Dansa barfota

Generellt tycker jag att bröllop är ganska småborgerligt och patriarkalt. Jag har aldrig drömt speciellt mycket om att gifta mig. Men nu när jag träffat en person som jag är lika förälskad i idag som för två år sen när vi träffades, så har jag börjat fantisera lite om det. Jag gillar tanken på att fira kärleken tillsammans med människor man tycker om. Och därför smygkikar jag i den här bloggen idag, och tittar på bröllopsklänningar på Igigi. Och tänker på mitt framtida bröllop, såklart. Det skulle innehålla den sötaste klänning världen sett; trekvartsärmad, cremevit, ovanför-knät-kort, med spets, kanske i tunn bomullsvoile i flera lager, eller kanske i vildsiden. Det skulle hållas utomhus, på våren eller hösten, och vara borgerligt. Jag skulle ha långt, kastanjebrunt utsläppt hår med en blomkrans med ranunkler och pärlor i, min man skulle ha en tjusig manchesterkostym, hatt och hängslen, vi skulle åka i en ljusblå folkabuss med kromdetaljer, eller kanske en olivgrön.. Maten skulle vara vegetarisk eller kanske vegansk. Musiken skulle vara främst 60 & 70-tal, men med inslag av balkanrock och indiepop.
Färgerna skulle vara cremevitt, aprikos, ljusrosa, ljusblått och olivgrönt.
Och det skulle gärna få vara vid en sjö. För jag tycker sjöar är något magiskt. Att vara uppvuxen vid havet och älska sjöar är ju som att svära i kyrkan, men jag kan inte hjälpa det. Vi skulle vigas vid sjön, och ha festen i ett närliggande hus, eller lada, det är inte så noga. Och kvällen skulle vara sådär ljus och skimrande som bara riktigt fina vår eller sensommarkvällar kan vara.
Det vore fint det.

Jag tänker mycket på det här med barn. Jag vet inte riktigt varför. Kanske beror det på att min sambo är några år äldre än mig och har uttryckt en önskan om att en dag skaffa barn. Med mig. Vilket såklart gör mig helt fluffig inuti. Men som samtidigt känns helt sjukt skrämmande. Jag gillar ju som sagt inte barn, och här är en annan lista på läskiga saker som barn kommer/kan innebära:
- Folk som tafsar en på magen utan att man gett sitt medgivande
- Oförstående barnmorskor
- Folk som tar reda på barnets kön med argumentet att de ska kunna måla barnkammaren i "rätt" färg.
- Det oundvikliga: förlossning. Ofattbart skrämmande.
- Men ändå kanske inte lika skrämmande som att efter några dagar åka hem med ungen..
-..för att sedan vara mammaledig den första tiden. Själv, förmodligen. Amma, vyssja, byta blöjor, dö av tristess. Såna saker.
- Invigas i mammaklubben. Herregud, lyssna på sövande prat om kolik och ditten och datten. Döden.
- Könsbestämda barnkläder.
- Tanken på att sätta ett barn till en sån ojämställd, sexistisk skitvärld som den här.

Hur ska man göra liksom? Skicka ut ett informationsblad till familj, släkt, vänner, grannar, barnets dagiskamraters föräldrar etc. etc. och försvara sin ståndpunkt? Berätta varför man vill ge barnet vegetarisk mat, varför lille Pelle får lov att gå till dagis i klänning om han vill, varför man valt att dela ledigheten rakt av, varför man inte vill ha könsbestämda kläder med diverse varumärken på såsom Mimmi Pigg, Hello Kitty eller Snobben. ETC.
GNÖL, vilken jävla motvind att kämpa i.
Jag läser den briljanta bloggen Vi som aldrig sa sexist och får alla mina fördomar bekräftade i vad Frida skriver om sin graviditet. Och jag blir imponerad. Imponerad av alla feminister som vågar skaffa barn. En eloge till dem tycker jag. Hoppas de kan ge mina argument lite trovärdighet och bredare acceptans innan det är min tur att bli en mjölkcentral.

Tillägg: En anledning till att jag tänker så mycket på det här kan ju också vara att tre (!) av mina gamla klasskamrater från grundskolan är gravida. Och vi ska fylla 21 i år. Något som för mig känns så himla galet. Därav min besatthet av barn och graviditet.

Igår hade jag ballerinapremiär. Inte illa med tanke på att det var runt 2 plusgrader och fortfarande snö på marken. Men jag var bara tvungen att få lite vårkänsla. Min vårlängtan har legat latent under hela januari så idag fick den äntligen lite andrum. Jag vet inte om det var så smart. Risken är att jag kommer gå loss på vårkläderna lite för tidigt och därmed frysa rumpan av mig de närmaste månaderna. Men det är så svårt att hålla tassarna borta från våren och vårmodet när den/det stundar. Så nära, men så långt borta.
Hursomhelst, den här våren känner jag starkt för följande nyckelord, stilmässigt alltså:
Bohemiskt, ljusblått, mjukt, konjaksfärgat läder, ballerinaskor, puderrosa, spets, benvitt, stormönstrat, 60 & 70-tal, stora örhängen, långa halsband, flätade skärp, guld, korta klänningar, varma färger som orange, gult, brunt & lila, långt vågigt hår, trekvärtsärmar, pärlbeströdda koftor och virkade detaljer.
Kort sagt en blandning av modernitetersystrarnas stil, 60-talsklänningar och 70-talskänsla.
Det kommer nog bli fint.

När vi träffades första gången så hade jag bönat och bett min syster att få låna femtio kronor för att kunna dricka ett glas vin med dig på Notting Hill i Linné. Det var slutet av januari och jag var fattig som en kyrkråtta.
Jag var så himla nervös när jag stod och väntade på dig på Järntorget. När jag såg en beige jacka och en färgglad halsduk gå emot mig så förstod jag att det var du. Ditt hår var lite spretigt av den fuktiga vinterluften. Du verkade lugn. Jag pratade högt och fånigt som jag ofta gör när jag är nervös. Vi promenerade den korta biten till den lilla puben jag hade valt. Vi köpte varsitt glas rött vin (ingen av oss tycker om vitt) och slog oss ner. Jag pratade på om allt möjligt, det är så jag gör när jag är nervös, eller rädd för att pinsam tystnad ska uppstå. Du la handen på mitt lår som den mest världsvana casanovan medan fjärilarna i min mage fladdrade helt okontrollerat. Du sa alldeles lugnt att jag var söt. Jag svamlade något om att " du gör mig generad" och när du frågade varför hade jag inget bra svar.
När vi skildes åt pussade du mig på kinden och efter det kunde jag inte sluta tänka på dig.
Och nu, snart, har vi varit tillsammans i två år och jag har det stora privilegiet att få vakna bredvid dig varje morgon. Laga mat till dig, storhandla med dig, åka på festival med dig och bada i vårt minibadkar tillsammans med dig.
Och det finns ingenting i den här världen som gör mig lyckligare än det.

1. Att min bild av mig själv som en någorlunda intelligent person med stort ordförråd komer raseras. Att jag inte kommer förstå vad läraren säger på lektionerna. Typ. Att kurslitteraturen kommer kännas övermäktig.
2. Att mina kurskamrater kommer se mig som Elle i Legally blonde. Måste klä mig sofistikerat..
3. Att jag kommer göra bort mig fatalt första dagen genom att fråga helt fel frågor eller säga helt fel saker.
4. Att jag kommer vara minst förberedd av alla med mina tre (av typ 40) bibliotekslånade böcker.

Kreativa planer för våren 2010

- Måla en tavla för varje årstid. De ska kombinera det jag gillar mest; flickor (jag ritar typ bara människor), Alphonse Mucha, konsertaffischer från 70-talet, organiska mönster, svepande ögonfransar, tusentals tuschlinjer och fantastiska frisyrer.

- Skapa en mer kreativ miljö i mitt pysselrum.

- Omfamna charmen med kravlösa kreativa projekt. Allt måste inte resultera i en klänning. Dessutom är det oerhört terapeutiskt att bara använda händerna och inte huvudet så mycket. Typ:

- Ett tylligt halsband liknande ett jag såg på en blogg en gång. Med små tylltussar och typ pärlor, i olika vita och rosa nyanser.

- Ett kimonobälte. Det har jag velat ha länge. Förslagsvis också en kimonoliknande klänning att ha till (jag tänker omlottfront, vida trekvartsärmar och djup V-ringning. I siden förstås, in my mind..)

- En underkjol som både piffar och puffar upp vilken kjol som helst.^^

- Inredningsdetaljer till lägenheten. T ex kuddar, ramar (till en tavelvägg t ex..), nya gardiner och annat dekorativt småkrafs.

Alltså, det här med vanor alltså. It's a bitch.
Ett av mina nyårslöften är ju att jag ska sitta mindre vid datorn och mer vid symaskinen. Eller ja, låt oss formulera det såhär: aktiviteten surfande ska bytas ut mot valfri mer kreativ/produktiv aktivitet; läsa, skriva, sy, meditera på spikmattan, baka bröd, måla eller dylikt.
Men dagens timmar går alldeles för fort. De går åt till sovmorgon, allmänt slösurf, väntan, matlagning och TV.
Och visst, det är okej ibland. Men inte varje dag. Och därför har jag stora ambitioner för den här våren, för att bryta negativa mönster; sluta överkonsumera, sluta slötitta på TV och surfa mindre. Istället ska jag;
- Plugga. Och göra det bra. Inte skjuta upp saker utan ta itu med dem direkt. Inte hamna efter i skolan!
- Börja simma. Jag behöver verkligen träna, för att få bättre kondition, tappa några kilo så att kläderna slutar strama, bli piggare etc.
- Och som jag beslutat sen innan; Göra mer kreativa saker.

Det blir många vanor att bryta och det kommer nog bli sjukt svårt. Men förhoppningsvis början på ett sundare, roligare och mer kreativt liv. Yay.

Året börjar bra med att jag motstod min impuls att utnyttja min personalrabatt när jag jobbade häromdagen. Yes. Hittills i år har jag köpt en enda sak och det var ett par kängor på Din Skos rea för 99 kr. För leriga festivaler och så, tänkte jag. Och till klänning, som en snygg kontrast.
I övrigt har alla mina inköp varit begagnade, eller av nödvändig art (typ billiga penslar på LIDL)  bland annat en glassmaskin som jag är oerhört nöjd med. Sorbet i stora lass!
Jag känner såhär: köp av annat än absolut nödvändiga saker bör vara något av följande;
- begagnade
- kreativitetsfrämjande
T ex; tyg är ok, kläder är det inte. Begagnat tyg är bättre än nytt tyg, men nytt tyg kan vara ok om man t ex befinner sig på Tygskroten i Skene. Men först och främst behöver jag använda upp de tygerna jag redan har.
Hursomhelst; det här är verkligen på tiden och det känns faktiskt mer skönt än jobbigt. Jag hoppas verkligen kunna ändra mina prioriteringar och kanske framförallt främja min kreativitet.

Förra året gjorde jag en nätt liten lista på nyårslöften som löd ungefär såhär:
- Uttrycka fler av de positiva tankar jag tänker
- Umgås mer med mormor och morfar samt farfar
- Bli arg oftare
- Våga fråga och konfrontera
- Sluta försöka vara alla till lags
- Prata mindre om vädret och mer om viktiga saker
- Vara ärlig

Jag tycker mig delvis ha uppnått dessa mål. Jag har bråkat och konfronterat, blivit arg och blivit ledsen. För att efteråt känna mig extremt lättad. Jag har bjudit in mormor och morfar och farfar på varsin middag med helvegetarisk meny. Jag har slutat hålla uppe en massa fasader om mig själv och min familj. Jag upplever att jag oftare säger till mina närmaste att jag tycker om dem, att de är duktiga eller bara allmänt fina. Något jag hade mycket svårt för när jag var yngre. Ömhetsbetygelser alltså. Men såklart, så är detta såna saker som man ständigt behöver jobba med.
Men ändå, med en liten segerkänsla inombords så tänker jag göra en ny lista. Ja, eftersom det gick såpass bra med den förra.
Here we go:
- Köpa mindre. Det här är en stor punkt på den här listan. Jag älskar att köpa saker. Det ska jag inte ljuga om. Jag är helt vansinnigt förtjust i prylar. Salt och pepparkar i form av flugsvampar, billiga kjolar på H&Ms rea, sammetsrosetter från barnavdelningen, färgglada strumpbyxor, prickiga bordstabletter etc. Men det är ohållbart. Både ekonomiskt och miljömässigt. Därför ska jag i år, helt enkelt, köpa färre saker. Bara köpa sånt jag behöver. Om det inte är på second hand, då kan det vara även onödiga saker. Det går till ju en god sak, och är miljövänligt. Och dessutom billigt. Men framförallt; försöka sy mer än köpa. Vilket för oss direkt till nästa punkt:
- Sy mer/göra mer kreativa saker. Sluta köpa affärernas (för det mesta) ganska tråkiga kläder och istället sy drömklänningar på löpande band.
- Spendera mindre tid framför datorn. Kanske en timmes surf om dagen Även om jag älskar att läsa bloggar, nyheter och forum, surfa i webbshopar eller skriva av mig här så inser jag att det tar alldeles för mycket av min tid. Tid som jag till våren dels kommer bli tvungen att ägna åt annat eftersom jag ska plugga religionsvetenskap, och som jag dels borde ägna åt något annat. Sy, t ex. För att hålla ha-begäret i schack. Eller tapetsera om i lägenheten, som vi tänkt göra jättelänge.
- Tvinga mig själv att vara social. Det låter såklart lite konstigt, men det är inte speciellt konstigt. Man vet inte alltid vad som är bäst för en. Bara för att man inte känner för för att umgås med folk så betyder det inte att man mår bäst av att stanna hemma. Det blir en ond spiral. Kanske blir det enklare nu när jag ska börja plugga igen, man blir mer van vid människor och man känner inte arbetslöshetens påträngande verklighet flåsa en i nacken hela tiden. Man är sysselsatt, naturligt placerad i ett socialt sammanhang och försedd med en liten med stadigt återkommande inkomst. Det blir nog fint.

I övrigt hoppas jag att det blir ett år där jag återigen vågar stå upp för mig själv, vågar vara ärlig, vågar strunta i artighetsfraser och förhoppningsvis når någon form av insikt om vad jag vill göra med mitt liv. Men jag tänker inte ha ångest om den insikten inte kommer i år. Våga vägra ångest! Jag är faktiskt bara 20 år.

Jag har en egen mapp bland mina dokument som heter "klänningsinspiration". Den är full av bilder med namn som "perfekta femtiotalsklänningen", "bästa sailorklänningen", "montmartre dress" och "godisklänning". Bilderna kommer från olika bloggar, från modcloth, tradera, bleubird vintage och etsy etc. En massa fina klänningar som jag sparat för att en dag sy tjockiskopior av.
Det vore ett lämpligt nyårslöfte. Sluta köpa affärernas tråkiga, illasittande skitkläder som aldrig smiter åt på rätt ställe och som alltid trycker till mina bröst till något platt och oigenkännligt, och börja sy kläder jag VERKLIGEN vill ha. Jag vill ha en Wednesday Adams-klänning, en perfekt sailorklänning, en perfekt femtiotalsklänning, tusen sextiotalsklänningar (t ex en i något brokad-aktigt tyg) och en ljuvligt skir klänning som den vita skapelsen med blått band i midjan och fjärilar. Jag har dessutom ett helt lager tyg och tillbehör hemma. Bland annat ett fullkomligt ljuvligt, strukturerat vildsiden i cremevitt, en underbar bit spets, mönstrade bomullstyger från Stoff och Stil, ett brunbroderat bomullsband som skulle vara superfint i nederkanten på en brun klänning med vita prickar, samt ett fint rutigt thaisiden. Det jag skulle behöva allra mest är dock en bra plats att konstruera mönster på. Sen, då jävlar..

Idag inspireras jag av såna här barnsligt enkla resårkjolar som man kan köpa här. Det gör mig sugen på att sy något liknande. Eller bara sy lite överhuvudtaget. Något enkelt men fint. Kanske till helgen..

(från Asos)

Jag började med att skriva en lång text om Julia, Rumänien, mitt dåliga samvete och julens verkliga innebörd och mening men jag raderade den. Svammel.

Jag är inte såhär ytlig egentligen, jag lovar.

Ibland känner jag mig.. Korkad.
Klänningen här ovan i storlek 46 har jag letat efter HELA hösten. Jag har tillochmed varit tvungen att fråga personalen på H&M om de överhuvudtaget fortfarande tar in storlek 46, för den är helt spårlöst försvunnen i alla butiker jag besökt. Det gör de, om någon annan har undrat detsamma.
Idag slog det mig att man kan köpa kläderna över nätet, och gissa om den finns i 46 där? Det finns den. Även den här ljuvliga saken finns i 46 (i butikerna har jag bara hittat den i 44 trots att den verkar rätt så ny i sortimentet):


Och dessa tjusiga kängor som varit slutsålda i butikerna jättelänge:


Men man frågar ju sig ändå, VARFÖR tar de in typ ett exemplar av 46 per butik, när den storleken uppenbarligen alltid säljer slut? Borde inte det indikera att de borde ta in lite fler i den storleken?
Ta den första klänningen som exempel. Det är inte så att den är så omåttligt populär i alla storlekar. Den finns kvar i butikerna fortfarande, trots att den kom in i typ september, så finns det ett flertal exemplar av de mindre storlekarna kvar i alla butiker i Göteborg. Dock inte en enda 44:a eller 46:a så långt ögat når.
Jag är såklart superglad över att ha hittat dem på nätet, men det stör mig att jag inte har möjlighet att prova kläderna innan jag köper dem. Särskilt eftersom det är så uppenbart att 46 alltid säljer slut först, så känns det bara som ett hån att butikerna ändå inte får in fler av den storleken.
Så helt enkelt; varför H&M? Vad vill ni uppnå med det här?

Någongång kommer antagligen även jag att vilja utsätta mig för detta som vi kallas "föräldraskap", eller rätt och slätt "barn." Jag vet, det känns oerhört. Med tanke på hur mycket oerhört ointresserad jag är av de små liven (förutom min gud-dotter, hon är superfin), men hormonerna och den där biologiska klockan kommer förmodligen att göra sitt även med mig så det är lika bra att resignera inför detta faktum.

Hursomhelst. Nu till det jag har tänkt på. Jag har vill så hemskt gärna ge mina barn en så könsneutral och o-heteronormativ uppväxt som möjligt. Jag vill att de ska kunna välja fritt bland leksaker, kläder och färger och i förlängningen, såklart, könsidentiteter, relationer och andra saker. Problemet är ju bara det att barnen (eller med största sannolikhet barnET, eftersom jag tvivlar på att jag frivilligt kommer vilja klämma ut TVÅ) kommer, efter ett år eller så, tillbringa mer och mer tid på dagis, för att sedan gå vidare till skolan, bland vänner, bland andra familjer och föräldrar. Hur enkelt är det då? Hur säger man till sina barnets mor och farföräldrar; "snälla, ta inte för givet att mitt barn är heterosexuellt, försök undvik alltför könsstereotypa kläder och försök behandla hen främst som ett barn och inte som en pojke eller flicka". Får man ens ställa såna krav på sin omgivning? Vad ska man säga när någon avlägsen släkting lik förbannat köpt en rosa tröja med glittrigt "princess"-tryck på? Hur ska man våga skicka sin pojke till dagis i tyllkjol (om det är det han vill ha då, det är inte ovanligt precis, och no wonder, flickornas kläder har ju så mycket mer färg och andra roliga saker), när man vet att det inte kommer tas emot väl av varken personal, barn eller föräldrar?
Jag ser framför mig hur det hela kommer kännas som att banka huvudet mot en vägg. En hård vägg. Moderskapets, Kvinnans, patriarkatets och de heliga könsrollernas vägg. Jag vet inte om jag kommer orka. Om det finns genusdagis i Göteborg så skulle jag göra allt för att mina barn skulle få gå där. Frågan är då, skulle jag orka den kritiken som skulle riktas mot mig för det valet av dagis?
So many questions..

Här kan vi flickor lära oss att vi minsann inte behöver sträva efter size zero för att vara ok. Varför inte det då, kan man ju tänka? Jo, för att ett gäng manliga studenter i en undersökning klart visat att de föredrar s.k "kurviga" kvinnor, dvs. helt normalviktiga sådana som Kate Winslet och Scarlett Johansson, framför avmagrade spetor som Paris Hilton eller Victoria Beckman. Varför detta skulle göra oss lyckliga är för mig en gåta. Det känns som ett skämt. För det första berättar det återigen för oss kvinnor att våra kropp bara är ok när en man bestämmer att den är ok och att vi alltid förväntas sträva efter att behaga den manliga blicken. Ja, alla vet ju hur det går om man är en såndär "rabiat feminist" som inte rakar armhålorna och "gör sig ful med flit" - det vill säga STRUNTAR i att ständigt försöka behaga männen och istället försöker behaga sig själv - man blir våldsamt ifrågasatt.
För det andra känns det som ett hån när man definierar normalviktiga, på gränsen till smala, kvinnor som "kurviga", "mjuka" eller "kvinnliga". Nog är de kvinnliga alltid, och nog har de bröst och höfter (detta hör ju ofta till om man är det förstnämnda) och de är säkert väldigt mjuka och trevliga (jag har inte klämt på dem, så jag vet inte) men att kalla dem kurviga känns som ett jävla hån mot oss som är kurviga, men däremot inte sådär eftersträvansvärt smala samtidigt.

När man står i kassan i en butik så träffar man på väldigt mycket olika människor. Och väldigt mycket lika människor för den delen också, och det är lite det det här handlar om. Säg att någon vill köpa en ljuslykta och två vinglas, såhär går dialogen:
(jag) - Hej hej
(kund) - Hej
(ibland säger jag "åh, den här tycker jag är så fin" eller dylikt, om jag tycker det"
(jag) - är det en present?
(kund) - Nej. Eller ja, till mig själv då.
Om kunden nu har en vän med sig sig så vänder hen sig om för att få bekräftat vilket oerhört fyndigt skämt det var och fnissar sedan lite självbelåtet åt sin egen unika kvicktänkhet.
Det känns som att så oerhört många av dessa verkligen tror att ingen brukar säga så. ALLA säger det. Jag menar verkligen ALLA. ALLA som köper saker till sig själv och får frågan "är det en present?" svarar först nej, och tillägger sen "eller ja, en present till mig själv då", med ett finurligt leende.
Det är ytterst underhållande. Och lite irriterande, om man är på det humöret.

Det är officiellt för kallt för bara ett par strumpbyxor.
Och jag är helt luspank.
Skoj.

Trots att det var ett helt år sen vi köpte tapeter till sovrummet så har vi fortfarande inte börjat renovera det. Mycket annat som kommer i vägen. Men nu kanske jag känner mig redo att verkligen hugga i med händerna och börja fixa. Tapeten vi har köpt är mörkt blågrön med ett lodrätt mönster i matchande nyans fast ljusare. Vi har köpt en byrå, en bokhylla och en stringhylla i teak respektive mahogny. Mer än så är inte inköpt. Men i mina tankar finns planer. Jag tänker mig skalan grön-blå-lila. Alltifrån varm, gul olivgrön till mörk havsgrön, till turkos, till fuschia och mörklila. Jag tänker mig en skön, djup och vilsam färgskala. Mörka färger är lugn för mig. Jag vill inte ha ett kliniskt sovrum, utan ett djupt, lugnt och färgstarkt sovrum med mycket detaljer; stora mjuka kuddar, sköna material som siden och sammet, gardiner, ljuslyktor, en fin tavelvägg med olika ramar, mycket växter... In med böcker, smart förvaring, stringhyllor och tjusiga detaljer och ut med tidskriftssamlare, fula hyllor och jobbrelaterade saker. Sovrummet ska vara en plats där man kan hämta kraft, läsa och mysa, en plats som är fredad från pärmar med bankpapper och lönespecifikationer. ÅH, jag längtar.

- Kokos. I müsli och äpple och kanel-muffins. Eller helt enkelt kokostoppar. Gott!
- Extrajobb på Indiska. Så roligt!
- Doften av nybakat bröd.
- Marabous nya choklad "vinter", med kryddnejlika, kanel, ingefära och något mer jag inte minns. Oerhört god hursomhelst.
- Filmen "Love actually" - varför har ingen sagt till mig hur oerhört charmig den är? Ett mysterium.
- Te med honung och citron. Super vid förkylning, gott närsomhelst :)
- Den här bloggen. Beroendeframkallande fin, söt och pysslig! :)