Dansa barfota

Idag läste jag ytterligare ett inlägg i debatten kring vilka det är mest synd om (männen eller kvinnorna) i Metro. Personen ansåg att det numera är männen som är offer, inte kvinnorna.
Riksdagsledamoten Camilla Lindberg skrev i mitten av april en artikel på Newsmill som handlar om det nya mansförtrycket, och menar att jämställdhetskampen på senare år har fokuserats för mycket på kvinnor.
Internet svämmar över om bloggar som skriker sig blåa i ansiktet och undrar "men männen då?!".
Jaha, what about them? Jag är så jävla trött på den här tycka-synd-om-grejen. Nog för att det är synd om män. Män tar livet av sig i högre grad, presterar sämre i skolan, har färre relationer och har, precis som kvinnor, en massa förväntningar att leva upp till. Det är svårt att vara man helt enkelt. Och det är svårt att vara kvinna.
Nog för att jämställdhetsdebatten kan bli ensidig, men skulle inte det kunna bero på att det är främst kvinnor som driver den? Kvinnor som försöker göra tvärtemot det patriarkala samhället och männen; nämligen att se till kvinnornas intressen.
Hade män engagerat sig för jämställdhet i lika stor utsträckning så kanske det skulle sett annorlunda ut.
Men det verkar som vissa män hellre skuldbelägger feminismen för att den inte ser till DERAS intresse, och bestämmer sig därför för att bli antifeminister. Och vem hjälper det? Då strider ju könen mot varandra ändå. Är inte tanken att vi ska kämpa tillsammans mot förtrycket?
Det är synd om människan, var det någon som sa. Det är svårt att vara människa, säger jag. Herregud, det är inte så lätt för någon av oss, oavsett kön. Kan vi inte bara lämna det där? Måste det vara mest synd om någon? Kan vi inte bara försöka motarbeta ALLT könsrelaterat förtryck? Det skulle gynna oss allihop.
Jag menar, man måste kanske inte stänga alla kvinnojourer till förmån för mansjourer, de kan väl existera sida vid sida?
Eller?

*dansar i köket till Markus Krunegård iförd en gul äpplemönstrad sextiotalsklänning och rosa strumpbyxor*

Det här tycker jag är så himla bedrövligt. Så ledsamt. Jag blir så heligt förbannad när jag hör min eller andras vikt bli kommenterad. Jag vill läxa upp alla dessa jävla människor med en lång harang om var människas lika värde. Tyvärr blir man ofta tagen på sängen, man blir stum. Stum över folks oförskämda rättframhet. Stum över folks diskriminerande attityd gentemot tjocka människor. För hade det rört sig om hudfärg eller kön så hade det varit en helt annan femma.Naturligtvis är detta delvis en könsfråga, då jag upplever att överviktiga kvinnor stigmatiseras på ett annat sätt än män. Hursomhelst.

Vi tar ett exempel; Min pojkvän och jag var på Emmabodafestivalen i somras. En kväll när vi gick hand i hand mot utkanten av festivalområdet för att gå på toaletten och sen krypa in i tältet så fick jag, eller snarare min pojkvän, en kommentar som jag grubblat mycket över sen dess. Ett gäng tonåringar sitter på en hög med stockar och en av tjejerna säger med avsmak i rösten till min pojkvän; "Varför är du ihop med en fläskis?"

Mycket har jag hört; fetto, tjockis, knubbis. Men aldrig fläskis. Och det är nog det mest nedlåtande jag fått höra faktiskt.

Och inte ens hade hon vett att anklaga MIG för mina val, mina "snedsteg", gener och omständigheter som gjort mig till en tjockis, utan hon väljer att tala över huvudet på mig och ifrågasätta min pojkväns preferenser. Som om en långsmal vacker pojke vid sina sinnes fulla bruk aldrig ens skulle se åt mitt håll, än mindre hålla min hand.
Som om vi "fläskisar" är några man ska hålla sig borta ifrån. Stigmatisera. Att alla "vanliga" människor i ett tyst samförstånd ska bestämma på vilka villkor vi ska leva. Ge oss lite utrymme här, lite utrymme där. En tjockisruta på H&M med fula kläder, ett avskräckande exempel i media. Absolut inte hand i hand med en fin, långsmal man eller iklädd något annat än fula tjockispaltor. Som ett slags vikt-apartheid. Det gör mig så jävla ledsen. Och det träffade verkligen en öm punkt inom mig. Just då skrattade jag bara bort det. Men i efterhand har jag grubblat på det en hel del och insett att det fortfarande finns något inom mig som är överens med den där tjejen på Emmaboda. Jag som trettonåring. Som trodde att ingen någonsin skulle se åt mitt håll så länge jag var överviktig. Och att jag inte hade några rättigheter i min då/nuvarande form. Ingen rätt att kräva respekt, ingen rätt att trivas med min kropp och absolut ingen rätt att klaga på dåligt utud av storlekar.
Det som har förändrats nu är min egen inställning. Min förmåga att veta mitt värde, att tycka om mig själv som jag är och samtidigt kämpa för en bredare acceptans av människor.
Men för vissa får jag inte ens älska vem jag vill. Vad är det för jävla samhälle egentligen?

Det här lyssnar jag till idag och snyftar nästan lite för att det är så vackert (ja, alltså, Fröken Perelli hade jag kunnat vara utan men men). Tänk så annorlunda, och så mycket vackrare, något kan bli i en annan förpackning. Moto Boy alltså. Män med oklar könsidentitet som sjunger vacker falsettsång i allmänhet alltså. Så vackert.

Idag har jag blivit en mer färgglad person. Jag riktigt känner hur möjligheterna öppnar sig iochmed denna upptäckt.
Jo, jag en tendens att snöa in på saker och verkligen hänföras av små förändringar MEN, det här är faktiskt lite stort för mig. Jag har alltid inbillat mig att:
A: one size eller andra typer av ospecificerade storlekar (typ medium-large, liksom, vad innebär det?) på strumpbyxor betyder på-tok-för-små-för-mig
B: att jag, med mina kurviga spiror, inte klär i färgade strumpbyxor.
Men idag har jag faktiskt lyckats motbevisa båda två när jag i ett färgglatt infall fick för mig att köpa ett par rosa strumpbyxor och en turkos sjal med rosa rosor att matcha med min svarta klänning med vita prickar. Både sjalen och strumpbyxorna inhandlades på Indiska där min snälla kollega lät mig göra ett experiment; om strumpbyxorna inte passade så skulle jag få lämna tillbaka dem, och om de passade så skulle jag meddela det så kan de säga det till kunderna. Och de passade. Och det blev så fint. Jag kände mig superfin!
Nu vill jag köpa ett par i varje färg.

Så, tips till alla tjockisar; färgglada strumpbyxor i strl M-L från Indiska är inte bara fina, de passar även en strl.48-50-tjockis som mig.

Igår fylllde jag 20 år. Det kändes stort, och ganska litet på samma gång. När jag var 15 tänkte jag att jag skulle vara annorlunda nu. Och det är jag väl också, väldigt annorlunda faktiskt. Tryggare, framförallt. Men på ett sätt lika vilsen och osäker nu. Kanske mer, nu när man börjar göra sina val inför vuxenlivet. När man bor sambo med en människa. När man tänker på framtiden.
Hursomhelst så firade jag dagen med att laga massvis med god mat och bjuda hit min mammas sida av släkten. Min 79:åriga morfar åt falafel, haloumi, hoummus och baba ganoush med stor förundran. Spännande var det, sa han. Jag tror han tyckte det var rätt gott också, även om han inte riktigt visste hur han skulle äta det med tanke på att han inte äter mat med händerna.
I present fick jag, förutom ett superfint kalas, mestadels pengar och blommor men två par tights, en massage och bidrag till en utlandsresa fick jag av sambon och ett par prickiga ballerinaskor, ett par lila rosetthårspännen och ett vitt rosettdiadem av syster yster. Det var en fin dag.
Idag är jag gräsänka och jag har börjat dagen med att äta fil med müsli och skivad banan och läsa väl valda episoder ur Bitterfittan, som gör mig både arg och glad. Glad för att feminismen lever, och arg för att den behövs så akut just nu, när ingen verkar inse det.
Nu ska jag iväg och fika med en gammal vän och det ska förhoppningsvis bli början till ett ihoplappande av gamla vänskaper som legat i dvala under en jobbig och deppig vinter. Men nu är det vår, och mer än dags att försonas. Hoppas jag.

På grund av tvättdag igår så var jag tvungen att åka till Willys barbent, iförd en knälång klänning, klädsamt matchat med härligt håriga ben. Jag försökte intala mig att mina håriga ben inte främst beror på:
A; att jag är feminist
B: att jag är lat
utan C: att jag är kvinna. Vuxen. Frisk och normal. Alla dessa kategorier innefattar kroppsbehåring. Hur mycket JAG än intalar mig detta så blir varken jag eller omgivningen fri från förväntningen att en kvinnokropp inte är hårig, och är den det så ska man jävlarimig raka den för annars är man äcklig. Så tröttsamt.
Att det ska vara så jäkla svårt att förstå..

Det här tycker jag är roligt. Härifrån.

..den soliga helgen har gett mig bonnabränna.
Hejdå ärmlöst.. *mutter*

Jag har verkligen ett otroligt märkligt shoppingbeteende.
Den rosmönstrade klänningen från Kappahl, som jag suktade efter så mycket att jag inte visste vad jag skulle göra med mig själv, har jag bestämt mig för att lämna tillbaka. Som jag gör med ungefär 90% av det jag köper. Ibland lämnar jag tillbaka saker, köper en annan sak, lämnar tillbaka den och köper den jag köpte (och lämnade tillbaka) från början, igen.
Jag vill ha allt, men också inget. Jag har såpass lite pengar att de få kläder jag köper och senare bestämmer mig för att behålla måste vara.. Bäst. Perfekta. Något man kan ha som det är, men som också går att kombinera med andra saker i garderoben. Som får mig att se rödhårig ut. Som har den perfekta kjolvidden. Och så vidare.
Jag köper för att köpa helt enkelt.
Men jag har iallafall vett att lämna tillbaka det.
Tack gode gud för det.

Det känns otroligt oinspirerande att vara kreativ och sy egna badkläder när spandextyg kostar drygt 200 kr metern, och man kan köpa en baddräkt från Miss Mary för 469 kr + frakt..
Och jag som hade föreställt mig ett utställt linne och ett par höga, formande trosor med volanger och en stor rosett på rumpan..

..Så är det faktiskt en bra affär för oss knubbisar. De flesta kläder på den "vanliga" avdelningen finns faktiskt ofta upp till 48-50. Och det är ju rätt bra. Plus att de verkligen skärpt till sig modemässigt, inte alls lika tantigt som förr och den nya kollektionen Vintage Stories är faktiskt riktigt fin, om än lite väl sockersöt och shabby-chic-romantisk.

Jag, som nyss ägnat ett antal timmar åt att fundera ut hur jag ska få tag i de där extra 100 kronorna som behövs för att köpa den här ljuvliga rosmönstrade klänningen, insåg just att jag har 139 kr på kontot. Utöver de 249 som finns investerade i en klänning som ska tillbaks till affären, och därmed har jag råd att köpa den. Jag som nästan i en frikyrkokristen återfallsvåg bad till Gud..
Om det var Gud eller bara mitt dåliga minne låter vi vara osagt.

En soffa. En tallrik med morotsstavar, hoummus och zaathar (underbar arabisk krydda). Och en bok (Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer). Åh. Kan man ha det bättre?

Typ världens finaste klänning. Bortsett från förlängningen bak och det faktum att den är för trång över bysten på mig, så är den fantastisk. Fickor har den också. Åh. Den är perfekt.  Från Gina Tricot, såklart. Och inte rätt form, såklart.
Tur att man är sykunnig! Bort med förlängningen bak, något djupare ringning och något längre. Då borde den passa mig utmärkt.
Den ska vara färdig till man kan gå ut i solen med bara en kofta och ballerinaskor. Längtar!

Om jag skulle starta ett eget "märke" så skulle det heta Cotton Candy. För jag älskar bomull. Jag har gett mig på andra material; olika syntetmaterial, siden etc. Men inget är som bomull! Tacksamt, lättskött, lätt att sy i.. Ja, det har allt. Cotton candy betyder ju sockervadd, och mina kläder har väl en liten dragning åt det sockersöta, fluffiga och rosa. Det är med andra ord perfekt.
På Stoff och stil kan man köpa massa fina mönstrade bomullstyger, till mycket överkomliga priser. Och det finns hur mycket som helst med prickar. Men min personliga favorit är det med lila retroinspirerade hjärtan.
Två meter av det kanske min tighta månadsbudget kan medge.. ^^
Det finns också gott om småmönstrade tyger i likartade nyanser. Mönstermix är fint!

Ack, att leva på 1050 kr i månaden är sannerligen inte lätt när man vill;
- för en gångs skull äga en riktigt fin och färgglad, möjligen mönstrad, vårkappa. Det man hittar som passar är en mörkblå, fin med tråkig, sak på Kappahl som kostar mer än hälften av månadsbudgeten.
- köpa massa fina retrotyger på Tradera
- dricka vin med gamla klasskamrater
- okynnesshoppa med gott samvete på second hand
- införskaffa tusen par ballerinaskor
- köpa tyg till en vit/mörkblå sjömansklänning
- köpa typ allt på Gina Tricot (my guilty pleasure)

Men inte det.
Efter köp av..;

prinsesstårterformad nåldyna..


en halva av det fina Liselotte Watkinstyget från H&M Home..

samt ett randigt tyg på Tradera..


..så återstår drygt 737 kr.
Minus kostnaden för foder till klänningen jag syr i skolan.
 
Det är fan inte mycket att leva på.
Men det är två nya tyger att göra vårfina saker av, och förhoppningsvis en spark i baken för mig att ta itu med alla fina tyger som ligger i kassar och bara väntar på att få bli vårklänningar:
- Ett vit/blårandigt
- ett vitt med blåklintsblommor
- ett cremevitt med gula och rostfärgade äpplen
- ett ljusgrönt poplintyg,
- ett par genomskinliga gardiner med prickar
- ett psykadeliskt mönstrat tyg i ljust rosa, grått, beige och vitt
- ett svart stretchigt tyg som ska bli en snyggaste lilla svarta klänningen i historien.

...

Jag borde klaga på mitt bristande engagemang och avsaknad av kreativitet och inspiration..
Synd att man inte kan köpa något av dem.

Hur kommer det sig att så mycket inom modefotografin bygger på apatiska, hålögda, magra flickor som tittar med stora rådjursögon in i kameran? Lätt särade läppar/ben, kanske ett par nakna bröst i motljus.
Nog för att rådjursögon är vackra, nog för att den kvinnliga kroppen är vacker, men jag är trött på dessa halvnakna, marionettliknande modeller. Apatiska, tomma objekt. Vartenda modemagasin är fyllda av dem. För vem är de här bilderna egentligen? Ibland får jag känslan av att de produceras för en manlig publik. Vackra, finlemmade flickor med oskuldsfull, tom uppsyn, särade ben och en mun som ser ut att vilja suga en kuk när som helst. Erotiskt med en infantil underton.
Det känns inte rätt i mitt feministhjärta.

Om man tittar under kategorin Trousers & shorts på ASOS så finner man där i princip lika många olika variationer av playsuits som av vanliga byxor och shorts. Playsuit är med andra ord hett.
Och väldigt sött.
Jag blir nästan sugen på att sy en. Men frågan är; tjockis + playsuit? Yes? No?
Kort och åtsittande klänning funkar ju med rätt modell, så varför inte en playsuit? Jag tror det skulle kunna funka.

(den första bilden är från Freelancer´s Fashionblog och de andra från ASOS)