Dåliga dagar och nedåtgående spiraler
Jag har en dålig kroppsbildsperiod just nu. Jag undrar varför jag ens håller fast vid den här kroppen. Varför jag inte bara sätter upp mig på kö till en gastric bypass and get it over with. Jag trivs inte i många kläder i min garderob. Min favoritrosatyllkjol tittar ledset på mig på morgonen, undrar om den ska få komma ut och dansa snart.
Men som de flesta andra perioder, så går det nog över. Om man omger sig med rätt människor, rätt bilder och rätt tankar. Jag såg en fantastiskt snygg tjockistjej på spårvagnen idag. Lång svart klänning, vinröd och svartmönstrad vintagekavaj, vinröda sammetspumps, stora fjäderöhängen och en liten fransig väska. Så himla snygg var hon. Och hon såg så confident ut. Då blev jag lite gladare.
Men den största trösten såna här dagar, det är att vara feminist. För i egenskap av feminist, då känner jag mig fri. Då är jag något annat än bara en kvinna som måste göra allt det där som förväntas av en kvinna; raka, noppa, trimma, träna, banta, le, borsta, skrubba och sminka (lagom!) för att behaga samhället och den manliga blicken. Men jag behöver inte göra det där. För above all, så är jag feminist. Människa. Inget objekt. Jag förtjänar att bedömas utifrån mitt intellekt och min personlighet. Jag kan spela en annan roll. Istället för att försöka sträva efter att vara snyggast, chicast, mest uppraggad på krogen, så kan jag vara ett stort fuck you i ansiktet på allt det där. Jag kan spela provokativ, annorlunda, beläst, den arga feministen, tjockisen som vägrar inrätta sig i ledet och bära tältliknande kläder för att inte en enda valk ska skymta genom tyget. Etc. Jag kan ha "för mycket smink" och okammat hår. För jag har så många fler roller att välja på som feminist. Det finns inget som heter för tjock, för högljudd eller för arg. Jag får vara allt det där. Mitt spelrum är fritt. Och det är så jävla skönt, en dag som denna.
Men som de flesta andra perioder, så går det nog över. Om man omger sig med rätt människor, rätt bilder och rätt tankar. Jag såg en fantastiskt snygg tjockistjej på spårvagnen idag. Lång svart klänning, vinröd och svartmönstrad vintagekavaj, vinröda sammetspumps, stora fjäderöhängen och en liten fransig väska. Så himla snygg var hon. Och hon såg så confident ut. Då blev jag lite gladare.
Men den största trösten såna här dagar, det är att vara feminist. För i egenskap av feminist, då känner jag mig fri. Då är jag något annat än bara en kvinna som måste göra allt det där som förväntas av en kvinna; raka, noppa, trimma, träna, banta, le, borsta, skrubba och sminka (lagom!) för att behaga samhället och den manliga blicken. Men jag behöver inte göra det där. För above all, så är jag feminist. Människa. Inget objekt. Jag förtjänar att bedömas utifrån mitt intellekt och min personlighet. Jag kan spela en annan roll. Istället för att försöka sträva efter att vara snyggast, chicast, mest uppraggad på krogen, så kan jag vara ett stort fuck you i ansiktet på allt det där. Jag kan spela provokativ, annorlunda, beläst, den arga feministen, tjockisen som vägrar inrätta sig i ledet och bära tältliknande kläder för att inte en enda valk ska skymta genom tyget. Etc. Jag kan ha "för mycket smink" och okammat hår. För jag har så många fler roller att välja på som feminist. Det finns inget som heter för tjock, för högljudd eller för arg. Jag får vara allt det där. Mitt spelrum är fritt. Och det är så jävla skönt, en dag som denna.
Tjockisrutan part infinity
Jag var inne på Kappahl idag för att leta efter en trevlig bastunika i trikå. Gjorde först undervåningen och åkte sedan upp till övervåningen för att kika på XLNT. Då noterade jag att de flyttat tjockisrutan ÄNNU längre in i butiken, till ett riktigt avskilt litet skrymsle mellan den sista sorgliga sommarrean och barnkläderna.
Och jag tänker; VARFÖR?
Förstår de inte att det är oss ni borde kråsa för!? Det är vi som behöver lite jävla pepp! Det är vi som behöver ett snyggt stylat skyltfönster som säger "Kom till oss, vi har din storlek! Och titta här så snyggt det kan bli med lite styling, så snygg kan du också bli!". Fattar de inte hur många tjocka (och även normalviktiga kvinnor) som passerar förbi skyltfönster efter skyltfönster och tänker "Nä, här kommer jag inte i något, nä, här har de inte min storlek" etc. Ok att Kappahl kanske inte är den kedjan som flest tjockisar passerar med de tankarna, men fortfarande. Det här gäller inte bara Kappahl, utan alla kedjor med ett plussortiment. Istället för att satsa på en målgrupp som är svältfödd på intressanta idéer, som är vana vid att se "sina" kläder på tråkiga byster ovanför klädhängarna istället för på en snyggt helstylad skyltdocka, så satsar de på den breda mainstreamfåran. Som redan får så mycket information, så mycket fräsiga skyltfönster, snygga matchingar, billiga toppar och chica klänningar att de omöjligt kan ta in allt. Varför vågar ingen satsa på oss?
Och jag tänker; VARFÖR?
Förstår de inte att det är oss ni borde kråsa för!? Det är vi som behöver lite jävla pepp! Det är vi som behöver ett snyggt stylat skyltfönster som säger "Kom till oss, vi har din storlek! Och titta här så snyggt det kan bli med lite styling, så snygg kan du också bli!". Fattar de inte hur många tjocka (och även normalviktiga kvinnor) som passerar förbi skyltfönster efter skyltfönster och tänker "Nä, här kommer jag inte i något, nä, här har de inte min storlek" etc. Ok att Kappahl kanske inte är den kedjan som flest tjockisar passerar med de tankarna, men fortfarande. Det här gäller inte bara Kappahl, utan alla kedjor med ett plussortiment. Istället för att satsa på en målgrupp som är svältfödd på intressanta idéer, som är vana vid att se "sina" kläder på tråkiga byster ovanför klädhängarna istället för på en snyggt helstylad skyltdocka, så satsar de på den breda mainstreamfåran. Som redan får så mycket information, så mycket fräsiga skyltfönster, snygga matchingar, billiga toppar och chica klänningar att de omöjligt kan ta in allt. Varför vågar ingen satsa på oss?
