Dansa barfota

Imorse vaknade jag av att en stycke mjuk och sömnvarm hud tryckte sig mot mig och kysste mig. Även om vi har bott ihop i några månader så vaknar jag alltid upp lika lycklig över att han ligger bredvid mig. Det finns en bok som heter Det är aldrig kört och i den finns en lista på saker man kan lära sig av en hund och där finns den här punkten med:
"Låt vinden i ansiktet och gräset under fötterna vara anledning nog för extatisk lycka" (eller något i den stilen) och det är så fint tycker jag. Det är så nyttigt att bli hög på livet, att liksom uppskatta vanliga saker oändligt mycket. Å ena sidan kan jag vara extremt bitter och pessimistisk, men å andra sidan kan jag vara väldigt livsbejakande och tacksam för det jag ändå har och älskar. Det är en konstig paradox. Hursomhelst så är hud mot hud den mest beroendeframkallande känsla som finns. Det finns ingen viktigare ingrediens i receptet för att överleva vintern.

Igår var Julia här och vi bakade chokladfudge, pitabröd och en plåt brända pepparkakor och pratade om att vi ska bli häftiga mammor och sluta motarbeta oss själva någongång.
Jag vet inte när. Negativa tankar är så enkla. Och även när man väl lyckats tänka positivt en stund och det smyger in en negativ tanke så blir man förbannad, svär åt sig själv i huvudet och förbannar hela världen men i synnerhet ens egna pessimistiska hjärna. Som om det skulle göra tankarna mer positiva. Mycket märkligt
Häftiga mammor ska vi bli också. Efter att ha sett en dokumentär om reklam riktad till barn häromdagen så har jag bestämt mig för att flytta ut på landet aldrig köpa några spongebob squarepants-kläder till mina barn.
Jag drömmer ofta att jag bor på landet, både i sömnen och i mina dagdrömmar, i ett gammalt rött hus med vita knutar, med stora ljusa rum inuti och en stor tomt med massor av fruktträd. Jag skulle älska att bo så.