Dansa barfota

Generellt tycker jag att bröllop är ganska småborgerligt och patriarkalt. Jag har aldrig drömt speciellt mycket om att gifta mig. Men nu när jag träffat en person som jag är lika förälskad i idag som för två år sen när vi träffades, så har jag börjat fantisera lite om det. Jag gillar tanken på att fira kärleken tillsammans med människor man tycker om. Och därför smygkikar jag i den här bloggen idag, och tittar på bröllopsklänningar på Igigi. Och tänker på mitt framtida bröllop, såklart. Det skulle innehålla den sötaste klänning världen sett; trekvartsärmad, cremevit, ovanför-knät-kort, med spets, kanske i tunn bomullsvoile i flera lager, eller kanske i vildsiden. Det skulle hållas utomhus, på våren eller hösten, och vara borgerligt. Jag skulle ha långt, kastanjebrunt utsläppt hår med en blomkrans med ranunkler och pärlor i, min man skulle ha en tjusig manchesterkostym, hatt och hängslen, vi skulle åka i en ljusblå folkabuss med kromdetaljer, eller kanske en olivgrön.. Maten skulle vara vegetarisk eller kanske vegansk. Musiken skulle vara främst 60 & 70-tal, men med inslag av balkanrock och indiepop.
Färgerna skulle vara cremevitt, aprikos, ljusrosa, ljusblått och olivgrönt.
Och det skulle gärna få vara vid en sjö. För jag tycker sjöar är något magiskt. Att vara uppvuxen vid havet och älska sjöar är ju som att svära i kyrkan, men jag kan inte hjälpa det. Vi skulle vigas vid sjön, och ha festen i ett närliggande hus, eller lada, det är inte så noga. Och kvällen skulle vara sådär ljus och skimrande som bara riktigt fina vår eller sensommarkvällar kan vara.
Det vore fint det.

Jag tänker mycket på det här med barn. Jag vet inte riktigt varför. Kanske beror det på att min sambo är några år äldre än mig och har uttryckt en önskan om att en dag skaffa barn. Med mig. Vilket såklart gör mig helt fluffig inuti. Men som samtidigt känns helt sjukt skrämmande. Jag gillar ju som sagt inte barn, och här är en annan lista på läskiga saker som barn kommer/kan innebära:
- Folk som tafsar en på magen utan att man gett sitt medgivande
- Oförstående barnmorskor
- Folk som tar reda på barnets kön med argumentet att de ska kunna måla barnkammaren i "rätt" färg.
- Det oundvikliga: förlossning. Ofattbart skrämmande.
- Men ändå kanske inte lika skrämmande som att efter några dagar åka hem med ungen..
-..för att sedan vara mammaledig den första tiden. Själv, förmodligen. Amma, vyssja, byta blöjor, dö av tristess. Såna saker.
- Invigas i mammaklubben. Herregud, lyssna på sövande prat om kolik och ditten och datten. Döden.
- Könsbestämda barnkläder.
- Tanken på att sätta ett barn till en sån ojämställd, sexistisk skitvärld som den här.

Hur ska man göra liksom? Skicka ut ett informationsblad till familj, släkt, vänner, grannar, barnets dagiskamraters föräldrar etc. etc. och försvara sin ståndpunkt? Berätta varför man vill ge barnet vegetarisk mat, varför lille Pelle får lov att gå till dagis i klänning om han vill, varför man valt att dela ledigheten rakt av, varför man inte vill ha könsbestämda kläder med diverse varumärken på såsom Mimmi Pigg, Hello Kitty eller Snobben. ETC.
GNÖL, vilken jävla motvind att kämpa i.
Jag läser den briljanta bloggen Vi som aldrig sa sexist och får alla mina fördomar bekräftade i vad Frida skriver om sin graviditet. Och jag blir imponerad. Imponerad av alla feminister som vågar skaffa barn. En eloge till dem tycker jag. Hoppas de kan ge mina argument lite trovärdighet och bredare acceptans innan det är min tur att bli en mjölkcentral.

Tillägg: En anledning till att jag tänker så mycket på det här kan ju också vara att tre (!) av mina gamla klasskamrater från grundskolan är gravida. Och vi ska fylla 21 i år. Något som för mig känns så himla galet. Därav min besatthet av barn och graviditet.

Igår hade jag ballerinapremiär. Inte illa med tanke på att det var runt 2 plusgrader och fortfarande snö på marken. Men jag var bara tvungen att få lite vårkänsla. Min vårlängtan har legat latent under hela januari så idag fick den äntligen lite andrum. Jag vet inte om det var så smart. Risken är att jag kommer gå loss på vårkläderna lite för tidigt och därmed frysa rumpan av mig de närmaste månaderna. Men det är så svårt att hålla tassarna borta från våren och vårmodet när den/det stundar. Så nära, men så långt borta.
Hursomhelst, den här våren känner jag starkt för följande nyckelord, stilmässigt alltså:
Bohemiskt, ljusblått, mjukt, konjaksfärgat läder, ballerinaskor, puderrosa, spets, benvitt, stormönstrat, 60 & 70-tal, stora örhängen, långa halsband, flätade skärp, guld, korta klänningar, varma färger som orange, gult, brunt & lila, långt vågigt hår, trekvärtsärmar, pärlbeströdda koftor och virkade detaljer.
Kort sagt en blandning av modernitetersystrarnas stil, 60-talsklänningar och 70-talskänsla.
Det kommer nog bli fint.

När vi träffades första gången så hade jag bönat och bett min syster att få låna femtio kronor för att kunna dricka ett glas vin med dig på Notting Hill i Linné. Det var slutet av januari och jag var fattig som en kyrkråtta.
Jag var så himla nervös när jag stod och väntade på dig på Järntorget. När jag såg en beige jacka och en färgglad halsduk gå emot mig så förstod jag att det var du. Ditt hår var lite spretigt av den fuktiga vinterluften. Du verkade lugn. Jag pratade högt och fånigt som jag ofta gör när jag är nervös. Vi promenerade den korta biten till den lilla puben jag hade valt. Vi köpte varsitt glas rött vin (ingen av oss tycker om vitt) och slog oss ner. Jag pratade på om allt möjligt, det är så jag gör när jag är nervös, eller rädd för att pinsam tystnad ska uppstå. Du la handen på mitt lår som den mest världsvana casanovan medan fjärilarna i min mage fladdrade helt okontrollerat. Du sa alldeles lugnt att jag var söt. Jag svamlade något om att " du gör mig generad" och när du frågade varför hade jag inget bra svar.
När vi skildes åt pussade du mig på kinden och efter det kunde jag inte sluta tänka på dig.
Och nu, snart, har vi varit tillsammans i två år och jag har det stora privilegiet att få vakna bredvid dig varje morgon. Laga mat till dig, storhandla med dig, åka på festival med dig och bada i vårt minibadkar tillsammans med dig.
Och det finns ingenting i den här världen som gör mig lyckligare än det.

1. Att min bild av mig själv som en någorlunda intelligent person med stort ordförråd komer raseras. Att jag inte kommer förstå vad läraren säger på lektionerna. Typ. Att kurslitteraturen kommer kännas övermäktig.
2. Att mina kurskamrater kommer se mig som Elle i Legally blonde. Måste klä mig sofistikerat..
3. Att jag kommer göra bort mig fatalt första dagen genom att fråga helt fel frågor eller säga helt fel saker.
4. Att jag kommer vara minst förberedd av alla med mina tre (av typ 40) bibliotekslånade böcker.

Kreativa planer för våren 2010

- Måla en tavla för varje årstid. De ska kombinera det jag gillar mest; flickor (jag ritar typ bara människor), Alphonse Mucha, konsertaffischer från 70-talet, organiska mönster, svepande ögonfransar, tusentals tuschlinjer och fantastiska frisyrer.

- Skapa en mer kreativ miljö i mitt pysselrum.

- Omfamna charmen med kravlösa kreativa projekt. Allt måste inte resultera i en klänning. Dessutom är det oerhört terapeutiskt att bara använda händerna och inte huvudet så mycket. Typ:

- Ett tylligt halsband liknande ett jag såg på en blogg en gång. Med små tylltussar och typ pärlor, i olika vita och rosa nyanser.

- Ett kimonobälte. Det har jag velat ha länge. Förslagsvis också en kimonoliknande klänning att ha till (jag tänker omlottfront, vida trekvartsärmar och djup V-ringning. I siden förstås, in my mind..)

- En underkjol som både piffar och puffar upp vilken kjol som helst.^^

- Inredningsdetaljer till lägenheten. T ex kuddar, ramar (till en tavelvägg t ex..), nya gardiner och annat dekorativt småkrafs.

Alltså, det här med vanor alltså. It's a bitch.
Ett av mina nyårslöften är ju att jag ska sitta mindre vid datorn och mer vid symaskinen. Eller ja, låt oss formulera det såhär: aktiviteten surfande ska bytas ut mot valfri mer kreativ/produktiv aktivitet; läsa, skriva, sy, meditera på spikmattan, baka bröd, måla eller dylikt.
Men dagens timmar går alldeles för fort. De går åt till sovmorgon, allmänt slösurf, väntan, matlagning och TV.
Och visst, det är okej ibland. Men inte varje dag. Och därför har jag stora ambitioner för den här våren, för att bryta negativa mönster; sluta överkonsumera, sluta slötitta på TV och surfa mindre. Istället ska jag;
- Plugga. Och göra det bra. Inte skjuta upp saker utan ta itu med dem direkt. Inte hamna efter i skolan!
- Börja simma. Jag behöver verkligen träna, för att få bättre kondition, tappa några kilo så att kläderna slutar strama, bli piggare etc.
- Och som jag beslutat sen innan; Göra mer kreativa saker.

Det blir många vanor att bryta och det kommer nog bli sjukt svårt. Men förhoppningsvis början på ett sundare, roligare och mer kreativt liv. Yay.

Året börjar bra med att jag motstod min impuls att utnyttja min personalrabatt när jag jobbade häromdagen. Yes. Hittills i år har jag köpt en enda sak och det var ett par kängor på Din Skos rea för 99 kr. För leriga festivaler och så, tänkte jag. Och till klänning, som en snygg kontrast.
I övrigt har alla mina inköp varit begagnade, eller av nödvändig art (typ billiga penslar på LIDL)  bland annat en glassmaskin som jag är oerhört nöjd med. Sorbet i stora lass!
Jag känner såhär: köp av annat än absolut nödvändiga saker bör vara något av följande;
- begagnade
- kreativitetsfrämjande
T ex; tyg är ok, kläder är det inte. Begagnat tyg är bättre än nytt tyg, men nytt tyg kan vara ok om man t ex befinner sig på Tygskroten i Skene. Men först och främst behöver jag använda upp de tygerna jag redan har.
Hursomhelst; det här är verkligen på tiden och det känns faktiskt mer skönt än jobbigt. Jag hoppas verkligen kunna ändra mina prioriteringar och kanske framförallt främja min kreativitet.

Förra året gjorde jag en nätt liten lista på nyårslöften som löd ungefär såhär:
- Uttrycka fler av de positiva tankar jag tänker
- Umgås mer med mormor och morfar samt farfar
- Bli arg oftare
- Våga fråga och konfrontera
- Sluta försöka vara alla till lags
- Prata mindre om vädret och mer om viktiga saker
- Vara ärlig

Jag tycker mig delvis ha uppnått dessa mål. Jag har bråkat och konfronterat, blivit arg och blivit ledsen. För att efteråt känna mig extremt lättad. Jag har bjudit in mormor och morfar och farfar på varsin middag med helvegetarisk meny. Jag har slutat hålla uppe en massa fasader om mig själv och min familj. Jag upplever att jag oftare säger till mina närmaste att jag tycker om dem, att de är duktiga eller bara allmänt fina. Något jag hade mycket svårt för när jag var yngre. Ömhetsbetygelser alltså. Men såklart, så är detta såna saker som man ständigt behöver jobba med.
Men ändå, med en liten segerkänsla inombords så tänker jag göra en ny lista. Ja, eftersom det gick såpass bra med den förra.
Here we go:
- Köpa mindre. Det här är en stor punkt på den här listan. Jag älskar att köpa saker. Det ska jag inte ljuga om. Jag är helt vansinnigt förtjust i prylar. Salt och pepparkar i form av flugsvampar, billiga kjolar på H&Ms rea, sammetsrosetter från barnavdelningen, färgglada strumpbyxor, prickiga bordstabletter etc. Men det är ohållbart. Både ekonomiskt och miljömässigt. Därför ska jag i år, helt enkelt, köpa färre saker. Bara köpa sånt jag behöver. Om det inte är på second hand, då kan det vara även onödiga saker. Det går till ju en god sak, och är miljövänligt. Och dessutom billigt. Men framförallt; försöka sy mer än köpa. Vilket för oss direkt till nästa punkt:
- Sy mer/göra mer kreativa saker. Sluta köpa affärernas (för det mesta) ganska tråkiga kläder och istället sy drömklänningar på löpande band.
- Spendera mindre tid framför datorn. Kanske en timmes surf om dagen Även om jag älskar att läsa bloggar, nyheter och forum, surfa i webbshopar eller skriva av mig här så inser jag att det tar alldeles för mycket av min tid. Tid som jag till våren dels kommer bli tvungen att ägna åt annat eftersom jag ska plugga religionsvetenskap, och som jag dels borde ägna åt något annat. Sy, t ex. För att hålla ha-begäret i schack. Eller tapetsera om i lägenheten, som vi tänkt göra jättelänge.
- Tvinga mig själv att vara social. Det låter såklart lite konstigt, men det är inte speciellt konstigt. Man vet inte alltid vad som är bäst för en. Bara för att man inte känner för för att umgås med folk så betyder det inte att man mår bäst av att stanna hemma. Det blir en ond spiral. Kanske blir det enklare nu när jag ska börja plugga igen, man blir mer van vid människor och man känner inte arbetslöshetens påträngande verklighet flåsa en i nacken hela tiden. Man är sysselsatt, naturligt placerad i ett socialt sammanhang och försedd med en liten med stadigt återkommande inkomst. Det blir nog fint.

I övrigt hoppas jag att det blir ett år där jag återigen vågar stå upp för mig själv, vågar vara ärlig, vågar strunta i artighetsfraser och förhoppningsvis når någon form av insikt om vad jag vill göra med mitt liv. Men jag tänker inte ha ångest om den insikten inte kommer i år. Våga vägra ångest! Jag är faktiskt bara 20 år.