för att det känns bekant och tryggt. Jag vill ju göra något roligt och lite kreativt.

Jag har också en hemlig dröm om en folkhögskoleutbildning i Textiltryck för mode och inredning, i Tidaholm.
Det låter ju underbart roligt. Men Tidaholm? Ett helt år i Tidaholm? Nej, det vet jag inte om jag klarar av.
Men jag kan alltid drömma lite om det ibland.