Bloody motherfucking asshole
På grund av en bortrest lärare så blir jag inte klar med skolan den här våren heller. Jag skriver det här så att de som läser inte behöver fråga mig om detta. Hur det gick till eller vad som ska hända nu. Jag ska lösa det till hösten, och förmodligen söka till universitetet till våren istället. Nu vill jag inte nämna eller prata om det här igen förrän hösten kommer och jag ska visa de jävlarna. Tack.
Don't want to look this dead, don't want to feel this dread
Igår slogs jag av en lätt panikframkallande insikt som fick mig att nästan hyperventilera; det finns ingenting jag vill göra.
Jag menar verkligen ingenting. När jag var liten ville jag bli designer, eller ja, först ville jag väl bli prinsessa eller tigertämjare eller något, men designerdrömmen tog över från det att jag var ungefär tio. När jag började gymnasiet hade ett intresse för politik och miljö börjat gro och jag ville designa för en hållbar utveckling. I tvåan var mitt självförtroende kört i botten, mina betyg i hantverksämnena usla och min närvaro nästan obefintlig. I trean etablerades ett självförtroende i mig och jag valde att göra en tjockiskollektion som projektarbete.
Och nu vill jag ingenting. Jag skulle inte orka driva ett eget företag, varesig det gäller snygga kläder i plusstorlekar, miljövänliga kläder i ekologisk bomull eller nya saker av gamla vintagetyger (eventuellt en kombination av alla tre). Jag skulle få magsår. Jag skulle behöva jobba dygnet runt. Jag skulle behöva sy så fruktansvärt mycket själv. Jag skulle fundera mig galen på vad folk vill ha, vad som säljer, hur mycket det får kosta och vilken målgrupp jag ska vända mig till.
Dessutom är mitt självförtroende vad gäller sömnad helt kört i botten efter mina gymnasieår, och jag skulle inte kunna leva med att sälja illa sydda saker.
Jag har funderat mycket på lärare. Fråga mig inte varför, jag tycker inte ens om barn. Det är inte så att jag ogillar barn, men de gör mig nervös. Alla under 15 gör mig faktiskt lite nervös. Jag kan inte hantera barn. Jag vet inte hur man pratar med barn, hur mycket de förstår eller i vilken ålder man börjar intressera sig för vad. Jag får ångest av att tänka på att jag, som ensam vuxen, ska ha ansvar för ett dussin 11-åringar i ett klassrum fullt av varma strykjärn, nålar, saxar och andra mordvapen. Eller att jag skulle ha ansvar för ett annat dussin 11-åringar i ett kök och försöka lära dem laga mat.
Eller för all del; småprata i personalrummet. Gud och jesus. Eller tvingas stå ut med hur lärare, föräldrar och grupptryck fullkomligt pressar in barnen i skräddarsydda könsroller. Eller försöka undervisa ett gäng ointresserade pubertetsungar i historia eller samhällskunskap.
Men jag är ju trots allt ganska kreativ. Jag gillar att jobba med layout t ex, och jag är faktiskt ganska bra på det. Jag inbillar mig att jag har lite känsla för reklam och företagsprofiler, hur man tilltalar olika grupper och hur man förmedlar en bra bild av sitt företag (däremot tror jag att jag skulle sjabbla bort det totalt om det gällde mitt eget företag). Jag skulle kunna bli copywriter. Men hur många andra "kreativa" åttiotalister med designerdrömmar vill bli det? Förmodligen alldeles för många. Och om jag blev copywriter, vad skulle jag tillföra världen då? Det handlar ju i grund och botten om att få folk eller företag att konsumera. Och orka vara med i något som knuffar mänskligheten mot sin egen avgrund.
Dessutom är det ett högkonjunktursyrke.
Jag skulle kunna bli kapell och segelmakare. Det är nog relativt välbetalt, sömmarna är enkla och raka och inga kanter behöver dubbelfållas eller ens overlockas. Fint. Min pappa har kontakter i båtbranschen och jag kanske skulle kunna gå som lärling någonstans och sedan jobba där. Men jag gillar ju inte att sy. Och jag är inte speciellt intresserad av båtar. Och jävlar vilken mardröm att sitta med ett tygstycke som kanske är 50 kvadratmeter stort och försöka få in det i symaskinen. Jag som tycker det är jobbigt att typ sy en kappa för det blir så satans mycket tyg överallt.
På ett sätt skulle jag vilja jobba med ungdomar och i synnerhet unga tjejer. Fatta vad värt att ge tonåringar sunda förebilder eller fritidsaktiviteter. Tänk vilka trygga, feministiska samhällsmedborgare man skulle kunna fostra. Men vad ska man göra då? Ska man jobba på en fritidsgård för skitlön? Ska man bli barnmorska och jobba på en ungdomsmottagning? Ska man dra igång något ambitiöst projekt på egen hand? Ska man skriva en ny Fittstim? Jag vet inte. Ska man bli politiker? Ska man blogga? Jag är förvirrad.
Jag kanske bara borde flytta ut på landet och leva enkelt. Odla all mat själv och bara jobba när jag måste. Kanske sy kapell, kanske ge lite föreläsningar om min livsstil, kanske ordna lite workshops och såna saker. Det låter ju glamouröst. Det är nog inte så glamouröst. Jag kan inte låta bli att tänka; men när ska jag då ha klänning? Inte för att livet handlar om att springa på ängar iförd klänning. Jag skulle nog kunna älska att stå med ändan upp i potatislandet och gräva ner händerna djupt i jorden. Men jag är också en stadsmänniska, och även om jag kritiserar konsumtionssamhället så är jag ändå en del av det. Jag är en materialist. Som de flesta andra. Jag gillar fina saker, smink och fina klänningar, fina koppar, att färga håret, bloggar, spana på folk på stan. Sånt där som det kanske inte finns varken tid eller mening för när man bor på landet. Jag skulle antagligen behöva avskärma mig helt från "citylivet" för att inte dö av saknad efter lite glamour i vardagen, eller den nya klänningen från Indiska.
Jag skulle kunna bli en sån som pluggar tills de dör. Bli professor i något. I genusvetenskap kanske. Bli en sån som blir tillfrågad i olika politiska sammanhang, eller i nyhetssammanhang. Eller bara mögla bort på något universitet någonstans då. Om man ens lyckas sno åt sig en av de få professorstjänster som finns. Jag vet inte ens om jag orkar plugga så länge. Och om en enda sak. Jag skulle säkert tröttna efter några år och sen bara skita i allt vad genusvetenskap och universitet heter och bli en sån som säger "men vi har väl det bra som vi har det, inte behöver väl allt vara helt jämställt överallt?". Hemska tanke. Usch.
Jag gillar ju att baka och laga mat. Jag skulle kunna bli kallskänka eller kock. Men hur skoj är det att bre smörgåsar dagarna i ända? Dessutom vill jag inte handskas med kött. Jag vill inte sälja köttprodukter. Jag vill heller inte stressa ihjäl mig i ett kök. Jag vill inte laga samma mat varje dag. Och jag vill inte tillaga kött. Och även om det är någon slags ny Gröna vågen nu så finns det inte alltför många vegetariska eller veganska restauranger/cafén. Och många av dem är nog på tok för trendiga för mig.
Jag skulle kunna bli journalist. Frilansa lite kanske. Men usch vilka magsår. Det är alldels för fritt. Alldeles för hård konkurrens. Och tänk om jag blir helt blockerad? Eller helt blasé, för den delen. Kanske inte orkar skriva om varesig feminism eller svältande barn eller slakteriskandaler för allt bara flyter ihop och känns ungefär lika världsomstörtande som den där tallriken med fil man åt imorse.
Jag skulle vara tillräckligt disciplinerad för ett fritt yrke, men jag är för kreativ för ett alltför styrt yrke. Jag vill inte göra samma sak varje dag, men jag vill inte vakna upp varje dag och inte ha en susning om vad som kommer hända, eller inte ens veta om jag kommer få ihop till hyran den här månaden också.
Jag vill inte resa för mycket. Jag vill inte jobba mer än 8 timmar per dag. Jag vill inte göra något alltför monotont. Jag vill inte vara egenföretagare. Jag vill inte vara helt inflytelselös. Jag vill göra något bra för samhället, något som förändrar eller gör folk till trygga, glada individer.
Jag skulle göra vad som helst för att slippa denna skavande ovisshet. Denna plågsamma vilja att bara göra något viktigt och denna plågsamma ovilja till allting.
Jag menar verkligen ingenting. När jag var liten ville jag bli designer, eller ja, först ville jag väl bli prinsessa eller tigertämjare eller något, men designerdrömmen tog över från det att jag var ungefär tio. När jag började gymnasiet hade ett intresse för politik och miljö börjat gro och jag ville designa för en hållbar utveckling. I tvåan var mitt självförtroende kört i botten, mina betyg i hantverksämnena usla och min närvaro nästan obefintlig. I trean etablerades ett självförtroende i mig och jag valde att göra en tjockiskollektion som projektarbete.
Och nu vill jag ingenting. Jag skulle inte orka driva ett eget företag, varesig det gäller snygga kläder i plusstorlekar, miljövänliga kläder i ekologisk bomull eller nya saker av gamla vintagetyger (eventuellt en kombination av alla tre). Jag skulle få magsår. Jag skulle behöva jobba dygnet runt. Jag skulle behöva sy så fruktansvärt mycket själv. Jag skulle fundera mig galen på vad folk vill ha, vad som säljer, hur mycket det får kosta och vilken målgrupp jag ska vända mig till.
Dessutom är mitt självförtroende vad gäller sömnad helt kört i botten efter mina gymnasieår, och jag skulle inte kunna leva med att sälja illa sydda saker.
Jag har funderat mycket på lärare. Fråga mig inte varför, jag tycker inte ens om barn. Det är inte så att jag ogillar barn, men de gör mig nervös. Alla under 15 gör mig faktiskt lite nervös. Jag kan inte hantera barn. Jag vet inte hur man pratar med barn, hur mycket de förstår eller i vilken ålder man börjar intressera sig för vad. Jag får ångest av att tänka på att jag, som ensam vuxen, ska ha ansvar för ett dussin 11-åringar i ett klassrum fullt av varma strykjärn, nålar, saxar och andra mordvapen. Eller att jag skulle ha ansvar för ett annat dussin 11-åringar i ett kök och försöka lära dem laga mat.
Eller för all del; småprata i personalrummet. Gud och jesus. Eller tvingas stå ut med hur lärare, föräldrar och grupptryck fullkomligt pressar in barnen i skräddarsydda könsroller. Eller försöka undervisa ett gäng ointresserade pubertetsungar i historia eller samhällskunskap.
Men jag är ju trots allt ganska kreativ. Jag gillar att jobba med layout t ex, och jag är faktiskt ganska bra på det. Jag inbillar mig att jag har lite känsla för reklam och företagsprofiler, hur man tilltalar olika grupper och hur man förmedlar en bra bild av sitt företag (däremot tror jag att jag skulle sjabbla bort det totalt om det gällde mitt eget företag). Jag skulle kunna bli copywriter. Men hur många andra "kreativa" åttiotalister med designerdrömmar vill bli det? Förmodligen alldeles för många. Och om jag blev copywriter, vad skulle jag tillföra världen då? Det handlar ju i grund och botten om att få folk eller företag att konsumera. Och orka vara med i något som knuffar mänskligheten mot sin egen avgrund.
Dessutom är det ett högkonjunktursyrke.
Jag skulle kunna bli kapell och segelmakare. Det är nog relativt välbetalt, sömmarna är enkla och raka och inga kanter behöver dubbelfållas eller ens overlockas. Fint. Min pappa har kontakter i båtbranschen och jag kanske skulle kunna gå som lärling någonstans och sedan jobba där. Men jag gillar ju inte att sy. Och jag är inte speciellt intresserad av båtar. Och jävlar vilken mardröm att sitta med ett tygstycke som kanske är 50 kvadratmeter stort och försöka få in det i symaskinen. Jag som tycker det är jobbigt att typ sy en kappa för det blir så satans mycket tyg överallt.
På ett sätt skulle jag vilja jobba med ungdomar och i synnerhet unga tjejer. Fatta vad värt att ge tonåringar sunda förebilder eller fritidsaktiviteter. Tänk vilka trygga, feministiska samhällsmedborgare man skulle kunna fostra. Men vad ska man göra då? Ska man jobba på en fritidsgård för skitlön? Ska man bli barnmorska och jobba på en ungdomsmottagning? Ska man dra igång något ambitiöst projekt på egen hand? Ska man skriva en ny Fittstim? Jag vet inte. Ska man bli politiker? Ska man blogga? Jag är förvirrad.
Jag kanske bara borde flytta ut på landet och leva enkelt. Odla all mat själv och bara jobba när jag måste. Kanske sy kapell, kanske ge lite föreläsningar om min livsstil, kanske ordna lite workshops och såna saker. Det låter ju glamouröst. Det är nog inte så glamouröst. Jag kan inte låta bli att tänka; men när ska jag då ha klänning? Inte för att livet handlar om att springa på ängar iförd klänning. Jag skulle nog kunna älska att stå med ändan upp i potatislandet och gräva ner händerna djupt i jorden. Men jag är också en stadsmänniska, och även om jag kritiserar konsumtionssamhället så är jag ändå en del av det. Jag är en materialist. Som de flesta andra. Jag gillar fina saker, smink och fina klänningar, fina koppar, att färga håret, bloggar, spana på folk på stan. Sånt där som det kanske inte finns varken tid eller mening för när man bor på landet. Jag skulle antagligen behöva avskärma mig helt från "citylivet" för att inte dö av saknad efter lite glamour i vardagen, eller den nya klänningen från Indiska.
Jag skulle kunna bli en sån som pluggar tills de dör. Bli professor i något. I genusvetenskap kanske. Bli en sån som blir tillfrågad i olika politiska sammanhang, eller i nyhetssammanhang. Eller bara mögla bort på något universitet någonstans då. Om man ens lyckas sno åt sig en av de få professorstjänster som finns. Jag vet inte ens om jag orkar plugga så länge. Och om en enda sak. Jag skulle säkert tröttna efter några år och sen bara skita i allt vad genusvetenskap och universitet heter och bli en sån som säger "men vi har väl det bra som vi har det, inte behöver väl allt vara helt jämställt överallt?". Hemska tanke. Usch.
Jag gillar ju att baka och laga mat. Jag skulle kunna bli kallskänka eller kock. Men hur skoj är det att bre smörgåsar dagarna i ända? Dessutom vill jag inte handskas med kött. Jag vill inte sälja köttprodukter. Jag vill heller inte stressa ihjäl mig i ett kök. Jag vill inte laga samma mat varje dag. Och jag vill inte tillaga kött. Och även om det är någon slags ny Gröna vågen nu så finns det inte alltför många vegetariska eller veganska restauranger/cafén. Och många av dem är nog på tok för trendiga för mig.
Jag skulle kunna bli journalist. Frilansa lite kanske. Men usch vilka magsår. Det är alldels för fritt. Alldeles för hård konkurrens. Och tänk om jag blir helt blockerad? Eller helt blasé, för den delen. Kanske inte orkar skriva om varesig feminism eller svältande barn eller slakteriskandaler för allt bara flyter ihop och känns ungefär lika världsomstörtande som den där tallriken med fil man åt imorse.
Jag skulle vara tillräckligt disciplinerad för ett fritt yrke, men jag är för kreativ för ett alltför styrt yrke. Jag vill inte göra samma sak varje dag, men jag vill inte vakna upp varje dag och inte ha en susning om vad som kommer hända, eller inte ens veta om jag kommer få ihop till hyran den här månaden också.
Jag vill inte resa för mycket. Jag vill inte jobba mer än 8 timmar per dag. Jag vill inte göra något alltför monotont. Jag vill inte vara egenföretagare. Jag vill inte vara helt inflytelselös. Jag vill göra något bra för samhället, något som förändrar eller gör folk till trygga, glada individer.
Jag skulle göra vad som helst för att slippa denna skavande ovisshet. Denna plågsamma vilja att bara göra något viktigt och denna plågsamma ovilja till allting.
