Dansa barfota

Trots att det var ett helt år sen vi köpte tapeter till sovrummet så har vi fortfarande inte börjat renovera det. Mycket annat som kommer i vägen. Men nu kanske jag känner mig redo att verkligen hugga i med händerna och börja fixa. Tapeten vi har köpt är mörkt blågrön med ett lodrätt mönster i matchande nyans fast ljusare. Vi har köpt en byrå, en bokhylla och en stringhylla i teak respektive mahogny. Mer än så är inte inköpt. Men i mina tankar finns planer. Jag tänker mig skalan grön-blå-lila. Alltifrån varm, gul olivgrön till mörk havsgrön, till turkos, till fuschia och mörklila. Jag tänker mig en skön, djup och vilsam färgskala. Mörka färger är lugn för mig. Jag vill inte ha ett kliniskt sovrum, utan ett djupt, lugnt och färgstarkt sovrum med mycket detaljer; stora mjuka kuddar, sköna material som siden och sammet, gardiner, ljuslyktor, en fin tavelvägg med olika ramar, mycket växter... In med böcker, smart förvaring, stringhyllor och tjusiga detaljer och ut med tidskriftssamlare, fula hyllor och jobbrelaterade saker. Sovrummet ska vara en plats där man kan hämta kraft, läsa och mysa, en plats som är fredad från pärmar med bankpapper och lönespecifikationer. ÅH, jag längtar.

- Kokos. I müsli och äpple och kanel-muffins. Eller helt enkelt kokostoppar. Gott!
- Extrajobb på Indiska. Så roligt!
- Doften av nybakat bröd.
- Marabous nya choklad "vinter", med kryddnejlika, kanel, ingefära och något mer jag inte minns. Oerhört god hursomhelst.
- Filmen "Love actually" - varför har ingen sagt till mig hur oerhört charmig den är? Ett mysterium.
- Te med honung och citron. Super vid förkylning, gott närsomhelst :)
- Den här bloggen. Beroendeframkallande fin, söt och pysslig! :)

..så vill jag verkligen ha en vit klänning just nu. En sextiotalskort en i något tunt, skirt material, med trekvartsärm. Och kanske lite spets. Det vore något att matcha höstlöven med tycker jag.

Det går nästan inte en dag i mitt liv utan att jag tänker på något jag skulle vilja ha. Det är nästan alltid saker. Prylar. Klänningar, tyger, koppar, kakfat, gardiner, hyllor, väskor, mjuka baskrar, ja allt som är vackert. Det går heller inte en dag i mitt liv utan att jag skäms för detta. Jag skäms för att jag bara vill ha och ha. För att jag ibland känner mig så ytlig när jag tänker "om jag bara hade råd att fixa om lite i köket så skulle jag bergis baka mer bröd". Det känns så fruktansvärt ytligt. Men det är iallafall ingen lögn. Det är verkligen så. Jag jobbar bäst i en kreativ omgivning. Någonstans där jag fått bestämma färgerna och vad som ska hänga på väggarna. Det gör mig glad och harmonisk, mer benägen att hålla ordning och är samtidigt en stor källa till kreativitet. En plats som jag ständigt kan förfina på olika sätt. Nya kuddar, egenmålade tavlor, omfixade second hand-möbler, praktisk förvaring etc. Något jag kan vila tankarna på, något som kan hålla grubbel borta och händerna sysselsatta. Och vad är egentligen viktigare än välmående, kreativitet och harmoni? Det är ju det som är livet! Vi är nog fler som borde omvärdera vår relation till vårt prylbegär. För prylbegär handlar inte nödvändigtvis om att köpa eller hetskonsumera, utan om att skapa, byta, handla begagnat, måla om och fixa. Och det är det faktiskt inget ytligt med.

Hösten är min absoluta favoritårstid. Den följer sommaren på ett så fint sätt genom att kontrastera mot den på ett alltid lika välbehövligt sätt. Där sommaren är uppskruvad, varm och lättsinnig är hösten sval, lugn och lagom. Där sommaren är solskenshångel är hösten mjuka kindpussar och kalla näsor tryckta mot varandra. Där sommaren är berusande är hösten ett uppvaknande till en vardag man inte visste att man saknat. Och även om den långa, mörka vintern stundar så känns den så full av hopp.  Kanske är det en kvarleva från skoltiden, när höst innebar ett nytt år med nya möjligheter till stordåd, kärlek och kunskap.

Hursomhelst, modet är nästan alltid finast på hösten tycker jag, kanske för att modet blir mer sofistikerat, eller kanske för att alla vackra mössor, kappor och långa halsdukar helt enkelt alltid är lika oemotståndliga.
I höst vill jag att min stil ska förknippas med följande nyckelord:
lager på lager, sammet, fuskpälskragar, korta klänningar, volanger, knästrumpor, puderrosa, blek hy, spetskantade underkjolar, trekvartsärmar, transparenta tyger, rosiga kinder, svepande eyeliner, basker, folkloristiska mönster, kornblått, pärlor, senapsgult, småprickigt, mjuka halsdukar, tyll, hjärtan, 60 & 70-tal, tjocka strumpbyxor, trumpetärmar & siden

(less reality, more of this)

..men jag har iallafall något att göra. Och det genererar några slantar i november.

Och kanske har kreativiteten så sakta börjat återvända. Too soon to tell.
Men en knälång, prickig höstkjol har det blivit iallafall. En riktigt välsydd sådan, om jag får säga det själv. Litet för världen eller en erfaren sömmerska kanske, men stort för mig.

Äntligen är mitt hår både klippt och färgat. Ingen gråaktig utväxt (ja, det vill säga min naturliga hårfärg) och inga svintoartade hårtoppar. Det är nästan, men bara nästan, så bra att man kanske skulle få tummen ur och sy sig en riktigt fin sjuttiotalsklänning från ett mönster jag fyndade för en tia på second hand förra veckan. Men bara kanske.
Och vid närmare eftertanke; nja.
Kreativiteten lyser med sin frånvaro.
Kanske köper den där klänningen på Twist & Tango istället. Den var ju iallafall ekologisk. Och billig. Cremevit, utställd.. Och vacker virkad spets hade den i ryggen.
Måste nog prova den igen.