Dansa barfota

..så vill jag verkligen ha en vit klänning just nu. En sextiotalskort en i något tunt, skirt material, med trekvartsärm. Och kanske lite spets. Det vore något att matcha höstlöven med tycker jag.

Det går nästan inte en dag i mitt liv utan att jag tänker på något jag skulle vilja ha. Det är nästan alltid saker. Prylar. Klänningar, tyger, koppar, kakfat, gardiner, hyllor, väskor, mjuka baskrar, ja allt som är vackert. Det går heller inte en dag i mitt liv utan att jag skäms för detta. Jag skäms för att jag bara vill ha och ha. För att jag ibland känner mig så ytlig när jag tänker "om jag bara hade råd att fixa om lite i köket så skulle jag bergis baka mer bröd". Det känns så fruktansvärt ytligt. Men det är iallafall ingen lögn. Det är verkligen så. Jag jobbar bäst i en kreativ omgivning. Någonstans där jag fått bestämma färgerna och vad som ska hänga på väggarna. Det gör mig glad och harmonisk, mer benägen att hålla ordning och är samtidigt en stor källa till kreativitet. En plats som jag ständigt kan förfina på olika sätt. Nya kuddar, egenmålade tavlor, omfixade second hand-möbler, praktisk förvaring etc. Något jag kan vila tankarna på, något som kan hålla grubbel borta och händerna sysselsatta. Och vad är egentligen viktigare än välmående, kreativitet och harmoni? Det är ju det som är livet! Vi är nog fler som borde omvärdera vår relation till vårt prylbegär. För prylbegär handlar inte nödvändigtvis om att köpa eller hetskonsumera, utan om att skapa, byta, handla begagnat, måla om och fixa. Och det är det faktiskt inget ytligt med.

Hösten är min absoluta favoritårstid. Den följer sommaren på ett så fint sätt genom att kontrastera mot den på ett alltid lika välbehövligt sätt. Där sommaren är uppskruvad, varm och lättsinnig är hösten sval, lugn och lagom. Där sommaren är solskenshångel är hösten mjuka kindpussar och kalla näsor tryckta mot varandra. Där sommaren är berusande är hösten ett uppvaknande till en vardag man inte visste att man saknat. Och även om den långa, mörka vintern stundar så känns den så full av hopp.  Kanske är det en kvarleva från skoltiden, när höst innebar ett nytt år med nya möjligheter till stordåd, kärlek och kunskap.

Hursomhelst, modet är nästan alltid finast på hösten tycker jag, kanske för att modet blir mer sofistikerat, eller kanske för att alla vackra mössor, kappor och långa halsdukar helt enkelt alltid är lika oemotståndliga.
I höst vill jag att min stil ska förknippas med följande nyckelord:
lager på lager, sammet, fuskpälskragar, korta klänningar, volanger, knästrumpor, puderrosa, blek hy, spetskantade underkjolar, trekvartsärmar, transparenta tyger, rosiga kinder, svepande eyeliner, basker, folkloristiska mönster, kornblått, pärlor, senapsgult, småprickigt, mjuka halsdukar, tyll, hjärtan, 60 & 70-tal, tjocka strumpbyxor, trumpetärmar & siden

(less reality, more of this)

..men jag har iallafall något att göra. Och det genererar några slantar i november.

Och kanske har kreativiteten så sakta börjat återvända. Too soon to tell.
Men en knälång, prickig höstkjol har det blivit iallafall. En riktigt välsydd sådan, om jag får säga det själv. Litet för världen eller en erfaren sömmerska kanske, men stort för mig.

Äntligen är mitt hår både klippt och färgat. Ingen gråaktig utväxt (ja, det vill säga min naturliga hårfärg) och inga svintoartade hårtoppar. Det är nästan, men bara nästan, så bra att man kanske skulle få tummen ur och sy sig en riktigt fin sjuttiotalsklänning från ett mönster jag fyndade för en tia på second hand förra veckan. Men bara kanske.
Och vid närmare eftertanke; nja.
Kreativiteten lyser med sin frånvaro.
Kanske köper den där klänningen på Twist & Tango istället. Den var ju iallafall ekologisk. Och billig. Cremevit, utställd.. Och vacker virkad spets hade den i ryggen.
Måste nog prova den igen.

Att regeringens nya kulturproposition kommit ut har väl knappast undgått någon. Reaktionerna är många. Åsa Linderborg säger det precis så som jag skulle sagt det om jag var bättre på att sammanfatta. Yes.

När jag och min sambo är och handlar så brukar jag alltid välja de fula gurkorna. De ojämna, knöliga, korviga eller böjda. Jag tänker att de gurkorna har säkert mindrevärdeskomplex, det var ju trots allt inte alls längesen de inte fick säljas i butiker för att några tråkiga gurkfascister i EU hade bestämt att gurkor ska vara raka och inte böjda. Och folk väljer säkert bort de fula gurkorna, väljer de raka gurkorna i första hand. Därför väljer jag alltid de missformade gurkorna först, för att de också någon gång ska få känna sig som förstavalet. Min sambo brukar skratta hjärtligt åt mig för detta. Men idag la han upp en riktigt missformad gurka på bandet i kassan på Willys, jag log och han sa "ja, du säger ju att man ska välja de fula gurkorna". Det är kärlek det.

Något man inte alltid tänker på som stadsbo är att även staden, liksom skogen, är ett skafferi av alla möjliga saker man kan äta och tillreda på olika sätt. (Tidningen Camino tog upp detta för ett litet tag sen och jag läste och blev inspirerad).
Några exempel är nypon, rönnbär, rosenkvitten, slånbär och fläder (som man kan använda antingen på våren, då tar man blommorna och på hösten kan man plocka de svartblåa bären på buskarna).

Jag tänkte tipsa om nypon idag. Det är ett riktigt nyttigt litet bär, fullt av C-vitamin som är bra mot förkylning men innehåller även magnesium som tydligen ska vara bra mot depressioner. Perfekt för hösten alltså.
Av nypon kan man göra t ex nyponsoppa (såklart), marmelad, parfait eller saft.
Man kan även torka dem och därmed ha nypon i skafferiet hela vintern!
För att torka dem gör man såhär:
Sprid ut nyponen på en ugnsplåt och torka i ugnen över natten i 50 grader. Det kan eventuellt ta lite längre tid, de ska iallafall vara helt torra för att de inte ska bli dåliga sen.
En del klyver dem och tar ut kärnorna, men det är egentligen inte nödvändigt. Inte ens bladen i toppen behöver man ta bort förräns de är torkade.
Förvara i tättslutande glasburkar. Och när du är sugen på nyponsoppa så gör du såhär:
Koka 5 dl torkade nypon med 1,5 liter vatten i 15-20 minuter. Mixa med stavmixer och sila. Häll tillbaka soppan i kastrullen och tillsätt 1 vaniljstång och 1,5 dl socker, låt koka upp och låt den sedan sjuda i 5 minuter till. Servera som den är, eller med vaniljglass och mandelbiskvier.

(bilden är härifrån)

Idag har jag varit på biblioteket och lånat böcker. Biblioteket är en riktigt fint gratisnöje som man kan slå ihjäl ett antal timmar med. Jag tänkte på mig själv i en amerikansk-film-kontext och insåg att jag var den klumpiga bokmalen med en trave böcker i famnen (som jag tappade, ett antal gånger). Det var ganska fint på ett sätt, och ganska fånigt på ett sätt. Som om böcker vore töntigt. Som om glasögon och rufsigt hår skulle vara fult. Men det värsta är när de töntiga flickorna blir populära flickor. Överger böckerna och kammar håret platt och pornografiskt schamporeklamsblankt. Och allt man behövde göra var just detta, kamma deras hår och ta bort deras glasögon och så vips så blev de prom queen. Anskrämligt fånigt.

Hursomhelt. Böcker lånade jag och kände mig som en nörd i en amerikansk film.
Jag vet inte hur det gick till, men idag blev det bara män. Riktigt fina sådana, som Jonas Gardell, Bob Hansson och Erlend Loe. Men ändå. Jag som skulle förkovra mig i kvinnohistoriska porträtt, klassiker. Men Bonjour Tristesse fanns inte ens på svenska. Nåväl. Nu har jag något att fördriva tiden med.

Saker som är fint:
- svag oboy, mycket mjölk, lite chokladpulver- ordet kontraproduktivt, Jag ska bara bli lite bättre på att använda det. Åh, ord, det är synd att man inte har tillräckligt mycket tid att välja dem ordentligt.
- folk som säger "en smula", typ "det är ju en smula mer komplicerat än så." Fint är det.
- Det här fina tyget intill från Stoff och stil som jag har beställt hem 3 meter (!) av. Det ligger och väntar på att få bli en klänning. Vad annars?
- Att jag kanske börjat hitta tillbaka till mina finaste vänner
- Att ägna större delen av dagarna åt att läsa böcker

I övrigt är det mycket som inte är fint. Känslan av att vara arbetslös och inte bara en post-studenten-ungdom tar hårdare på mig än jag kunnat föreställa mig. Jag har tappat inspirationen och viljan. Jag har tid, men inget att fylla den med. Mina ansökningar lämnas obesvarade. Pengarna tas ur min sinanade sommarkassa som slutats fylla på för längesen. Ungefär som min energi. Alltid känslan av att pengarna eller energin kunnat ägnas åt något viktigare. Pengarna sparas och energin läggas på att göra mig anställningsbar, anpassningsbar och alltid tillgänglig, för osäkra extrajobb, timanställningar och provisionslön. Jag vill ju bara ha någonstans att gå.

 

På den här fina, kreativa och inspirerande bloggen bloggar en flicka som heter Moa. Hon har lagt ner massa tid, kärlek och möda på att sy hela 55 st rosetter (!) som man kan vinna (!!) i en tävling på hennes blogg.
En sån fin chans kan man bara inte missa. Så självklart vill jag vara med och tävla.

En förutsättning för att få tävla är också att man ska skriva en kommentar om en kvinnlig förebild man har. Kanske världens bästa initiativ.

På grund av en bortrest lärare så blir jag inte klar med skolan den här våren heller. Jag skriver det här så att de som läser inte behöver fråga mig om detta. Hur det gick till eller vad som ska hända nu. Jag ska lösa det till hösten, och förmodligen söka till universitetet till våren istället. Nu vill jag inte nämna eller prata om det här igen förrän hösten kommer och jag ska visa de jävlarna. Tack.

Igår slogs jag av en lätt panikframkallande insikt som fick mig att nästan hyperventilera; det finns ingenting jag vill göra.
Jag menar verkligen ingenting. När jag var liten ville jag bli designer, eller ja, först ville jag väl bli prinsessa eller tigertämjare eller något, men designerdrömmen tog över från det att jag var ungefär tio. När jag började gymnasiet hade ett intresse för politik och miljö börjat gro och jag ville designa för en hållbar utveckling. I tvåan var mitt självförtroende kört i botten, mina betyg i hantverksämnena usla och min närvaro nästan obefintlig. I trean etablerades ett självförtroende i mig och jag valde att göra en tjockiskollektion som projektarbete.
Och nu vill jag ingenting. Jag skulle inte orka driva ett eget företag, varesig det gäller snygga kläder i plusstorlekar, miljövänliga kläder i ekologisk bomull eller nya saker av gamla vintagetyger (eventuellt en kombination av alla tre). Jag skulle få magsår. Jag skulle behöva jobba dygnet runt. Jag skulle behöva sy så fruktansvärt mycket själv. Jag skulle fundera mig galen på vad folk vill ha, vad som säljer, hur mycket det får kosta och vilken målgrupp jag ska vända mig till.
Dessutom är mitt självförtroende vad gäller sömnad helt kört i botten efter mina gymnasieår, och jag skulle inte kunna leva med att sälja illa sydda saker.

Jag har funderat mycket på lärare. Fråga mig inte varför, jag tycker inte ens om barn. Det är inte så att jag ogillar barn, men de gör mig nervös. Alla under 15 gör mig faktiskt lite nervös. Jag kan inte hantera barn. Jag vet inte hur man pratar med barn, hur mycket de förstår eller i vilken ålder man börjar intressera sig för vad. Jag får ångest av att tänka på att jag, som ensam vuxen, ska ha ansvar för ett dussin 11-åringar i ett klassrum fullt av varma strykjärn, nålar, saxar och andra mordvapen. Eller att jag skulle ha ansvar för ett annat dussin 11-åringar i ett kök och försöka lära dem laga mat.
Eller för all del; småprata i personalrummet. Gud och jesus. Eller tvingas stå ut med hur lärare, föräldrar och grupptryck fullkomligt pressar in barnen i skräddarsydda könsroller. Eller försöka undervisa ett gäng ointresserade pubertetsungar i historia eller samhällskunskap.

Men jag är ju trots allt ganska kreativ. Jag gillar att jobba med layout t ex, och jag är faktiskt ganska bra på det. Jag inbillar mig att jag har lite känsla för reklam och företagsprofiler, hur man tilltalar olika grupper och hur man förmedlar en bra bild av sitt företag (däremot tror jag att jag skulle sjabbla bort det totalt om det gällde mitt eget företag). Jag skulle kunna bli copywriter. Men hur många andra "kreativa" åttiotalister med designerdrömmar vill bli det? Förmodligen alldeles för många. Och om jag blev copywriter, vad skulle jag tillföra världen då? Det handlar ju i grund och botten om att få folk eller företag att konsumera. Och orka vara med i något som knuffar mänskligheten mot sin egen avgrund.
Dessutom är det ett högkonjunktursyrke.

Jag skulle kunna bli kapell och segelmakare. Det är nog relativt välbetalt, sömmarna är enkla och raka och inga kanter behöver dubbelfållas eller ens overlockas. Fint. Min pappa har kontakter i båtbranschen och jag kanske skulle kunna gå som lärling någonstans och sedan jobba där. Men jag gillar ju inte att sy. Och jag är inte speciellt intresserad av båtar. Och jävlar vilken mardröm att sitta med ett tygstycke som kanske är 50 kvadratmeter stort och försöka få in det i symaskinen. Jag som tycker det är jobbigt att typ sy en kappa för det blir så satans mycket tyg överallt.

På ett sätt skulle jag vilja jobba med ungdomar och i synnerhet unga tjejer. Fatta vad värt att ge tonåringar sunda förebilder eller fritidsaktiviteter. Tänk vilka trygga, feministiska samhällsmedborgare man skulle kunna fostra. Men vad ska man göra då? Ska man jobba på en fritidsgård för skitlön? Ska man bli barnmorska och jobba på en ungdomsmottagning? Ska man dra igång något ambitiöst projekt på egen hand? Ska man skriva en ny Fittstim? Jag vet inte. Ska man bli politiker? Ska man blogga? Jag är förvirrad.

Jag kanske bara borde flytta ut på landet och leva enkelt. Odla all mat själv och bara jobba när jag måste. Kanske sy kapell, kanske ge lite föreläsningar om min livsstil, kanske ordna lite workshops och såna saker. Det låter ju glamouröst. Det är nog inte så glamouröst. Jag kan inte låta bli att tänka; men när ska jag då ha klänning? Inte för att livet handlar om att springa på ängar iförd klänning. Jag skulle nog kunna älska att stå med ändan upp i potatislandet och gräva ner händerna djupt i jorden. Men jag är också en stadsmänniska, och även om jag kritiserar konsumtionssamhället så är jag ändå en del av det. Jag är en materialist. Som de flesta andra. Jag gillar fina saker, smink och fina klänningar, fina koppar, att färga håret, bloggar, spana på folk på stan. Sånt där som det kanske inte finns varken tid eller mening för när man bor på landet. Jag skulle antagligen behöva avskärma mig helt från "citylivet" för att inte dö av saknad efter lite glamour i vardagen, eller den nya klänningen från Indiska.

Jag skulle kunna bli en sån som pluggar tills de dör. Bli professor i något. I genusvetenskap kanske. Bli en sån som blir tillfrågad i olika politiska sammanhang, eller i nyhetssammanhang. Eller bara mögla bort på något universitet någonstans då. Om man ens lyckas sno åt sig en av de få professorstjänster som finns. Jag vet inte ens om jag orkar plugga så länge. Och om en enda sak. Jag skulle säkert tröttna efter några år och sen bara skita i allt vad genusvetenskap och universitet heter och bli en sån som säger "men vi har väl det bra som vi har det, inte behöver väl allt vara helt jämställt överallt?". Hemska tanke. Usch.

Jag gillar ju att baka och laga mat. Jag skulle kunna bli kallskänka eller kock. Men hur skoj är det att bre smörgåsar dagarna i ända? Dessutom vill jag inte handskas med kött. Jag vill inte sälja köttprodukter. Jag vill heller inte stressa ihjäl mig i ett kök. Jag vill inte laga samma mat varje dag. Och jag vill inte tillaga kött. Och även om det är någon slags ny Gröna vågen nu så finns det inte alltför många vegetariska eller veganska restauranger/cafén. Och många av dem är nog på tok för trendiga för mig.

Jag skulle kunna bli journalist. Frilansa lite kanske. Men usch vilka magsår. Det är alldels för fritt. Alldeles för hård konkurrens. Och tänk om jag blir helt blockerad? Eller helt blasé, för den delen. Kanske inte orkar skriva om varesig feminism eller svältande barn eller slakteriskandaler för allt bara flyter ihop och känns ungefär lika världsomstörtande som den där tallriken med fil man åt imorse.

Jag skulle vara tillräckligt disciplinerad för ett fritt yrke, men jag är för kreativ för ett alltför styrt yrke. Jag vill inte göra samma sak varje dag, men jag vill inte vakna upp varje dag och inte ha en susning om vad som kommer hända, eller inte ens veta om jag kommer få ihop till hyran den här månaden också.
Jag vill inte resa för mycket. Jag vill inte jobba mer än 8 timmar per dag. Jag vill inte göra något alltför monotont. Jag vill inte vara egenföretagare. Jag vill inte vara helt inflytelselös. Jag vill göra något bra för samhället, något som förändrar eller gör folk till trygga, glada individer.
Jag skulle göra vad som helst för att slippa denna skavande ovisshet. Denna plågsamma vilja att bara göra något viktigt och denna plågsamma ovilja till allting.

Mina eko/återvinnings-ideal har fått sig några törnar på senaste, men när jag läser den här bloggen får jag lust att återvinna och pyssla som aldrig förr. Hur fin är inte hatten på bilden ovan? Av gamla hårfärgningstuber! Så kreativt att man bara dör lite.

Jag försöker verkligen göra mitt bästa för att sluta konsumera onödiga saker. Av olika skäl;
- Jag ogillar den här konsumtionshetsen som liksom knuffar folk mot sin egen undergång. Av samma skäl vill jag inte jobba med design, copywriting eller reklam för jag vill inte vara en del av allt det där.
- Det går åt en massa pengar. Pengar som jag verkligen behöver till sommaren, eller åtminstone till betydligt mer kreativa saker än nya kläder som jag ändå tröttnar på ganska snart.
- Det är tröttsamt att hela tiden leta efter butiken med bäst storleksutbud, att hela tiden prova, testa och spegla sig fram, leta efter rymliga modeller, generös bystvidd eller helt enkelt bara en storlek XL. Det är sällan det finns storlek XL. Och jag är trött på att bara få finnas på den plats jag blir tilldelad; typ på Generous, XLNT eller BiB.

MEN. Ibland blir man kär. Och ibland känner man att man verkligen förtjänar en rosa tyllkjol. Ett sånt där plagg som man tar på sig och bara känner sig superfin, som är lika glädjande att bära både till vardag och till fest.
Den här kjolen från Monki är en sådan. Den funkar både som vanlig kjol, men också som extra puff under någon annan klänning eller kjol. Efter den här är det definitivt köpstopp på klädsidan och förhoppningsvis desto mer aktivitet på sysidan!

Alltså, öronen. Jag säger bara; öronen.
Man kan inte vara ledsen när man ser den här glada lilla krabaten.
Från Cute overload, såklart, ditt sötknark på nätet.

På den här underbara bloggen lottar de ut den här helt fantastiska klänningen, måttsydd efter ens egna mått!
Jag bara måste vara med.

Det här är fanimej helt briljant roligt.

Nu finns den här underbara retrobaddräkten på Modcloth i storlek 16-26! Hurra! Den är förstås oanständigt dyr, men att Modcloth tar initiativet att köpa in plus size bådar gott för framtiden tycker jag.