Dansa barfota

.. måste vara det mest använda ordet i den här bloggen. Mitt liv tycks präglas av att jag gör saker (eller låter bli att göra saker) utan att veta varför.
Känns lagom misslyckat.
Hur tar man sig ur det här?

Det är ju som så att jag har börjat träna. Simma, närmare bestämt. Det känns faktiskt riktigt skönt och det känns som en träningsform som passar mig. Man får lite flås, men svettas inte, och efteråt kan man basta och smörja in sig med sin favoritlotion. Plus att jag har en assnygg baddräkt som får mig att känna mig som en femtiotalsfilmstjärna. Bara positiva grejer alltså.
Eller ja, nästan. Det negativa med det här "nya livet" är att jag börjat tänka väldigt mycket på min vikt, vad jag äter, och framförallt; hur jag ska äta och vad jag ska göra för att gå ner i vikt.

Jag intalade mig själv innan jag började att jag skulle göra det här för att må bra, bli friskare och starkare.
Men det är verkligen svårt! För inom mig finns en liten röst, som är uppenbart sinnessjuk, som hetsar mig. Som får mig att tänka tankar som "kanske att man ska pröva det där Alli?" eller "nu var jag hungrig men åt inget, det var duktigt av mig" och tillochmed helt galna tankar som "hm, att röka, det ska ju vara hungersdämpande..". Den sistnämnda gör mig ärligt talat rädd, även om den typen av tankar inte är de vanligaste direkt.

Det som Julia Skott skriver här och här kan jag verkligen känna igen mig i.
Hur svårt det är att hålla balansen melan sund medvetenhet och osund fixering. Och hur man egentligen ska tänka när det gäller fett och feminism.
För ärligt talat så gillar ju jag min kropp. Jag har aldrig haft någon smal kropp, och även om jag vägde mycket mindre förut så hatade jag mig själv helt obegränsat på den tiden. Jag var knappt ens tjock då. Men jag trodde det, och det var nog mycket det som gjorde mig tjock. Jag slutade träna för att jag inte klarade av att se mig själv i den där jävla spegeln i danshallen. Jag tröståt för att jag hatade mig själv så. Ironiskt.
Men hur som helst, jag gillar min kropp nuförtiden. Men det är ju ändå någon slags mekanism som slås på när jag börjar tänka på träning och kost, rent automatiskt så börjar jag tänka på det in terms of viktminskning. I en tjockis värld så finns det oftast inget annat sätt att tänka på hälsa på. Man är så van vid att hälsa likställs med viktminskning, skolsköterskan har sagt det hela ens uppväxt, mamma har varit på en så länge man kan minnas. Det är inte så jävla konstigt, men det suger. Och det värsta med det här är:

1. Det är sjukt tidskrävande att hela tiden tänka på det här. Jag vet att många människor gör det, men jag vill inte vara en sån människa. Jag vill tänka på andra mer givande saker.

2. Det känns som ett sånt jävla nederlag att först ha kämpat med min självkänsla i flera år för att sen bara kasta bort allt det där och bli lika ätstörd och jävlig som innan. Aldrig kunna njuta av mat, räkna kalorier, känna skuldkänslor etc.

Jag vet ju att jag "borde" känna alla de där känslorna. Jag vet att jag borde vilja gå ner i vikt mer än något annat i världen och jag vet att jag borde stå i kö till en gastric bypass-operation. Men jag bli obstinat och jag vill inte, vill inte, vill inte. Det skulle kännas som ett så stort nederlag. Att ha kämpat så hårt för acceptans och kärlek till min egen kropp, för att sen bara slänga bort det och ge efter för kraven.

Jag vet, med tanke på mitt förra inlägg om bröllop, att det är svårt att tro att jag inte har så stora tankar om bröllop egentligen. Men så är det iallafall. Jag behöver liksom ingen dyr klänning, ingen fancy lokal, jag kan sminka mig själv och binda blomsterarrangemang själv. Men jag vill verkligen åka i en riktigt fin bil. Och moderna bilar är bara inte lika fina som gamla bilar. Jag vill inte lägga några hundratusen på mitt bröllop, men en sak jag faktiskt kan tänka mig att lägga en hel del pengar på är en riktigt fin gammal bil att färdas i. Antingen om vi skulle renovera min sambos folkvagnsbuss eller hyra en tjusig gammal Volvo Amazon eller något liknande. Jag vet inte varför. Jag misstänker att min biltokiga sambo påverkat mig i frågan..
Hursomhelst, om man ska anlända i stil, då måste väl ändå ovanstående bil vara det absolut bästa alternativet?
Jag kan iallafall inte tänka mig något bättre.

..Det är väldigt märkligt.
När jag sitter i föreläsningssalen på GU så har tankarna ibland en tendens att sticka iväg till andra saker. Typ pyssel. Jag tänker på massa fina kuddar jag skulle kunna sy, typ som den på bilden som tjejen som skriver bloggen i min garderob har sytt.
Jag tänker på min underbara, numera slaktade, studentklänning som är i desperat behov av ett nytt livstycke.
Jag tänker på hur fint det är med tygrosor och om man inte skulle kunna göra något fint med det.. Fästa i en klunga på en väska? Dekorera en klänning med?
Jag tänker på alla fina tyger jag har och vad jag vill göra med dem. Ritar olika klänningsmodeller i kollegieblocket på föreläsningarna. De flesta ser ut som klänningar jag redan har.. Ibland blir jag sur på det och ritar cupcakes och rosetter istället, men ibland skiter jag i det och tänker att "varför ska man ändra på ett vinnande koncept?".
Tänker på mina finaste  cremevita saker: en underbar spetsbård, en rulle tunn bomullsvoile, två tjusiga spetsgardiner och världens finaste vildsiden. Funderar på om jag vågar göra något av dem nu eller om jag ska spara dem till min bröllopsklänning? Kan inte bestämma mig.

Hursomhelst. Jag har en tendens att tänka väldigt mycket på alla fina, kreativa saker jag vill göra. Men jag gör dem aldrig. Jag syr aldrig. Jag pysslar aldrig. Jag pluggar, surfar och tittar på tv! Jag förstår inte. Jag vill ju, men jag gör det inte. Finns det något vettig psykologisk förklaring för detta? Vad beror det på? Har jag varit sån här innan funderar jag på? Ellr har jag blivit det på senare år?
Det är så märkligt..