Dansa barfota

När jag, nervös som fan, steg in i stora hörsalen på Göteborgs Universitet för att påbörja min grundkurs i religion så blev jag en aning förvånad. Den stora majoriteten var tjejer. Nog att jag visste att tjejer är i majoritet på Sveriges universitet och högskolor, men jag hade ändå inte riktigt räknat med det. Och i synnerhet inte att det skulle vara så många till synes "vanliga" tjejer. Ni vet, såna där populära, söta tjejer med höga betyg och chica kläder. Nu vädrar jag alla mina pinsamma fördomar här, men så tänkte jag då iallafall.

Jag var nog tillochmed lite besviken kan jag skamset tillägga. Jag hade nog undermedvetet hoppats på att vara en av få tjejer, precis som när jag i grundskolan en gång när vi skulle ordna ett disco (något man gjorde på den tiden för att samla in pengar till klassresan) valde att vara med i gruppen som skulle fixa musik, för i den skulle jag bli ensam tjej.
Jag tror alla tjejer och kvinnor kommit på sig själva med den känslan av att man vill leka med de stora pojkarna; det vill säga männen. Man kanske, som jag gjort, skryter om hur man som barn spelade bandy med pojkarna på rasterna (att jag älskade barbie och lekte med dem tills jag började högstadiet var jag mer tyst om), man kanske hänger på Manliga Geni-kulten och hyllar Bob Dylan förbehållslöst eller plöjer allt av August Strindberg för att verka intellektuell. Man plockar billiga poäng på att spela manligheten i händerna, helt enkelt.
Man vill ju så gärna vara one of the boys, människa och inte kön, tillhöra normen, de utvalda, de lite tuffare och lite mer begåvade: männen.

Därför blev jag om möjligt ännu mer besviken när vi delades in i seminariegrupper och jag hamnade med fem andra tjejer. Jag som hade siktat in mig på en annan grupp som jag snabbt räknade ut efter numreringen skulle bestå av de mest verbala unga männen i klassen. Detta trots att jag kallat mig för feminist i flera år, så kryper detta kvinnoförakt fram. Jag erkänner detta enbart för att visa hur svårt det är att bryta invanda tankemönster om män och kvinnor.
Hursomhelst, Jag kände inte ens de tjejerna, och jag hade verkligen inget emot dem. Jag ville ju bara spela med de stora grabbarna.
Men gud, vad jag är glad att jag hamnade i den gruppen jag hamnade i. För maken till fina, intelligenta, trevliga och roliga kvinnor är det inte varje dag man har äran att bekanta sig med. Av seminarierna att döma så skulle jag antagligen knappt fått en syl i vädret i Verbala Unga Män-gruppen, medan jag i min grupp verkligen fick både ge och ta kunskap. Samtidigt som vi även kunde prata öppenhjärtigt om andra saker, som våra relationer eller som ett minnesvärt citat från ett basgruppsmöte lät: "alltså, när vi är klara med det här, kan vi prata om chinos då?".

Jag har lärt mig så jävla mycket om att synliggöra andra tjejer, om att sluta nicka och tindra med ögonen när vissa verbala unga män orerar ett halvt seminarium om sina egna teorier, om att våga ta plats (även om det är sjukt läskigt ibland) och inte låta sig nedslås av att man ibland säger fel eller drar en konstig parallell.
I min grupp försökte vi verkligen backa upp varandra! Utveckla varandras teorier och stå emot om någon kom med obefogad och löjlig kritik eller ordmärkning. Och mm vi inte gjorde så himla bra ifrån oss på seminariet så peppade i varandra efteråt.

Det är det som systerskap innebär. Att man, när den manliga dominansen är så tydlig, försöker skapa en balans. Jag säger inte att man inte får kritisera andra tjejer bara för att man råkar tillhöra samma kön, men jag säger att det är fan dags att skapa ett alternativ till den manliga dominansen. Är kvinnor i majoritet på universiteten (ungefär 70% av studenterna på högskolor och universitet är kvinnor) så borde väl åtminstone hälften av talartiden vara vår? Det är dags att vi tar den andelen som är vår, och hjälper så många kvinnor som möjligt att göra sig hörda.
Det är vad jag har lärt mig om systerskap.