Lantliv och framtidsångest

Ju mer press jag känner i mitt vardagsliv, desto oftare sticker tankarna iväg till andra platser.
När jag var yngre och var arg, ledsen eller frustrerad så brukade jag fantisera om stora, ljudisolerade rum som man kunde hyra, med mjuka väggar och golv där man kunde sparka, slå och skrika så mycket man ville utan att någon hörde. Som en slags vardagsventil. Numera fantiserar jag om ett vackert gammalt hus på landet. Jag kan nästan känna den svarta jorden mot händerna när jag tänker mig att jag gräver i grönsakslandet. Jag fantiserar om slamfärg, vitbetsade golv, loppismöbler, kakelugnar, pelargoner och knotiga fruktträd. Och precis som med fantasin om ljudisolerade rum så ger den mig både frid och ångest. Frid för att det gör mig hoppfull inför att jag kanske skulle passa på landet ändå, och det ger mig ångest för att jag vill vara där nu nu nu.
Ibland känns livet bara för stort. Jag vill att det ska vara lite mindre. Lite närmare till jorden. Inte så himla mycket plugg och jobb och framtidsångest. Jag skulle ha ett flexibelt jobb, antingen ett närliggande vanligt kommunaljobb, eller ett mer flexibelt jobb där jag kan jobba hemifrån delvis. Vi skulle kunna resa till London, Paris, Prag, Berlin och få en dos storstadsliv ibland.
Jag vet inte vad jag vill göra. Jag har grubblat och vänt och vridit på allt de senaste åren. Jag började gymnasiet i tron om att jag var en praktisk person som gillar att jobba med händerna. Och det är jag, delvis. Men ändå fick jag IG i alla sömnadskurser men högsta betyg i flera teoretiska ämnen. Nu läser jag religion i tron om att jag är en teoretisk person. Och gissa vad jag tänker på nu? Jag kan inte sluta tänka på att bli bild eller slöjdlärare.

Jag måste baka semlor för att skingra tankarna.

Kommentarer
Postat av: Tildis

Anna! Det är inte skolan som bestämmer vad man är bra på! Det gör du :)

2010-02-22 @ 14:18:05

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0