Höj skatten!
En sak som jag inte förstår när det gäller politik är detta, från Alliansens sida, självgoda sätt att framhålla hur mycket man sänkt skatten för så kallade "vanliga människor", som sjuksköterskor, busschaufförer eller förskollärare.
Jag känner instinktivt; jaha? Och? Det är väl helt ointressant hur mycket folk får extra i lön pga. skattesänkning, om man istället får betala mer för andra saker?
Jag betalar gärna 50% i skatt om det innebär att folk kan få kostnadsfri eller billig psykologhjälp på sin vårdcentral, något som många vårdcentraler inte vill erbjuda i synnerhet studenter utan de hänvisar till Akademihälsan. Eller om det innebär att kollektivtrafiken blir gratis, att studiebidraget höjs eller att fler prisvärda hyreslägenheter byggs.
Det tror jag att de flesta av oss skulle spara fan så mycket mer på, än någon futtig skattesänkning.
Jag känner instinktivt; jaha? Och? Det är väl helt ointressant hur mycket folk får extra i lön pga. skattesänkning, om man istället får betala mer för andra saker?
Jag betalar gärna 50% i skatt om det innebär att folk kan få kostnadsfri eller billig psykologhjälp på sin vårdcentral, något som många vårdcentraler inte vill erbjuda i synnerhet studenter utan de hänvisar till Akademihälsan. Eller om det innebär att kollektivtrafiken blir gratis, att studiebidraget höjs eller att fler prisvärda hyreslägenheter byggs.
Det tror jag att de flesta av oss skulle spara fan så mycket mer på, än någon futtig skattesänkning.
Det eviga tjatet om hormonpreventivmedel för män
Ja. Vad ska man säga? Hjulen snurrar i denna eviga debatt som pendlar mellan "nu har vi något som funkar!" till "det finns ingen marknad". Och hela debatten är härligt kryddad med kommentarer från män som minsann inte vill riskera att få sämre erektionsförmåga eller att det tar lång tid innan spermieproduktionen kommer igång igen. Detta kommer ofta upp i media och beskrivs som problem. Men jag undrar, har alla dessa stolpskott till journalister missat att precis de biverkningar män kan få, av ett medel som ännu inte finns ute på marknaden för det har länge ansetts som inte tillräckligt bra samt att det inte finns någon marknad, är precis likvärdiga de biverkningar som kvinnor kan få, och som många lider av, av ett läkemedel som formligen kastas efter varje tjej som kliver in på en ungdomsmottagning?
Låt oss jämföra:
Män i studierna får ofta försämrad erektionsförmåga och minskad sexlust - Kvinnor kan får sköra slemhinnor, sämre lubrikationsförmåga, nedstämdhet och minskad sexlust. Detta upplever ju MÅNGA kvinnor, och det verkar man ju inte se som någon större brist hos p-pillrena för kvinnor, men däremot är detta tydligen en helt oacceptabel brist hos det manliga dito. I slutändan handlar det ju om vems upphetsning man anser vara den mest betydelsefulla för sexakten. Och som vi alla vet och lärt oss så är ju penetrationen det självklara målet och huvudnumret i sexakten. När det är över, så är allt som oftast sexet över för alla parter.
Vi går vidare.
Många män vill inte använda hormonpreventivmedel för det tar lång tid innan spermieproduktionen kommer igång igen, det kan ta upp till nio månader har jag hört.
Såhär är det ju dock för kvinnor också. Precis exakt så. Det kan ta upp till ett år innan ägglossningen kommer igång.
I mina ögon är det uppenbart att det här grundar sig i en märklig inställning till fertilitet och manlighet. Som om män kanske överskattar spermiernas roll i hela kalaset, om man nu kan säga så utan att det låter konstigt.. För visst är mannens roll väldigt avgörande i hela barnalstrandet, men mycket handlar ju om att pricka in de rätta dagarna i månaden för att chansen ska vara störst att man blir gravid. Det handlar ju inte om manlighet direkt, och man blir ju inte mindre man för att man inte lyckas göra sin tjej på smällen på första försöket. Ändå känns det som att det finns en sån uppfattning. Att spermier inte bara är något som befruktar ägget, utan en symbol för manlighet, och vem vet egentligen hur mycket man man är om man inte har en högpresterande spermieproduktion?
Helt enkelt: den här debatten visar exakt hur sunkig och faktiskt riktigt rutten inställning många har till manlig respektive kvinnlig sexualitet.
Låt oss jämföra:
Män i studierna får ofta försämrad erektionsförmåga och minskad sexlust - Kvinnor kan får sköra slemhinnor, sämre lubrikationsförmåga, nedstämdhet och minskad sexlust. Detta upplever ju MÅNGA kvinnor, och det verkar man ju inte se som någon större brist hos p-pillrena för kvinnor, men däremot är detta tydligen en helt oacceptabel brist hos det manliga dito. I slutändan handlar det ju om vems upphetsning man anser vara den mest betydelsefulla för sexakten. Och som vi alla vet och lärt oss så är ju penetrationen det självklara målet och huvudnumret i sexakten. När det är över, så är allt som oftast sexet över för alla parter.
Vi går vidare.
Många män vill inte använda hormonpreventivmedel för det tar lång tid innan spermieproduktionen kommer igång igen, det kan ta upp till nio månader har jag hört.
Såhär är det ju dock för kvinnor också. Precis exakt så. Det kan ta upp till ett år innan ägglossningen kommer igång.
I mina ögon är det uppenbart att det här grundar sig i en märklig inställning till fertilitet och manlighet. Som om män kanske överskattar spermiernas roll i hela kalaset, om man nu kan säga så utan att det låter konstigt.. För visst är mannens roll väldigt avgörande i hela barnalstrandet, men mycket handlar ju om att pricka in de rätta dagarna i månaden för att chansen ska vara störst att man blir gravid. Det handlar ju inte om manlighet direkt, och man blir ju inte mindre man för att man inte lyckas göra sin tjej på smällen på första försöket. Ändå känns det som att det finns en sån uppfattning. Att spermier inte bara är något som befruktar ägget, utan en symbol för manlighet, och vem vet egentligen hur mycket man man är om man inte har en högpresterande spermieproduktion?
Helt enkelt: den här debatten visar exakt hur sunkig och faktiskt riktigt rutten inställning många har till manlig respektive kvinnlig sexualitet.
Att inte vara en standardtjockis
Idag har jag varit på mätning på Lindex för att ev. bli deras nya provmodell för Lindex Generous. Tyvärr visade det sig att min kropp är väldigt o-standard, något jag iofs redan visste eftersom min garderob innehåller alltifrån storlek 42 till storlek 50. Hursomhelst, så hade jag t ex alldeles för breda överarmar. Något jag också märkt alla de gånger jag försökt köpa blusar eller klänningar med ärm. Hmpf..
Hursomhelst så började jag tänka på det här med "standardkroppar", vad är det liksom? Och är de verkligen i majoritet? Jag förstår ju att Lindex behöver en modell som är ungefär en storlek 48 i alla avseenden, både runt överarmarna och runt midjan, om de nu bara ska ha en, men när jag tänker på det så blir det mer och mer absurt.
Övervikt placerar ju sig väldigt olika på olika människor. Jag är t ex ett typiskt äpple, och visst är jag stadig hela vägen så att säga, men det är ändå på överkroppen koncentrationen är störst; magen, bysten och armarna. Benen är ganska oproblematiska och jag kommer oftast i 46 i byxor, medan jag behöver minst 48 för bysten och tydligen 56 (!) för överarmana. Såhär ser ju dock många tjockisar ut. Min vän Thina är precis tvärtom; hon har sin koncentration på underkroppen.
Jag börjar verkligen förstå att det är svårt att göra kläder som passar alla tjockisar, men jag undrar, vore det inte bättre om man hade fler än en modell? Istället för en standardmodell, så har man flera o-standardmodeller? Så kan man skriva det på plaggen! "Passar ett päron", "Passar ett äpple", "Främhäver vad-det-nu-är-plagget-framhäver". Inget "Döljer en rund stuss" eller "Trollar bort en valkig mage", utan positiva saker, eller bara ren information; plagget är skapat för ett päron, men kan såklart även passa ett äpple - beroende på tycke och smak (något som tjockisar oftast inte förväntas ha).
Liksom, är det verkligen värt att ha standardkläder? Betyder inte det att man egentligen indirekt sorterar bort de allra flesta, eftersom nästan ingen människa är helt standard, och särskilt inte tjockisar?
De var iallafall intresserade av mina åsikter och skulle maila mig om det bli kunddagar och sådär. Och det vill jag nästan ännu hellre, få vara med och tycka! :)
Hursomhelst så började jag tänka på det här med "standardkroppar", vad är det liksom? Och är de verkligen i majoritet? Jag förstår ju att Lindex behöver en modell som är ungefär en storlek 48 i alla avseenden, både runt överarmarna och runt midjan, om de nu bara ska ha en, men när jag tänker på det så blir det mer och mer absurt.
Övervikt placerar ju sig väldigt olika på olika människor. Jag är t ex ett typiskt äpple, och visst är jag stadig hela vägen så att säga, men det är ändå på överkroppen koncentrationen är störst; magen, bysten och armarna. Benen är ganska oproblematiska och jag kommer oftast i 46 i byxor, medan jag behöver minst 48 för bysten och tydligen 56 (!) för överarmana. Såhär ser ju dock många tjockisar ut. Min vän Thina är precis tvärtom; hon har sin koncentration på underkroppen.
Jag börjar verkligen förstå att det är svårt att göra kläder som passar alla tjockisar, men jag undrar, vore det inte bättre om man hade fler än en modell? Istället för en standardmodell, så har man flera o-standardmodeller? Så kan man skriva det på plaggen! "Passar ett päron", "Passar ett äpple", "Främhäver vad-det-nu-är-plagget-framhäver". Inget "Döljer en rund stuss" eller "Trollar bort en valkig mage", utan positiva saker, eller bara ren information; plagget är skapat för ett päron, men kan såklart även passa ett äpple - beroende på tycke och smak (något som tjockisar oftast inte förväntas ha).
Liksom, är det verkligen värt att ha standardkläder? Betyder inte det att man egentligen indirekt sorterar bort de allra flesta, eftersom nästan ingen människa är helt standard, och särskilt inte tjockisar?
De var iallafall intresserade av mina åsikter och skulle maila mig om det bli kunddagar och sådär. Och det vill jag nästan ännu hellre, få vara med och tycka! :)
