Dansa barfota

Varför fortsätter man motarbeta sig själv hela tiden?
Det är ett jävla mysterium.

Den här lilla vännen finns numera i min ägo, en fantastiskt söt liten minilaptop!
Tack älskling!

Ett superbra tips för alla torrisar såhär i torra vintertider;
Gör en egen body scrub med olivolja, socker och ev. några droppar eterisk olja (jag uteslöt den för jag hade ingen hemma). Blanda socker och olivolja till en konsistens du gillar och använd som peeling när du duschar. Man blir len som en babystjärt! Billigt, bra och bara naturliga ingredienser.

Igår överträffade jag mig själv ordentligt. Vanligtvis när jag syr så har jag nästan alltid bråttom. Jag brukar tänka "äh, det gör inget om fållen blir lite sned, det syns inte" eller "äh, jag struntar i att göra en infodring i halsringningen, jag syr en fåll istället". Och det slutar ofta med att jag inte är helt nöjd, om ens nöjd överhuvudtaget.
Men igår sydde jag den ljuvligaste julklänning efter ett helt annat mönster, mätte, klippte, gjorde om och den blev helt fantastisk. Min inre sömmerska har fått lite välbehövligt självförtroende.
Den är sydd i ett grönt bomullstyg med vita hjärtan. Överdelen är djupt v-ringad fram och bak och ringningen är vid, axelbanden ligger liksom på axlarna, kjolen är en halvcirkelkjol med superfint fall och i ringningen mitt fram har jag tillfälligt fäst en röd rosett. Till den ska jag ha svarta strumpbyxor och ett par Dorothy-ballerinor. Det vill säga ett par röda, glittriga ballerinor med en röd rosett framtill, liknande dem som Dorothy bär i The wizard of Oz. De är köpta på Kappahls barnavdelning för 129 kr, ett riktigt fynd måste jag säga. Bilder kommer senare : )

Jag tröttnade på att göra gubbar, gummor, grisar och stjärnor så nu har jag en hel plåt med pepparkaksmustacher i ugnen. Tjoho!

Imorse vaknade jag av att en stycke mjuk och sömnvarm hud tryckte sig mot mig och kysste mig. Även om vi har bott ihop i några månader så vaknar jag alltid upp lika lycklig över att han ligger bredvid mig. Det finns en bok som heter Det är aldrig kört och i den finns en lista på saker man kan lära sig av en hund och där finns den här punkten med:
"Låt vinden i ansiktet och gräset under fötterna vara anledning nog för extatisk lycka" (eller något i den stilen) och det är så fint tycker jag. Det är så nyttigt att bli hög på livet, att liksom uppskatta vanliga saker oändligt mycket. Å ena sidan kan jag vara extremt bitter och pessimistisk, men å andra sidan kan jag vara väldigt livsbejakande och tacksam för det jag ändå har och älskar. Det är en konstig paradox. Hursomhelst så är hud mot hud den mest beroendeframkallande känsla som finns. Det finns ingen viktigare ingrediens i receptet för att överleva vintern.

Igår var Julia här och vi bakade chokladfudge, pitabröd och en plåt brända pepparkakor och pratade om att vi ska bli häftiga mammor och sluta motarbeta oss själva någongång.
Jag vet inte när. Negativa tankar är så enkla. Och även när man väl lyckats tänka positivt en stund och det smyger in en negativ tanke så blir man förbannad, svär åt sig själv i huvudet och förbannar hela världen men i synnerhet ens egna pessimistiska hjärna. Som om det skulle göra tankarna mer positiva. Mycket märkligt
Häftiga mammor ska vi bli också. Efter att ha sett en dokumentär om reklam riktad till barn häromdagen så har jag bestämt mig för att flytta ut på landet aldrig köpa några spongebob squarepants-kläder till mina barn.
Jag drömmer ofta att jag bor på landet, både i sömnen och i mina dagdrömmar, i ett gammalt rött hus med vita knutar, med stora ljusa rum inuti och en stor tomt med massor av fruktträd. Jag skulle älska att bo så.

Idag har jag köpt en superfet ögonkräm på Apoteket samt hämtat prover på härligt feta ansiktskrämer på Body shop. Ve vintern och dess sjukligt uttorkande effekt, både på huden och plånboken. Tillochmed den så kallade t-zonen som ska vara den feta zonen i ansiktet är alldeles fnasig; panna, näsan och hakan flagar som om jag hade bränt mig i solen, trots att jag smörjer in med ansiktskräm flera gånger om dagen. Nu hoppas jag innerligt att min sminkfria vecka och de superfeta krämerna ska råda bot på detta.

Det finns många saker som är svåra med att vara vegetarian. Att berätta för sin mormor att man inte längre kan äta hennes fantastiska mat utan måste ha annan mat, och den får inte innehålla varken ko, gris eller kyckling och inte heller kött eller kycklingbuljong. Det kändes verkligen skitjobbigt att göra det.
Men i slutändan lever man ändå för sin egen skull, och man kan inte fortsätta göra alla andra till lags hela livet. Jag vill kunna leva på ett sätt som jag kan stå för. Och jag kan inte stå för att möjligtvis ha bidragit till att den lilla krabaten här bredvid ska behöva slaktas för att jag ska bli mätt. Jag kan äta sallad och potatis på alla släktkalas framöver, det gör inte mig något för det handlar om något som för mig är mycket viktigare än att hela min släkt ska omfamna min vegetariska livsstil. Jag kräver ingenting av dem. Jag kan ta med mig egen mat, komma dit tidigare och hjälpa till eller bara äta det som inte är kött i.

Men det är också väldigt mycket med en vegetarisk livsstil som är mycket lättare. Man behöver aldrig oroa sig för larm om galna kosjukan, blåtunga, fågelinfluensa, mul & klövsjukan och gud vet allt. Man behöver inte oroa sig för att maten ska bli dålig i kylskåpet om den står några dagar. Man behöver aldrig oroa sig för att maten inte är genomstekt och därmed full med bakterier och man behöver aldrig få dåligt samvete när det avslöjas vidriga förhållanden i slakterier. Självklart reagerar man och önskar att man gjorde mer för att slippa sådana avslöjanden, men bara vetskapen om att man inte är med och stödjer den industrin känns väldigt viktigt i sig.

Jag tycker också att det är mycket märkligt att folk glatt äter kött, men aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att slakta ett djur. Det finns en motsägelse i det som jag tycker är viktig att lyfta fram. Eller hur folk blir så ledsna när det visar sig att säldöden ökar och när man läser om sjuka människor som plågar sina djur, förvarar dem inlåsta bland sina döda kamrater och sin egen avföring. Då blir folk minsann upprörda, folk blir upprörda när delfiner fastnar i fiskarnas nät eller när bönderna dränker de oönskade kattungarna som deras katt avlat med grannkatten. Men när det handlar om så kallad boskap, det vill säga de djur som inte är små, gulliga, lurviga, storögda eller kopplade till diverse filmer om hjältemodiga delfiner och späckhuggare, då är det plötsligt inte lika viktigt.
Visst blir det rubriker när man avslöjar att grisar fraktas i trånga lastbilar för att slaktas i polen, men vad händer? Slutar folk att äta kött? Nej. För det mesta gör de inte det. För man tänker att det är så besvärligt, svårt och att man inte kan få i sig allt man behöver.
Jag kan säga att jag aldrig har mått bättre än på en vegetarisk kost. Jag har gått ner 5 kilo, jag är mycket mer medveten om vilka ämnen min kropp behöver, det är bra för miljön och även en ev. lösning på världssvälten, jag är piggare och framförallt så slipper jag känna dåligt samvete över att stödja ett dödande jag inte kan stå för.

Ibland önskar jag verkligen att man inte behövde förklara allt jämt. Att man slapp berätta hur man vill bli behandlad. Att de man älskar mest bara skulle förstå ändå. Är det verkligen så mycket begärt?

Jag har pysslat ihop en pärm för alla recept som ligger och skräpar i köket, klätt i den i ett fint tyg och dekorerat med ett stycke broderi. Det är så stimulerande att pyssla! Att jag inte gjort det mer när jag varit deppig är för mig en gåta.
Idag tänkte jag promenera ner till ICA och köpa apelsiner och kryddnejlikor för att förse hemmet med lite juldoft, men först ska jag dammsuga så att jag och mannen kan ägna helgen åt något roligare än att städa.
Inatt drömde jag att jag åkte till Dubai, vidare till Tel Aviv och till sist till Svalbard. Varför just dessa tre vet jag inte, och vad jag gjorde där vet jag inte heller. Jag kan inte minnas att jag tänkt på någon av dem under dagen men jag vet däremot att jag sa till en medresenär i drömmen att jag hade klimatångest. Mycket, mycket märklig dröm.

Nu har jag bakförbud för att frysen är precis knökfull och då har jag istället ägnat kvällen åt att skriva ut recept från nätet; chokladfudge, vegetarisk pastej, kola, mjuk pepparkaka och diverse vegetariska alternativ till julbordet.
Att baka är lite som terapi, det är som med ordning, det är så tillfredsställande. Att sortera saker och att baka, knåda, jäsa och grädda bröd och bakverk är lite samma sorts känsla, man gör något med händerna som inte kräver speciellt mycket av hjärnan och därmed kan man grubbla över andra saker, samtidigt som man känner sig nyttig när man gör något.
Jag finner också en stor glädje i att baka till andra, det är mer eller mindre därför jag gör det, för att bjuda och göra andra glada. Min syster älskar choklad och jag hittade precis ett enkelt recept på chokladfudge som jag ska baka till henne, lägga i en glasburk med tygförsett lock och en stor rosett om och ge till henne i julklapp.Det är billigt, trevligt, gott och gjort med omtanke. Det är det som är det fina med bakning, tycker jag : ).

Jag älskar att organisera. Jag vet inte varför. Jag är ingen ordningssam person, jag tycker inte om att städa och jag har inga problem med dammråttor i hörnen, disk på diskbänken eller tidningar på köksbordet.
Däremot kan jag tycka det är störande när alla recept från internet man har skrivit ut ligger och skräpar i en hög ovanpå kokböckerna. Jag tycker om när saker har en plats i en ordning. Färgordning gör mig helt salig.
När jag fantiserar om mitt framtida sy/pysselrum så ser jag framför mig en perfekt ordning med givna platser för alla verktyg, pennor, tyger, knappar, mönster, pärmar etc. Prickiga lådor, en för spetsar, en för mönster och en för lappar. Fina dekorerade glasburkar, en för knappar och en för pennor kanske. En stringhylla för böcker och pärmar, ett ommålat skåp för tygerna och en stor papperskorg för skräp. Jag skulle kunna sitta där utan att göra något, bara njuta av ordningen, färgerna och möjligheterna. Jag är inte manisk på något sätt, men organisation ger mig en slags djup inre tillfredsställelse som jag inte kan förklara. Det är bara så avkopplande.

..För nästan 500 kr med frakt.
Jag är ju lite dum i huvudet, men vad gör man inte för att kunna förvara sina favoritböcker med stil : )

När jag var liten så blev jag retad för att jag var tjock. Efter fetto så var ordet tjockis det värsta jag visste. Det högg som små nålar i hjärtat varje gång jag hörde det. Även om det inte alltid var riktat till mig, så hörde jag alltid en viss avsmak i rösten när någon sa det.
För en annan kanske det låter som ett fysiskt attribut, men jag hörde allt möjligt; ful, oattraktiv, töntig och definitivt ovärdig en pojkvän så länge jag befann mig i min dåvarande (och nuvarande) kropp. Det gjorde ont att höra.
Men nog med självömkan nu.
För jag har besegrat de nålarna som stack i hjärtat förut, och nu det är jag som refererar till mig själv som tjockis.
Det kan tyckas bakvänt, rentav destruktivt, men för mig är det så viktigt. Jag är den jag är. Lite rund/mjuk/tjock/vadderad - vad man nu vill kalla det - och glad för det. Tjockis är ju ett ganska gulligt ord egentligen.
Men visst kan jag fortfarande avsky min kropp när H&M trend har fina kläder, och 42 är största storleken. Å andra sidan är det mycket lättare för mig att konsumera mindre, för utbudet för mig är mindre.
Men jag kan också tycka om min kropp, den fyller ut kläderna ordentligt och när man framhäver brösten, döljer gäddhänget och magen och visar mina, i mitt tycke, ganska fina och kvinnliga ben med t ex en kort, utställd, trekvartsärmad och urringad klänning, då kan jag känna mig nöjd. Och det kommer nästan alltid fram killar till mig på krogen, och jag får ofta komplimanger även av tjejer. Nu är det naturligtvis inte så att det är så man mäter sitt eget värde, genom vad andra säger om en, men för mig så är det en enorm boost för självförtroendet. Och det är just det som gör att man blir attraktiv tror jag; att man inte skäms för sig själv.
Det här handlar dock inte lika mycket om att vara snygg, att bli bekräftad och att besegra nålstickande demoner som om kärlek. Det handlar inte om att jag ser mitt eget värde nu när män har börjat uppskatta min kropp, jag visste mitt värde redan innan det. Det handlar om att tycka om sig själv, och på så vis kanske bredda andras definition på skönhet. Det är ju uppenbart såhär i efterhand vilka som hade problem, nämligen de som kände ett behov att trycka ner någon annan. Men mest handlar det här om att tro på att man förtjänar att bli älskad, att bara bry sig om en enda persons åsikt, den personen som tycker att man är perfekt som man är. Han heter Johannes, och det är hans åsikt som räknas. Allt annat är bara bonus.

Idag har vi gjort riktigt fina fynd till sovrummet!
Ett helt möblemang för den nätta summan 575 kr, dvs. ungefär 225 kr mindre än den stringhylla vi spanade in på en lokal antikaffär. Jag tycker inte om när man utnyttjar en slags retrostatus och säljer slitna stringhyllor för nästan tusen kronor styck, även om de är repiga och färgen är avflagnad.
Det blev iallafall en byrå, ett nattygsbord och en bokhylla med skåp, allt i teak och med mycket femtiotalskänsla.
Nu känns det som att vi kommer bo i ett femtiotalsmuseum (med sjuttiotalsgardiner), vilket jag är lite nervös för.
Jag tror dock att om man adderar lite starka färger, några prickar och lite kitsch så kommer det bli fantastiskt.

Igår fyndade jag dessa tjusiga saker på min favoritsecondhand

Ett par röda, storblommiga gardiner;

Ni som känner mig vet att jag brukar slakta gardiner av den här sorten och sy om till kjolar eller klänningar, men den här gången har mannen övertalat mig att de skulle vara fina i sovrummet. Så ingen klänning till mig..

En liten söt blå duk



Och en liten broderad tavla. Jag tänkte klippa ut broderiet och använda det till något annat

Vi ska snart börja pyssla om i sovrummet och igår köpte vi tapeter på Retro Deluxe. De är i en fin grön nyans med mycket blått i. Efter en stunds övertalning av Johannes så inköptes fyra rullar för det nätta priset 320 kr.
Jag älskar dem, men jag hade kanske velat ha något som stack ut lite (med tanke på att resten av lägenheten går i grönt, beige, brunt och vitt). Det utlovades dock att jag skulle få "go bananas" (ok, inte ordagrannt) med färger på andra saker; kuddar, gardiner, tavlor, förvaringslådor etc.
Och i ärlighetens namn så känns det bättre att köpa fina originaltapeter från 50-talet för en billig peng och sen satsa pengarna på saker som kan flyttas med om man skulle flytta. T ex stringhyllor.
Det kommer bli så himla tjusigt.

Fyndat för en tia på second hand, en gardinkappa som blev en löpare som passar utmärkt i vår lilla hall bredvid kobratelefonen : )

Men min mamma förtjänar verkligen en riktigt härlig julklapp som hon kan skämma bort sig med.
Och Body Shop är så bra på så många sätt, att där tycker jag att det är värt att handla.
Det blev en burk Body Butter med Sheasmör och en likadan tvål, en flaska duschgel som luktar satsumas (läs: himmelskt), ett par peelingvantar och en tygkasse. Alla dessa godsaker ska stoppas i en supertjusig påse med en glittrig Alphonse Muchamålning på. Lyx som min mamma verkligen förtjänar med andra ord.
Jag köpte också ett paket med tre underbara body butter till mig: satsumas, pink grapefruit och strawberry för runt 170 kr med medlemsrabatten. Mums : )
Så nu är mammas julklapp klar. Till pappa vill jag köpa en bakmaskin, så har du en som ligger och skräpar hemma och vill sälja den för ungefär 200 kr, kontakta mig!

De här fina sakerna från Lady Thirty vill jag hemskt gärna vinna.
Spana in hennes finfina blogg och tjusiga illustrationer, man blir glad! : )

Idag har jag bakat både lussekatter och pizzabullar. Jag känner mig mycket huslig. Trots att pizzabullarna ser helt bedrövliga ut, de smakar åtminstone himmelskt. Jag fyllde dem med det som stod i receptet, dvs. oliver (fast svarta), champinjoner, ost och tomatsås som jag kryddade med tomarpuré, chilipulver, jalapenos, basilika, oregano, färsk persilja, chilipulver, en skvätt grönsaksfond, salt och peppar.
Receptet är från UnderbaraClara.