Om vikt

Det är ju som så att jag har börjat träna. Simma, närmare bestämt. Det känns faktiskt riktigt skönt och det känns som en träningsform som passar mig. Man får lite flås, men svettas inte, och efteråt kan man basta och smörja in sig med sin favoritlotion. Plus att jag har en assnygg baddräkt som får mig att känna mig som en femtiotalsfilmstjärna. Bara positiva grejer alltså.
Eller ja, nästan. Det negativa med det här "nya livet" är att jag börjat tänka väldigt mycket på min vikt, vad jag äter, och framförallt; hur jag ska äta och vad jag ska göra för att gå ner i vikt.

Jag intalade mig själv innan jag började att jag skulle göra det här för att må bra, bli friskare och starkare.
Men det är verkligen svårt! För inom mig finns en liten röst, som är uppenbart sinnessjuk, som hetsar mig. Som får mig att tänka tankar som "kanske att man ska pröva det där Alli?" eller "nu var jag hungrig men åt inget, det var duktigt av mig" och tillochmed helt galna tankar som "hm, att röka, det ska ju vara hungersdämpande..". Den sistnämnda gör mig ärligt talat rädd, även om den typen av tankar inte är de vanligaste direkt.

Det som Julia Skott skriver här och här kan jag verkligen känna igen mig i.
Hur svårt det är att hålla balansen melan sund medvetenhet och osund fixering. Och hur man egentligen ska tänka när det gäller fett och feminism.
För ärligt talat så gillar ju jag min kropp. Jag har aldrig haft någon smal kropp, och även om jag vägde mycket mindre förut så hatade jag mig själv helt obegränsat på den tiden. Jag var knappt ens tjock då. Men jag trodde det, och det var nog mycket det som gjorde mig tjock. Jag slutade träna för att jag inte klarade av att se mig själv i den där jävla spegeln i danshallen. Jag tröståt för att jag hatade mig själv så. Ironiskt.
Men hur som helst, jag gillar min kropp nuförtiden. Men det är ju ändå någon slags mekanism som slås på när jag börjar tänka på träning och kost, rent automatiskt så börjar jag tänka på det in terms of viktminskning. I en tjockis värld så finns det oftast inget annat sätt att tänka på hälsa på. Man är så van vid att hälsa likställs med viktminskning, skolsköterskan har sagt det hela ens uppväxt, mamma har varit på en så länge man kan minnas. Det är inte så jävla konstigt, men det suger. Och det värsta med det här är:

1. Det är sjukt tidskrävande att hela tiden tänka på det här. Jag vet att många människor gör det, men jag vill inte vara en sån människa. Jag vill tänka på andra mer givande saker.

2. Det känns som ett sånt jävla nederlag att först ha kämpat med min självkänsla i flera år för att sen bara kasta bort allt det där och bli lika ätstörd och jävlig som innan. Aldrig kunna njuta av mat, räkna kalorier, känna skuldkänslor etc.

Jag vet ju att jag "borde" känna alla de där känslorna. Jag vet att jag borde vilja gå ner i vikt mer än något annat i världen och jag vet att jag borde stå i kö till en gastric bypass-operation. Men jag bli obstinat och jag vill inte, vill inte, vill inte. Det skulle kännas som ett så stort nederlag. Att ha kämpat så hårt för acceptans och kärlek till min egen kropp, för att sen bara slänga bort det och ge efter för kraven.

Kommentarer
Postat av: Amanda

Jag gillar denna texten, dina tankar, för att de är riktiga inte bara för dig utan också för mig. Jag känner exakt likadant som du när det kommer till träning och det där sunda sättet att leva på. Och jag blir också arg på mig själv och tänker, varför kan jag inte bara få träna för att jag tycker det är kul? Varför är det fel av mig av gå ut och fika dagen efter en träning när alla andra uppenbarligen får fika precis när de vill.

Jag har också tänkt på det där med gastric bypass men jag är livrädd för det. Livrädd för att min personlighet har vuxit ihop med den tjocka snygga roliga tjejen jag är. Jag har alltid varit tjock och någonstans så har jag lärt mig att tycka om mig själv riktigt mycket. En gastric bypass skulle göra omgivningen nöjd men mitt mentala sinne skulle inte orka med.

Okej nu blev detta mest dravell från min sida men jag tycker det är grymt att du simmar för att du trivs med det och jag tycker det är grymt att du är skitsnygg i din baddräkt! Det är synd att gränsen mellan sunt och osunt är så hårfint men man får göra sitt bästa.

2010-03-16 @ 15:20:35
Postat av: Anonym

Du slänger inte bort din självförtroende Anna. Det är inte längre för ditt självförtroende du tränar. Det är inte längre för ditt självförtroende du tänker på vad du äter. Utan nu är det för att du ska må fysiskt bra. För att ingenting i världen ska kunna hindra dig från något. Mobba tankarna från mig, dem är onda små monster som förstör. Du borde inte alls tänka så, mat ska man njuta av annars kan man likväl skita i den :). Du är en av dem starkaste jag känner. Go for it kvinna, jag tror på dig. Det har jag alltid gjort. Kärlek, hjärter dam.

2010-03-16 @ 16:40:02
Postat av: Mireille

Hej! Bra och modigt skrivet! Själv har jag fått stor hjälp av en bok som heter 'Lev med din kropp - Om acceptans och självkänsla'



(http://www.nok.se/nok/allmanlitteratur/Hogermenyer-Allmanlitteratur/L/-Lev-med-din-kropp-/Webbstod/)



Har mycket kvar att arbeta på för det är många års tankemönster som ska ändras. Men jag är en bit på väg!

Kram!

2010-03-19 @ 11:46:01
URL: http://i-min-garderob.blogspot.com/
Postat av: like a bad girl should

Vet du, det stördaste är att alla de där tankarna tänker jag också. De där galna, som känns som om man håller på att tappa greppet och gärna skulle ta knark om man var säker på att det gjorde en smal.

Det värsta är väl när man inser att det är DE som är de knäppa tankarna och det inser man nog inte på riktigt, hur koko de är, förrän man går med på att man nog är skitsnygg som man är.

2010-03-21 @ 11:55:02
URL: http://0taxidermy0.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0