Dansa barfota

Typ världens finaste klänning. Bortsett från förlängningen bak och det faktum att den är för trång över bysten på mig, så är den fantastisk. Fickor har den också. Åh. Den är perfekt.  Från Gina Tricot, såklart. Och inte rätt form, såklart.
Tur att man är sykunnig! Bort med förlängningen bak, något djupare ringning och något längre. Då borde den passa mig utmärkt.
Den ska vara färdig till man kan gå ut i solen med bara en kofta och ballerinaskor. Längtar!

Om jag skulle starta ett eget "märke" så skulle det heta Cotton Candy. För jag älskar bomull. Jag har gett mig på andra material; olika syntetmaterial, siden etc. Men inget är som bomull! Tacksamt, lättskött, lätt att sy i.. Ja, det har allt. Cotton candy betyder ju sockervadd, och mina kläder har väl en liten dragning åt det sockersöta, fluffiga och rosa. Det är med andra ord perfekt.
På Stoff och stil kan man köpa massa fina mönstrade bomullstyger, till mycket överkomliga priser. Och det finns hur mycket som helst med prickar. Men min personliga favorit är det med lila retroinspirerade hjärtan.
Två meter av det kanske min tighta månadsbudget kan medge.. ^^
Det finns också gott om småmönstrade tyger i likartade nyanser. Mönstermix är fint!

Ack, att leva på 1050 kr i månaden är sannerligen inte lätt när man vill;
- för en gångs skull äga en riktigt fin och färgglad, möjligen mönstrad, vårkappa. Det man hittar som passar är en mörkblå, fin med tråkig, sak på Kappahl som kostar mer än hälften av månadsbudgeten.
- köpa massa fina retrotyger på Tradera
- dricka vin med gamla klasskamrater
- okynnesshoppa med gott samvete på second hand
- införskaffa tusen par ballerinaskor
- köpa tyg till en vit/mörkblå sjömansklänning
- köpa typ allt på Gina Tricot (my guilty pleasure)

Men inte det.
Efter köp av..;

prinsesstårterformad nåldyna..


en halva av det fina Liselotte Watkinstyget från H&M Home..

samt ett randigt tyg på Tradera..


..så återstår drygt 737 kr.
Minus kostnaden för foder till klänningen jag syr i skolan.
 
Det är fan inte mycket att leva på.
Men det är två nya tyger att göra vårfina saker av, och förhoppningsvis en spark i baken för mig att ta itu med alla fina tyger som ligger i kassar och bara väntar på att få bli vårklänningar:
- Ett vit/blårandigt
- ett vitt med blåklintsblommor
- ett cremevitt med gula och rostfärgade äpplen
- ett ljusgrönt poplintyg,
- ett par genomskinliga gardiner med prickar
- ett psykadeliskt mönstrat tyg i ljust rosa, grått, beige och vitt
- ett svart stretchigt tyg som ska bli en snyggaste lilla svarta klänningen i historien.

...

Jag borde klaga på mitt bristande engagemang och avsaknad av kreativitet och inspiration..
Synd att man inte kan köpa något av dem.

Hur kommer det sig att så mycket inom modefotografin bygger på apatiska, hålögda, magra flickor som tittar med stora rådjursögon in i kameran? Lätt särade läppar/ben, kanske ett par nakna bröst i motljus.
Nog för att rådjursögon är vackra, nog för att den kvinnliga kroppen är vacker, men jag är trött på dessa halvnakna, marionettliknande modeller. Apatiska, tomma objekt. Vartenda modemagasin är fyllda av dem. För vem är de här bilderna egentligen? Ibland får jag känslan av att de produceras för en manlig publik. Vackra, finlemmade flickor med oskuldsfull, tom uppsyn, särade ben och en mun som ser ut att vilja suga en kuk när som helst. Erotiskt med en infantil underton.
Det känns inte rätt i mitt feministhjärta.

Om man tittar under kategorin Trousers & shorts på ASOS så finner man där i princip lika många olika variationer av playsuits som av vanliga byxor och shorts. Playsuit är med andra ord hett.
Och väldigt sött.
Jag blir nästan sugen på att sy en. Men frågan är; tjockis + playsuit? Yes? No?
Kort och åtsittande klänning funkar ju med rätt modell, så varför inte en playsuit? Jag tror det skulle kunna funka.

(den första bilden är från Freelancer´s Fashionblog och de andra från ASOS)

En annan sida jag brukar använda för inspiration är Modcloth - Mod, retro & indie clothing.
Deras storlekar är naturligtvis pyttesmå, men deras supersöta klänningar fungerar utmärkt som inspiration!
Det jag gillar extra mycket med Modcloth är att jag tycker de verkligen lyckas få till den där retrokänslan på ett stilrent och tjusigt sätt. En del reproduktioner kan kännas så tillgjorda och överdrivna, men de här är verkligen i världsklass.

Perfekt femtiotalskänsla i den första, perfekt sextiotalskänsla i den andra. Inte överdrivet, utan lagom med välarbetade detaljer. Flott.



Den svarta klänningen med de vita detaljerna känns SÅ Audrey Hepburn eller Jackie.O.




Jag gillar verkligen rutigt och gärna med lite grön-lila toner i, som i klänningen till vänster nedan. Den andra påminner om något Wednesday Adams skulle ha på sig. Typisk pandaklänning! Jag älskar pandor.



Åh, brist på ord. Bara så fina. Särskilt den till höger.



Och dessa två är lite mer "samtida". Jag är mycket svag för blåvitrandigt, det är så svalt och avslappnat. Jag tänker på konstnärer och smålandsidyller (som i Emil i Lönneberga typ).

På den här trevliga bloggen kan man vinna superhärliga saker från Lagerhaus, och jag älskar ju Lagerhaus så jag kan naturligtvis inte låta bli att tävla!

..Behöver jag boken "Här ligger jag och duger" av Bob Hansson. För att befria mig själv och mina tankar och för att komma ihåg vad som är viktigt. Att få känna den där pulserande viljan inombords. Viljan att vara något, säga något, göra något. Viljan att älska, och vara ärlig. Kanske skriva något. Insikten om att det kanske inte finns så många regler ändå. Inte i livet, inte i skrivandet. Det är ok. Och det är så otroligt skönt.

När jag letar efter lite skön 50-60-70-talsinspiration så brukar jag spana in Bleubirdvintage.
Där finns massvis med färgstarka kläder med tydlig 70-talskänsla, kortkorta miniklänningar á la Twiggy och en och annan tjusig femtiotalsklänning. Helt i min smak och perfekt som inspiration när jag ritar och syr kläder till mig själv!

Där finns härligt folkloristiska broderade tunikor och söta sommarklänningar..




















..Äppelgröna kjolar och rosa tyllklänningar..



..Fina sailorette-inspirerade klänningar (sailorette är den feminina formen av sailor)..



..Enkel inspiration för trikåtyger (fickor i avvikande färg, fint!) och härligt flummiga äpplemönstrade byxdressar från 70-talet..



Och massa härliga färger! Fin mintgrön babydollklänning och underbar turkos 50-talsklänning.

Ibland känns det som att mitt riktiga jag finns någonstans djupt inom mig. Det jag inte vill göra det gör jag och det jag verkligen vill göra gör jag inte. Jag vill inte sitta hemma på helgerna, jag vill inte vara asocial och jag vill verkligen inte bara snacka utan att handla. Ändå är det precis det jag gör. Kanske för att jag är feg, kanske för att jag är helt jävla dum i huvudet. Kanske för att jag inte orkar. Kanske för att min kropp är ett tomt skal, jag är i själva verket någon annan stans.
För det måste ju finnas mer än fiskpinnar, fredagsvin och samma gamla rutiner. Ibland då och då så vaknar jag upp och vill bara springa från allting. Det är som en såndär dröm där man blir jagad och benen rör sig som om man simmade i sirap. De är mina mest återkommande drömmar.
Jag hatar alla säger att det kommer ordna sig. Det känns inte som att det kommer ordna sig. Det känns som att jag ska dö i en massiv ångestattack.
Mina planer kanske grusas, jag kanske blir galen, inspärrad. Det kanske går åt helvete alltihop.
Jag vill bara slakta min vilsenhet, låsa in min överanalyserande hjärna och stå och skrika slagord på barrikaderna. Jag vill tro på något. Förändra något. Jag vill bryta mig ur mitt fängelse. Kanske eliminera blygheten, stoltheten, fördomarna och idealen och bara supa och se glad ut som alla andra. Rastlösheten kan sammanfattas i Markus Krunegårds låt "Jag är en vampyr". Den ilskna euforin, rastlösheten, de stressande trummorna, "hela världens hunger samlad i mig". Gud. Åh. Hela världen är så underbar om man är korkad tom och glad. Tänk. För första gången på länge vill jag bara supa mig full och dansa och strunta i allt. Strunta i alla jävla ideal, i alla analyser och tillochmed i min oförmåga att dansa.
Jag är så tom. Som ett svart hål inom mig där alla mina drömmar och färdigheter sugs ner. Tomheten slukar allt, obarmhärtigt slukar den glädjen i allt, i kreativiteten, i de sociala mötena, i vardagen.
Jag är så trött på att analysera. Så trött på att vara negativ, kritisk, skeptisk. Min sambo har en dröm om att segla över Atlanten. Och det finns inget som skrämmer mig så mycket om öppet hav, men just nu vill jag bara sträcka ut armarna och skrika; "Atlanten, jag kommer Bring it on". Vad spelar det för roll om man är vid liv men inte lever? Då kan jag lika gärna surfa på Atlantens stora vågor och vara pissrädd, och kanske lite fri. Kanske lite fri från analyser och ångest.
Vägrar tro att det här är allt. Är det här allt det blir? Är det här allt det blir så dör jag.

♥ Jag kan inte tänka på saker som känslovarelser utan att få dåligt samvete. Om jag skrattar åt en ful möbel på second hand så kan skrattet fastna i halsen om jag tänker mig att möbeln blir ledsen. Jag känner mig som världens hemskaste människa.

♥ Jag tycker att allt som är litet är gulligt. I synnerhet saker som är en mindre version av något större. En liten paprika i mataffären är för mig jättesöt. Barnskor är helt oemotståndliga. Min sambo tycker detta är väldigt lustigt.

♥ Jag äter kiwi med skal på. Jag skär bort ändarna och sen äter jag upp resten. Det är gott, lite ludet men inte värre än att äta en persika eller pussa på en skäggstubbig kind.

♥ Jag har typ bara en sorts klänningar. Ibland funderar jag på om jag ska göra något annat bara för att.. Ja, vad? Jag gillar a-linjeformade klänningar, med eller utan empirskärning, ärmlös, kort eller trekvartslång ärm, lite spets i nederkanten, kanske fickor, en djup, lätt rundad fyrkantig ringning som slutar kanske tio-tjugo centimeter under rumpan. Så det så. Man ska hålla sig till det man gillar och trivs i.

♥ Jag är besatt av hundar. Jag kan knappt passera en hund på stan utan att utbrista "Hej hej hunden!". Ärligt talat så är jag ganska besatt av många djur; grisar och kaniner. Nosar, trynen och mular gör mig alldeles varm inombords.

♥ Jag är, mot min vilja, väldigt besatt av att köpa saker. Det är som en drog. Jag jobbar ständigt på att försöka minska mitt konsumtionsbehov. Jag skulle kunna gå in i i princip vilken affär som helst och handla för en minst en tusenlapp. Biltema, Clas Ohlsson, Cassels. Det spelar ingen roll. Pinsamt, eller hur?
Jag har också en tendens att totalt överkonsumera "miljövänliga" saker. Hittar jag en klänning i ekologisk bomull så betraktar jag det nästan som en god gärning att köpa den. Jag kan göra av med skamlöst mycket pengar i hälsokostaffärer. Eller handla på Body Shop, där kan jag göra av med flera hundra i månaden utan att ens få lite dåligt samvete.

♥ Det är något med färgerna senapsgult och ljus/puderrosa (inte tillsammans dock) som jag gillar. Jag fastnar ofta för kläder i de färgerna. Trots att ingen av dem klär mig sådär jättebra.

♥  Jag ÄLSKAR prickigt. I alla färger. Jag skulle kunna ha garderob helt bestående av prickiga kläder i olika färger utan att någonsin tröttna.

Trots min relativt konsumtionskritiska hållning, så är jag samtidigt en fattig student som också behöver nya skor ibland.
Jag har helt enkelt inte råd att betala speciellt mycket för ett par skor. Jag har inte tillräckligt med pengar för att kunna spara pengar till ett par kvalitetsskor, för de pengar jag får behöver jag för att leva.
Så skoköp ska helst kosta så lite som möjligt.
Mitt knep är detta; leta på H&M, Lindex eller Kappahl. Deras skor är fina och billiga. Leta upp ett något defekt par och be om rabatt i kassan. Du får billiga skor, butikerna får sålt en vara som annars kanske skulle kasseras. På så sätt förhindrar du också slöseri. En, förhållandevis, god gärning för miljön men kanske främst en god affär för en som jag med knapp ekonomi. Mitt prutförsök resulterade i ett par vita sneakersballerinor som med rabatt kostade mig 129 kr.

Med tanke på dagens datum tycker jag det är på sin plats att reflektera över feminismen, dess historia, dess vara och dess framtid. Den feministiska rörelsen och dess mål; jämställdhet, är för mig något av det viktigaste på den politiska agendan. Detta till trots så ägnades lite drygt tio minuter i slutet av dagens Agenda i svt till feministisk debatt. Inbjudna var vår jämställdhetsminister som inte kallar sig feminist: Nyamko Sabuni, en mycket kritiserad feministveteran, ledare för ett om möjligt ännu mer kritiserat politiskt parti; Gudrun Schyman samt Expressens ledarskribent Karin Olsson.
Det hade säkert kunnat bli en intressant debatt om den givits mer än tio minuter, även om jag hellre hade sett några nyare aktörer inom rörelsen i programmet.

Det är dystra tider för feminismen.

Debatt tog häromveckan upp om huruvida jämställdheten gått för långt. Gudrun Schyman tyckte detta var en märklig frågeställning, för hur kan något som inte är uppnått ha gått för långt? Har kampen för jämställdhet gått för långt? Kan den gå för långt? Eller för min del, hur kan man tycka att jämställdhetskampen gått för långt med tanke på hur der ser ut idag?
Det är i princip socialt självmord att kalla sig feminist idag. Man blir en riktigt jobbig jävel. Man är ständigt bevakad.
Min mamma ifrågasatte mitt matlagningsintresse och antydde att det inte skulle vara förenligt med mina feministiska ideal. Det är som att vara vegetarian, är man vegetarian så förväntas man ta ansvar för ALLA andra orättvisor i världen. Som feminist måste man måste hela tiden förhålla sig till en hel drös epiteter och beskrivningar av feminism och feminister. Jag frågar mig, HUR ska vi någonsin kunna komma någon vart om jag varje gång jag nämner att jag är feminism får frågor som; "Hatar du män?", "Betyder det att du inte rakar dig?", "Hur kan du ha klänning om du är feminist?", eller, min favorit "Men vadå, Sverige är ju världens mest jämställda land, sluta klaga!".
Jag vet inte vem som ska anklagas för den här utvecklingen. Å ena sidan vill jag spöa skiten ur ordföranden för ROKS som sa att "alla män är djur". Om hon bara hade vetat hur mycket skit feminismen skulle få för det i framtiden.
Å andra sidan blir jag vansinnig på de som inte kan se bortom ett antal konstiga uttalanden, de som inte kan se att anledningen till att det finns en statlig barnomsorg idag är tack vare åratal av feministisk kamp.

Jag blir också så trött på de som inte förstår att vi måste organisera oss för att få en förändring.
Tjejer som inte fattar att de begränsar sin egen frihet när de hånar den där tjejen med kort kjol. Om tjejer kallar varandra för slampor för att de har kort kjol, vad hindrar killarna från att kalla tjejer med kort kjol för slampor?
Jag blir så jävla trött på alla de tjejer som hellre vill leka på pojkarnas arena, säga att "feminister har bara fått för lite kuk", att damfotboll suger eller att killkompisar är så mycket bättre än tjejkompisar för där är det minsann "raka rör".

Jag är inte typen som gillar att romantisera tiden som gått, men ibland undrar jag vad som hände med den starka kvinnorörelsen som fanns i Sverige på 60 och 70-talet då man fick igenom en statlig barnomsorg och vår nuvarande abortlagstiftning. Jag antar att det är som med mina sånglektioner; första terminen utvecklades jag så otroligt mycket. När det inte finns något finns det desto mer att tillföra. Men nu när jag sjungit ett tag så har utvecklingen stannat av. Förändringarna är mindre, men likväl viktiga. Precis som med feminismen. Många små, och en del stora, förändringar återstår. Vi kan inte ge upp nu.
Kanske är det individualiseringen i samhället som är boven. Folk ser främst till sig själva och sina egna behov istället för att se till samhället eller den grupp de tillhör. Folk vill kanske inte tillhöra någon grupp. Det är fult att vara tjej och otacksam. Man orkar helt enkelt inte. Jag förstår det, för jag orkar inte jämt heller.  Man vill bara le och se glad ut, låtsas som att man har samma förutsättningar som männen och låtsas som att allt är bra.
Men det finns en liten arg jävel inom mig som ser orättvisorna överallt, de lyser röda som de första smultronen på sommaren. När jag tänker på att jag aldrig haft någon som helst historisk undervisningen om kvinnokampen så blir jag arg. När jag ser hur fråga efter fråga avhandlas på Agenda och i de sista tio minutrarna får feminismen ett litet skrymsle av programtiden, så blir jag trött.
Det är sorgligt hur feminismen fortfarande betraktas som en liten separatistk grupp med ett särintresse. När ska folk börja inse att detta särintresse handlar om mer än hälften av befolkningen och på många sätt om HELA befolkningen?  När ska folk inse att det könsfixerade samhället är omodernt?

Varför retuscherar man bort bröstvårtor?
Ta dessa bilder som exempel, den första föreställande Beth Ditto på omslaget till Love Magazine och den andra en modell från sidan Motelrocks.
























Varför bröst, men inga bröstvårtor? Blir det mer rumsrent då? Mindre sexuellt?
Det här övergår mitt förstånd.

Uppdatering:
Min kära sambo gjorde mig uppmärksam på att flicka nummer två faktiskt har bh på sig. Jag misstänker att det är en såndär gummiliknande sak som tydligen ska fästas på huden. Jäklar var osynlig den var! Men jag kan inte låta bli att fråga mig, vem vill ha ett genomskinligt linne med en "osynlig bh" under som gör att man ser bröstvårtslös ut?

Dock så har jag studerat bilden på Beth mycket noga, och hennes bröstvårtor är nowhere to be found.
Alltså; Mysteriet utvecklas, och kvarstår.

Det orangea är borta. Men jag är inte särskilt ledsen, för resultatet blev faktiskt mycket bättre än jag kunnat föreställa mig. Förutom en sak.. Några centimeter nedanför benan på höger sida finns en ljust blont fläck kvar. Stor som en femkrona ungefär. Valet står mellan att köpa ett nytt paket färg för 70 spänn och bli av med fläcken, eller vara tigerkaka en månad och färga fläcken när jag färgar utväxten nästa gång. Jag tror jag kör på tigerkaka.
Det går helt i linje med min idé om att sluta ta mitt hår på så stort allvar.
Tigerkaka, tjoho!
För att förstärka intrycket av galenskap så går jag runt hemma i en blus och tights, utan kjol för jag har ingen som matchar.
Det är en ruskigt fin blus iallafall, brun med broderier i senapsgult, ljusgult, kopparbrunt, petrolblått och turkost. Från Indiska. Passar fint till mitt tigerkakshår.

Jag har bestämt mig för att skiljas från det orangea.
Det var helt enkelt inte meningen. Jag ville så gärna att vi skulle passa ihop att jag inbillade mig att vi gjorde det.
Men det höll inte. Jag är kall, och orange, du är varm. Vi är ingen bra kombination. Du skulle avsky mina rosa klänningar, jag skulle avsky din ovilja att matcha. Jag skulle inbilla mig att det passade ändå och sen skulle jag se mig själv med förfäran i en spegel på en krogtoalett och upptäcka; att allt var lögn. Då skulle jag se att du inte passar till mina kläder, eller min hudton. Och för att undvika det här så gör jag slut på lidandet redan nu.
Orange, vi hade fina dagar ihop. Igår var vi på second hand och hittade ett fint grönt fjärilshårspänne till dig. Det gröna matchade ditt orangea rufs och mina gröna ögon så perfekt. Men nu är det över. Om 17 minuter är det över.

Note to self
Om jag någon gång skulle ångra detta:
Det var inte vackert. Anna, du passar inte i orange. Orange gillar inte dina kläder.
It just wasn't meant to be.

Nu har jag ett dilemma: jag börjar verkligen gilla den orangea nyans som mitt hår antagit från öronen och nedåt. Den är underbar! Ljust orange på sina ställen och mörkare kopparorange på andra ställen. Den är perfekt, naturlig, slingad och härligt orange. Men för att få bort det öststatsblonda måste jag färga bort allt, även det tjusigt orangea.
Den färgen finns inte att köpa. Men det går inte att ha det som det är. Åh. Att man aldrig kan få det man vill..

Idag gjorde jag små fina fynd på min favoritsecond hand;

Ett par tjusiga, gula skålar från Gustavsberg

Ett par fulsnygga fjärilshårspännen, ett gult och ett grönt

Samt tio meter puderrosa sidenband.

Nu efter tre blonderingar är mitt hår läckert öststatsblont (dvs. gult) i botten, tonas ut i morotsorange och slutar i en (faktiskt) ganska snygg kastanjerödbrun nyans.
Snart ska det (äntligen!) färgas orangebrunt.

Idag läser jag följande rubrik på GP.se:
Fendi anlitar mulliga Beth
Jag antar att den tjusiga, begåvade och sköna Beth Ditto åsyftas så jag klickar på länken.
I artikeln står det om hur Beth nyligen prydde omslaget till tidningen Love och snart ska bli Evans nya ansikte utåt.
Fint.
Nu till det konstiga; Även Fendi har valt att anlita den "mulliga Beth", hon ska nämligen spela med sitt band Gossip på Fendis tillställning på Paris modevecka. Då frågar jag mig, VARFÖR är hennes vikt relevant när det gäller en spelning?
Är det verkligen så revolutionerande att Fendi anlitar ett band med en "mullig" sångerska, att man behöver påpeka det?
Jag kan förstå rubriken om det hade gällt ett modellkontrakt för Fendi, men jag kan inte förstå på vilket sätt det är relevant att hon, den "mulliga" Beth Ditto, vistas på Fendis partaj på Paris modevecka. Överreagerar jag, eller är detta störtlöjligt?

Men visst är hon jättesöt? =) Det tycker jag.
(bild föreställande Beth Ditto härifrån)

Förlåt mig konsumtionssamvetet, men jag behöver det här kuddfodralet:



Samt det här tygstycket med tillhörande väska. Tänk en vippig kjol i det tyget! Matchat med färgglada strumpbyxor (orange eller rosa kanske), en svart trekvartsärmad tröja, färgglada ballerinor och en stor rosett i håret. ÅH!

(bilder från hm.com)

Jag samlar sakta med säkert på mig fina saker att inreda mitt syrum med. Med en tight budget får man ta en sak i taget.

Steg ett i löftet att inte ta mitt hår på så stort allvar:
Jag sitter med min andra blondering för dagen i håret.
Den ska sitta i ungefär 57 minuter till, men det kliar redan så jag tror jag ska avlida.

Det här med konsumentmakt alltså, det verkar vara oerhört svårt för de flesta av oss att förstå.
Idag läste jag en krönika av en ung tjej i GP. Den handlade om köttkonsumtion. Hon ansåg att det var butikernas ansvar att minska på köttet och lyfta fram vegetariska alternativ. Visst det låter det jättebra att någon säger åt en av vad man ska äta, men det är ju inte så det fungerar. Hon skrev att trots att fler och fler väljer att bli vegetarianer så dignar kyldiskarna av kött fortfarande. Det beror på att inte tillräckligt många väljer vegetariska alternativ. Majoriteten köper fortfarande kött, och mer än någonsin. DÄRFÖR är kyldiskarna fulla av kött; för att det säljer.

Häromveckan såg jag ett debattprogram på kunskapskanalen som handlade om tillsatser i maten. Företagen fick hård kritik av kocken Danyel Couet och Mats-Eric Nilsson (författare till "Den hemlige kocken") bland annat. Båda två hade mycket bra synpunkter. Det borde inte vara 30 sockerbitar i ett grovt bröd. Det borde inte vara en massa E-nummer i innehållsförteckningarna, det borde stå vad det är så att vanliga människor förstår.
Men när det kommer till kritan så är det varje persons eget ansvar.

Här finns en lista på alla E-nummer. På Livsmedelsverkets hemsida finns även annan värdefull information om mat, allergier, kemiska ämnen, tillsatser och mycket annat.

Vill du inte äta bröd som är fullproppat med socker? Baka eget. Är du emot hur djuren behandlas i köttindustrin? Köp inte kött. För hur mycket Pågen eller vilket annat företag än vill att vi ska äta nyttigt, så vill Pågen också att vi ska köpa deras bröd. Och uppenbarligen så säljer deras sockrade bröd. Det är därför de finns kvar i butikshyllan.

Det är samma sak med könsuppdelningen när det gäller barnkläder. Om folk slutade köpa rosa kläder till sina flickor och blåa kläder till sina pojkar så hade antagligen uppdelningen sett annorlunda ut.
Gillar du inte att flickornas kläder är rosa, söta och fullkomligt odugliga för utomhuslek? Handla inte i såna affärer! Handla på Polarn O. Pyret eller någon annan affär med mindre könsdefinierande kläder.

Det känns som att vi är så jävla duktiga på att säga "någon borde säga ifrån!" eller "vi borde äta mindre kött!", och sen inte göra det själva. Jag vet själv hur enkelt det är. Trots att jag ogillar H&M's diskriminerande storlekssystem och skitfula pluskläder så går jag ändå in där, jag köper lite saker där ibland när jag till min stora förtjusning lyckas hitta något som passar. Jag klagar gärna på konsumtionssamhället, men även jag handlar kläder ibland. Inte för att jag behöver, utan för att jag vill ha. Det är problemet. Vi måste vara konsekventa, det är först då vi har makt att påverka.

Jag har så mycket fina tyger att jag inte vet vad jag ska göra med dem. Jag gillar dem mer och mer varje gång jag tittar på dem. Jag är rädd att göra något förhastat bara för att få ha tygerna på mig! Åh, detta härliga, men jobbiga, lyxproblem..

Den här dagen började jag med att gå i skogen med mamma och Boris. Skogspromenad är verkligen härligt! Boris var i sitt esse, jag och mamma pratade om massa bra saker och så stannade vi och drack varm choklad.
Väl hemma igen så belönade jag mig med ett långt varmt bad. Det är verkligen exceptionellt skönt att bada när man varit ute i friska luften i några timmar.

Imorgon ska jag äntligen köpa hårfärg och infria ett av mina och Julias löften; inte ta mitt hår på så stort allvar.
Så imorgon ska jag inhandla två paket blondering och två paket härligt orangeröd hårfärg.
Nu ska jag bli rödtott.