You never get me right

Vädret är nästan irriterande fint. Solen lyser in genom fönstret och bländar mig när jag vänder mig om, som om den vill att jag ska gå ut. Vilket jag inte hade tänkt göra förrän man kan bre ut sig på gräset i sin finaste klänning och bara njuta av solen. Nu ser det vackert ut, men när man kommer ut är det ändå obarmhärtigt kallt.
Jag lyssnar på Frida Hyvönen och tänker. Tänker en massa tankar. På allt jag vill göra. På allt jag inte vill göra. På allt jag är rädd för och på allt det där jag vill ska hända men inte vågar hoppas på.

Jag inbillar mig redan att det är vår, vilket alltid får mig att känna lite hopp, men som också får mig att känna det som om trehundratusen små fjärilar surrar runt i hjärnan och i hjärtat. Jag vill bara skrika rakt ut i ren frustration. Jag vill bara göra något! Något viktigt, roligt, stimulerande, nytt, nervpirrande.. Det måste hända något, det bara måste! Jag är trött på att sitta fast. Fast i mina oavslutade gymnasiestudier, fast i ett (underbart!) förhållande, fast i mina egna tankegångar och fast i det faktum att jag alltid saknar pengar att genomföra mina projekt. Även de små. Med drygt tusen kronor i månaden att leva på finns det ingen plats för utsvävningar. När ska man få sväva ut? När kommer man inte sitta fast någonstans, frivilligt eller ofrivilligt? Är det bara såhär är det är? Är jag dömd att bo i Göteborg för evigt, att bli lärare precis som min mamma, att aldrig ha råd/tid/ork att göra galna saker? Hade jag gjort det ens om jag kunde?

Ibland tänker jag att det vore roligt att bo utomlands. Men här finns så mycket jag älskar att jag inte vill lämna den här staden och allt jag har här för eventuella nya bekantskaper, eventuella nya perspektiv på livet eller eventuellt den bästa tiden i mitt liv. För allt är ju bara eventualiteter, man vet ju inte. Frankrike kanske är skit. Jag kanske aldrig skulle känna mig välkommen i New York. Min pinsamma skolspanska skulle sättas på prov i Barcelona och jag skulle kanske få parasiter i Indien. Parasiter. Jag vågar inte ens googla det ordet av rädsla för vad som skulle dyka upp.
Men om jag hade känt mig så fri att jag kunde åka, så hade jag nog inte gjort det. Jag hade längtat efter det livet jag lever nu. Med ett härligt förhållande med en underbar människa, bullbak i köket, vårpromenader i mitt nya bostadsområde, symöte eller matlagninshäng med mina vänner, de som jag har känt länge, som jag älskar och som jag vet älskar mig, ströjobb på Indiska och klagomål på att man minsann aldrig får tid att se världen. Det är nog såhär jag vill ha det i slutändan ändå.
Men längtan efter något annat blir så påfrestande stark ibland.

Jag vill vinna pengar på triss så att jag kan få femtiotusen i månaden i tjugofem år. Då skulle jag kunna resa bort ibland, ibland sitta hemma och brodera. Jag skulle kunna ge efter för några infall. Köpa grönt velourtyg och sy en massa prinsesstårtor. Köpa retrotyger på tradera att sy kläder av och sälja. Bara leva. Jag skulle kunna sälja egendesignade prylar och kläder vid sidan av, men aldrig behöva oroa mig för ekonomin. Jag skulle kunna spara lite pengar och slutligen kanske köpa ett hus på landet. Där skulle jag kunna påta i trädgården, Johannes hade kunnat bygga på huset och annat som han tycker är roligt. Det hade varit snuskigt idylliskt och alldeles perfekt.
Hur ska man egentligen få ihop allt det där? Hur ska man få ihop ovanstående liv utan att vinna på triss? Jag förstår inte hur vissa människor får ihop sina liv. Villa, bil, barn, husdjur, skola, bävernylonsoveraller, urvuxna kläder, fritidsaktiviteter, skjuts hit och skjuts dit, trädgård, semester, Tenerifa, fredagsmys, barnkalas, tid för varandra, tid för barnen, stimulerande heltidsjobb etc. etc.
Och för att inte tala om hur man ska komma dit! Man ska utbilda sig i fem-sex år, träffa någon man gillar, vara tillsammans i ett par år, flytta ihop, kanske gifta sig, flumma runt i världen i ett par år, ta ett sabbatsår och backpacka i Indien eller segla jorden runt. Man ska se hinna se allt, man ska hinna få ett fint och viktigt jobb, man ska träffa någon man älskar och man ska helst skaffa barn innan man är 30. Hur går det till? Hur får folk ihop det? Inte konstigt att allt fler barnvagnsdragande mammor ser ut att vara över 40. Är det så man vill ha det? Ska man skaffa barn tidigt och därmed inte kunna flumma runt i världen eller plugga i Paris? Eller ska man skaffa barn sent och därmed vara närmare sextio när barnen är i tonåren?
Ska man slita ut sig på ett meningsfullt och stimulerande jobb, eller ska man prioritera familjen?
Hur ska man kombinera ett liv på landet med ett storstadsyrke som designer?
Ibland känns det som om man aldrig blir nöjd. Man inbillar sig att man vill bo i kollektiv men när man tänker efter så känner man en allt starkare lust att slå folk med deras egen jävla tofu. Kanske slita lite i deras dreadlocks. Man vill omge sig med folk som liknar en, men när man väl gör det så stör man ihjäl sig på dem. Av den anledningen är jag inte politiskt engagerad, för jag är rädd att jag skulle bli så jävla trött på navelskådning och onyanserade diskussioner. Vad är poängen om alla ändå tycker likadant?

Nu får det vara slutfilosoferat, innan jag blir knäpp. Jag behöver nog ta en sväng till min favoritsecond-hand för att rensa tankarna. Sen ska jag baka bullar.
Tjo.

Kommentarer
Postat av: Julia

Skönt att du fattat ett mattebeslut, med tanke på linjer tycker jag att det var ett klokt val. Och fy sjutton vilket bra inlägg. Jag får lust att skriva ett jag med. Vad säger du om att boka in ett symöte snart? Jag är aspepp!

2009-02-12 @ 15:07:06
URL: http://rosenkrantz.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0