Dansa barfota

(jag framför det blommiga huset på Carnaby Street)


London var förresten oerhört fint. Ingen snö, runt fem grader varmt, dagen vi kom dit kunde man nästan gå i bara koftan. I fem dagar var jag där med en av mina bästa vänner. Jag älskade London direkt. Den staden har allt! Pittoreska smågator, bra shopping, all mat man kan tänka sig och så vidare.
Vi bodde hos min en gammal vän till Jenny (min reskamrat) i ett dragigt litet kyffe ungefär en halvtimme från Oxford Circus. Det var ingen lyx, men det var självklart värt det för att bo billigt.
Evans var dock en STOR besvikelse. Det kändes inte alls som på hemsidan. Det kändes.. Ja, som Lindex ungefär. Jag var besviken. Men när vi kom dit hade jag hade redan gjort så många fina fynd så det gjorde inte alltför mycket.
Jag köpte t ex den här klänningen på Dorothy Perkins:


Om den här hade funnits i 22 så hade jag lätt köpt den också (kanske tillochmed ska beställa den på nätet när bidraget kommer..):


Evans var som sagt inte mycket för mig. Men däremot Dorothy Perkins. Jag hade kunnat köpa allt därinne! Min vän sa tillochmed "oj, vad det här kändes som en affär för dig". And it was. En engelsk storlek 22 är ju dock inte jättestort. Jag med min storlek 48 passade lagom i en storlek 20. Men ändå, en storlek 50 är inte så himla illa, sug på det H&M!
Men det stället där jag spenderade i särklass mest pengar, var såklart shoppingmeckat Primark. Som ett Ullared on acid. Det var sinnessjukt billigt. Obehagligt billigt. Men självklart helt vansinnigt frestande. Jag köpte fyra par strumpbyxor, gördeltrosor (som går hela vägen upp till bh:n! SÅ bekvämt!), två kjolar, en klänning, två väskor, två par skor, handdukar med cupcakes på, en randig tröja, mascara, pärlörhängen i alla tänkbara storlekar. Och så vidare. Köerna var brutala. Folk var som galna. Det var djävulsk varmt. Och jag är glad att det inte finns i Sverige.

Åt gjorde vi på diverse restauranger. Men den som utmärkte sig mest i mina ögon (eller mun), var Mildreds. En vegetarisk restaurang någonstans i Soho. Vi hade ju expertguide i form av Jennys vän, som dessutom var vegan.  Mildreds. Lägg det på minnet. Till förätt åt jag grillat bröd med två sorters röror, en chilihoummus och en med vita bönor och rosmarin. Sinnessjukt gott. Till huvudrätt åt jag en burgare gjord på kidneybönor, stora vita bönor och hampafrön. Med klyftpotatis och veganmajonäs med basilika. Och till efterrätt åt jag den godaste mangosorbeten världen smakat. ÅH.

Vi var såklart också i Camden. Det var ett galet ställe. Ganska överväldigande. Men mysigt. Jag köpte en kylskåpsmagnet och en t-shirt til Johannes. Båda med folkvagnsbussar på. Efter det tog vi oss till Portobello Road och strosade bland pastellfärgade hus och antikviteter. Jag såg en vacker gammal fågelbur som jag gärna hade köpt om vi hade haft plats i väskorna. Där insåg jag också till min förfäran att Body Shop var mycket billigare än hemma. Kunde dock inte bunkra eftersom jag shoppat loss utan dess like på Body Shop här hemma. Men jag köpte iallafall min älskade ansiktskräm med aloe vera.
Jag köpte också ett litet halsband med en klocka i. Som jag nu i efterhand insett att den inte går att ställa om. Men men. Söt är den iallafall.


(den här lilla bussen fotade vi på en tvärgata til Portobello Road. Jag älskar folkvagnsbussar.)

En kväll var vi på bio. Vi såg "Where the wild things are", som jag tyckte var lite småläskig. Men väldigt bra och fin på något sätt också. Djupare än jag hade trott. Den rekommenderas.

Både söndagen och måndagen var mässdagar. Söndagen var alternativmässa i London. Jenny shoppade loss på alternativmässan och jag tittade på den spännande scenshowen som innefattade en man i en orange, genomskinlig kråsbody (ja, den var fruktansvärd), platåskor och blond elvisperuk.
Måndagens mässa var utanför Birmingham och var helt gigantisk. Där fanns mycket fin inredning, men inget man kunde köpa som privatperson. På vägen tilbaka till London var det tågproblem och vi fick åka en omväg via Birmingham centrum och en massa små engelska hålor.

På hemvägen hann vi med nöd och näppe med flyget. När vi kom med tåget till Stansted hade vi 10 minuter på oss att checka in bagagen (som vi inte visste vad de vägde), gå igenom passkontrollen, springa genom terminalen och hitta rätt gate. Det började dåligt med att rulltrappan var trasig så svettiga var vi redan när vi skulle checka in bagagen. Men vi hann. Gudskelov. Och de vägde inte ens handbagagen (jag svär att mitt vägde mer än 10 kg).

Och när jag kom hem fick jag pussar och ostsmörgåsar och somnade sen gott i vårt varma, o-dragiga sovrum intill mannen jag älskar.

En fin resa var det.

Ju mer press jag känner i mitt vardagsliv, desto oftare sticker tankarna iväg till andra platser.
När jag var yngre och var arg, ledsen eller frustrerad så brukade jag fantisera om stora, ljudisolerade rum som man kunde hyra, med mjuka väggar och golv där man kunde sparka, slå och skrika så mycket man ville utan att någon hörde. Som en slags vardagsventil. Numera fantiserar jag om ett vackert gammalt hus på landet. Jag kan nästan känna den svarta jorden mot händerna när jag tänker mig att jag gräver i grönsakslandet. Jag fantiserar om slamfärg, vitbetsade golv, loppismöbler, kakelugnar, pelargoner och knotiga fruktträd. Och precis som med fantasin om ljudisolerade rum så ger den mig både frid och ångest. Frid för att det gör mig hoppfull inför att jag kanske skulle passa på landet ändå, och det ger mig ångest för att jag vill vara där nu nu nu.
Ibland känns livet bara för stort. Jag vill att det ska vara lite mindre. Lite närmare till jorden. Inte så himla mycket plugg och jobb och framtidsångest. Jag skulle ha ett flexibelt jobb, antingen ett närliggande vanligt kommunaljobb, eller ett mer flexibelt jobb där jag kan jobba hemifrån delvis. Vi skulle kunna resa till London, Paris, Prag, Berlin och få en dos storstadsliv ibland.
Jag vet inte vad jag vill göra. Jag har grubblat och vänt och vridit på allt de senaste åren. Jag började gymnasiet i tron om att jag var en praktisk person som gillar att jobba med händerna. Och det är jag, delvis. Men ändå fick jag IG i alla sömnadskurser men högsta betyg i flera teoretiska ämnen. Nu läser jag religion i tron om att jag är en teoretisk person. Och gissa vad jag tänker på nu? Jag kan inte sluta tänka på att bli bild eller slöjdlärare.

Jag måste baka semlor för att skingra tankarna.

En del säger ju att om man inte har något positivt att säga så ska man vara tyst. Så det är jag. Jag säger bara; hur fin är den här klänningen? Hur fin som helst. Jag önskar det fanns tillfällen då jag kunde ha en sån klänning.
Det var det positiva med den här dagen. Och ja, C var här och drack te och jag lagade hennes byxor. Det var också fint.

Mitt köpstoppslöfte kommer förmodligen att få sig en rejäl törn i slutet av nästa vecka, för då ska jag nämligen till London (!). Och där är man ju inte varje dag, och därför vill jag ta tillfället i akt att spana in Evans, Primark och vad som nu mer finns där. Men för att inte köpa ihjäl mig så tänkte jag göra en liten prioriteringslista iallafall:

- En snygg vårjacka, kanske den här från Evans:


- En vit klänning. Gärna med trekvartsärm, spetsdetaljer.. Ja, något sådant. Ett bra basplagg för båda mina vårstilar. Lite liknande den här från Asos Curve:



- En ljusblå skjortklänning, ev. "boyfriendshirt". Gärna lite feminin. Ingen på Evans kändes riktigt hundra, men kanske något i stil med dessa tre:



- Något brunt. Helst en klänning. Jag har blivit helt besatt av kombinationen ljusblått och brunt, det är så fint! Klänningen får gärna med vita prickar. Som det här tyget från Stoff och stil, ev. några nyanser mörkare:


(plan B är ju naturligtvis att beställa det här tyget och sy klänningen själv)

- En ljusblå kofta som jag kan brodera pärlor på. (koftan nedan kommer från Cubus):



Annat:
- En riktigt stadig och bekväm bh.
- Brett flätat skärp i konjaksfärgat läder
- Ballerinaskor
- Färgglada strumpbyxor
- Mönstrade och färgglada klänningar i vävt tyg. Jag har på senaste tiden köpt på mig en del enkla trikåklänningar och tänkt att "det är så bra att ha till vardags". Och det är det. Men vävda klänningar är ändå bäst, de formar kroppen bättre och faller snyggare. Och de funkar även till fest.

Det var nog det.. Nu är det mindre än fyra dagar kvar! Pepp!