Dansa barfota

(från Asos)

Jag började med att skriva en lång text om Julia, Rumänien, mitt dåliga samvete och julens verkliga innebörd och mening men jag raderade den. Svammel.

Jag är inte såhär ytlig egentligen, jag lovar.

Ibland känner jag mig.. Korkad.
Klänningen här ovan i storlek 46 har jag letat efter HELA hösten. Jag har tillochmed varit tvungen att fråga personalen på H&M om de överhuvudtaget fortfarande tar in storlek 46, för den är helt spårlöst försvunnen i alla butiker jag besökt. Det gör de, om någon annan har undrat detsamma.
Idag slog det mig att man kan köpa kläderna över nätet, och gissa om den finns i 46 där? Det finns den. Även den här ljuvliga saken finns i 46 (i butikerna har jag bara hittat den i 44 trots att den verkar rätt så ny i sortimentet):


Och dessa tjusiga kängor som varit slutsålda i butikerna jättelänge:


Men man frågar ju sig ändå, VARFÖR tar de in typ ett exemplar av 46 per butik, när den storleken uppenbarligen alltid säljer slut? Borde inte det indikera att de borde ta in lite fler i den storleken?
Ta den första klänningen som exempel. Det är inte så att den är så omåttligt populär i alla storlekar. Den finns kvar i butikerna fortfarande, trots att den kom in i typ september, så finns det ett flertal exemplar av de mindre storlekarna kvar i alla butiker i Göteborg. Dock inte en enda 44:a eller 46:a så långt ögat når.
Jag är såklart superglad över att ha hittat dem på nätet, men det stör mig att jag inte har möjlighet att prova kläderna innan jag köper dem. Särskilt eftersom det är så uppenbart att 46 alltid säljer slut först, så känns det bara som ett hån att butikerna ändå inte får in fler av den storleken.
Så helt enkelt; varför H&M? Vad vill ni uppnå med det här?

Någongång kommer antagligen även jag att vilja utsätta mig för detta som vi kallas "föräldraskap", eller rätt och slätt "barn." Jag vet, det känns oerhört. Med tanke på hur mycket oerhört ointresserad jag är av de små liven (förutom min gud-dotter, hon är superfin), men hormonerna och den där biologiska klockan kommer förmodligen att göra sitt även med mig så det är lika bra att resignera inför detta faktum.

Hursomhelst. Nu till det jag har tänkt på. Jag har vill så hemskt gärna ge mina barn en så könsneutral och o-heteronormativ uppväxt som möjligt. Jag vill att de ska kunna välja fritt bland leksaker, kläder och färger och i förlängningen, såklart, könsidentiteter, relationer och andra saker. Problemet är ju bara det att barnen (eller med största sannolikhet barnET, eftersom jag tvivlar på att jag frivilligt kommer vilja klämma ut TVÅ) kommer, efter ett år eller så, tillbringa mer och mer tid på dagis, för att sedan gå vidare till skolan, bland vänner, bland andra familjer och föräldrar. Hur enkelt är det då? Hur säger man till sina barnets mor och farföräldrar; "snälla, ta inte för givet att mitt barn är heterosexuellt, försök undvik alltför könsstereotypa kläder och försök behandla hen främst som ett barn och inte som en pojke eller flicka". Får man ens ställa såna krav på sin omgivning? Vad ska man säga när någon avlägsen släkting lik förbannat köpt en rosa tröja med glittrigt "princess"-tryck på? Hur ska man våga skicka sin pojke till dagis i tyllkjol (om det är det han vill ha då, det är inte ovanligt precis, och no wonder, flickornas kläder har ju så mycket mer färg och andra roliga saker), när man vet att det inte kommer tas emot väl av varken personal, barn eller föräldrar?
Jag ser framför mig hur det hela kommer kännas som att banka huvudet mot en vägg. En hård vägg. Moderskapets, Kvinnans, patriarkatets och de heliga könsrollernas vägg. Jag vet inte om jag kommer orka. Om det finns genusdagis i Göteborg så skulle jag göra allt för att mina barn skulle få gå där. Frågan är då, skulle jag orka den kritiken som skulle riktas mot mig för det valet av dagis?
So many questions..

Här kan vi flickor lära oss att vi minsann inte behöver sträva efter size zero för att vara ok. Varför inte det då, kan man ju tänka? Jo, för att ett gäng manliga studenter i en undersökning klart visat att de föredrar s.k "kurviga" kvinnor, dvs. helt normalviktiga sådana som Kate Winslet och Scarlett Johansson, framför avmagrade spetor som Paris Hilton eller Victoria Beckman. Varför detta skulle göra oss lyckliga är för mig en gåta. Det känns som ett skämt. För det första berättar det återigen för oss kvinnor att våra kropp bara är ok när en man bestämmer att den är ok och att vi alltid förväntas sträva efter att behaga den manliga blicken. Ja, alla vet ju hur det går om man är en såndär "rabiat feminist" som inte rakar armhålorna och "gör sig ful med flit" - det vill säga STRUNTAR i att ständigt försöka behaga männen och istället försöker behaga sig själv - man blir våldsamt ifrågasatt.
För det andra känns det som ett hån när man definierar normalviktiga, på gränsen till smala, kvinnor som "kurviga", "mjuka" eller "kvinnliga". Nog är de kvinnliga alltid, och nog har de bröst och höfter (detta hör ju ofta till om man är det förstnämnda) och de är säkert väldigt mjuka och trevliga (jag har inte klämt på dem, så jag vet inte) men att kalla dem kurviga känns som ett jävla hån mot oss som är kurviga, men däremot inte sådär eftersträvansvärt smala samtidigt.

När man står i kassan i en butik så träffar man på väldigt mycket olika människor. Och väldigt mycket lika människor för den delen också, och det är lite det det här handlar om. Säg att någon vill köpa en ljuslykta och två vinglas, såhär går dialogen:
(jag) - Hej hej
(kund) - Hej
(ibland säger jag "åh, den här tycker jag är så fin" eller dylikt, om jag tycker det"
(jag) - är det en present?
(kund) - Nej. Eller ja, till mig själv då.
Om kunden nu har en vän med sig sig så vänder hen sig om för att få bekräftat vilket oerhört fyndigt skämt det var och fnissar sedan lite självbelåtet åt sin egen unika kvicktänkhet.
Det känns som att så oerhört många av dessa verkligen tror att ingen brukar säga så. ALLA säger det. Jag menar verkligen ALLA. ALLA som köper saker till sig själv och får frågan "är det en present?" svarar först nej, och tillägger sen "eller ja, en present till mig själv då", med ett finurligt leende.
Det är ytterst underhållande. Och lite irriterande, om man är på det humöret.

Det är officiellt för kallt för bara ett par strumpbyxor.
Och jag är helt luspank.
Skoj.