Könskriget, alternativt "det är svårt att vara människa", let's leave it at that shall we?
Idag läste jag ytterligare ett inlägg i debatten kring vilka det är mest synd om (männen eller kvinnorna) i Metro. Personen ansåg att det numera är männen som är offer, inte kvinnorna.
Riksdagsledamoten Camilla Lindberg skrev i mitten av april en artikel på Newsmill som handlar om det nya mansförtrycket, och menar att jämställdhetskampen på senare år har fokuserats för mycket på kvinnor.
Internet svämmar över om bloggar som skriker sig blåa i ansiktet och undrar "men männen då?!".
Jaha, what about them? Jag är så jävla trött på den här tycka-synd-om-grejen. Nog för att det är synd om män. Män tar livet av sig i högre grad, presterar sämre i skolan, har färre relationer och har, precis som kvinnor, en massa förväntningar att leva upp till. Det är svårt att vara man helt enkelt. Och det är svårt att vara kvinna.
Nog för att jämställdhetsdebatten kan bli ensidig, men skulle inte det kunna bero på att det är främst kvinnor som driver den? Kvinnor som försöker göra tvärtemot det patriarkala samhället och männen; nämligen att se till kvinnornas intressen.
Hade män engagerat sig för jämställdhet i lika stor utsträckning så kanske det skulle sett annorlunda ut.
Men det verkar som vissa män hellre skuldbelägger feminismen för att den inte ser till DERAS intresse, och bestämmer sig därför för att bli antifeminister. Och vem hjälper det? Då strider ju könen mot varandra ändå. Är inte tanken att vi ska kämpa tillsammans mot förtrycket?
Det är synd om människan, var det någon som sa. Det är svårt att vara människa, säger jag. Herregud, det är inte så lätt för någon av oss, oavsett kön. Kan vi inte bara lämna det där? Måste det vara mest synd om någon? Kan vi inte bara försöka motarbeta ALLT könsrelaterat förtryck? Det skulle gynna oss allihop.
Jag menar, man måste kanske inte stänga alla kvinnojourer till förmån för mansjourer, de kan väl existera sida vid sida?
Eller?
Riksdagsledamoten Camilla Lindberg skrev i mitten av april en artikel på Newsmill som handlar om det nya mansförtrycket, och menar att jämställdhetskampen på senare år har fokuserats för mycket på kvinnor.
Internet svämmar över om bloggar som skriker sig blåa i ansiktet och undrar "men männen då?!".
Jaha, what about them? Jag är så jävla trött på den här tycka-synd-om-grejen. Nog för att det är synd om män. Män tar livet av sig i högre grad, presterar sämre i skolan, har färre relationer och har, precis som kvinnor, en massa förväntningar att leva upp till. Det är svårt att vara man helt enkelt. Och det är svårt att vara kvinna.
Nog för att jämställdhetsdebatten kan bli ensidig, men skulle inte det kunna bero på att det är främst kvinnor som driver den? Kvinnor som försöker göra tvärtemot det patriarkala samhället och männen; nämligen att se till kvinnornas intressen.
Hade män engagerat sig för jämställdhet i lika stor utsträckning så kanske det skulle sett annorlunda ut.
Men det verkar som vissa män hellre skuldbelägger feminismen för att den inte ser till DERAS intresse, och bestämmer sig därför för att bli antifeminister. Och vem hjälper det? Då strider ju könen mot varandra ändå. Är inte tanken att vi ska kämpa tillsammans mot förtrycket?
Det är synd om människan, var det någon som sa. Det är svårt att vara människa, säger jag. Herregud, det är inte så lätt för någon av oss, oavsett kön. Kan vi inte bara lämna det där? Måste det vara mest synd om någon? Kan vi inte bara försöka motarbeta ALLT könsrelaterat förtryck? Det skulle gynna oss allihop.
Jag menar, man måste kanske inte stänga alla kvinnojourer till förmån för mansjourer, de kan väl existera sida vid sida?
Eller?
Kommentarer
Trackback
