Dansa barfota

Det går nästan inte en dag i mitt liv utan att jag tänker på något jag skulle vilja ha. Det är nästan alltid saker. Prylar. Klänningar, tyger, koppar, kakfat, gardiner, hyllor, väskor, mjuka baskrar, ja allt som är vackert. Det går heller inte en dag i mitt liv utan att jag skäms för detta. Jag skäms för att jag bara vill ha och ha. För att jag ibland känner mig så ytlig när jag tänker "om jag bara hade råd att fixa om lite i köket så skulle jag bergis baka mer bröd". Det känns så fruktansvärt ytligt. Men det är iallafall ingen lögn. Det är verkligen så. Jag jobbar bäst i en kreativ omgivning. Någonstans där jag fått bestämma färgerna och vad som ska hänga på väggarna. Det gör mig glad och harmonisk, mer benägen att hålla ordning och är samtidigt en stor källa till kreativitet. En plats som jag ständigt kan förfina på olika sätt. Nya kuddar, egenmålade tavlor, omfixade second hand-möbler, praktisk förvaring etc. Något jag kan vila tankarna på, något som kan hålla grubbel borta och händerna sysselsatta. Och vad är egentligen viktigare än välmående, kreativitet och harmoni? Det är ju det som är livet! Vi är nog fler som borde omvärdera vår relation till vårt prylbegär. För prylbegär handlar inte nödvändigtvis om att köpa eller hetskonsumera, utan om att skapa, byta, handla begagnat, måla om och fixa. Och det är det faktiskt inget ytligt med.