Dagens datum (ostrukturerade reflektioner om feminism)

Med tanke på dagens datum tycker jag det är på sin plats att reflektera över feminismen, dess historia, dess vara och dess framtid. Den feministiska rörelsen och dess mål; jämställdhet, är för mig något av det viktigaste på den politiska agendan. Detta till trots så ägnades lite drygt tio minuter i slutet av dagens Agenda i svt till feministisk debatt. Inbjudna var vår jämställdhetsminister som inte kallar sig feminist: Nyamko Sabuni, en mycket kritiserad feministveteran, ledare för ett om möjligt ännu mer kritiserat politiskt parti; Gudrun Schyman samt Expressens ledarskribent Karin Olsson.
Det hade säkert kunnat bli en intressant debatt om den givits mer än tio minuter, även om jag hellre hade sett några nyare aktörer inom rörelsen i programmet.

Det är dystra tider för feminismen.

Debatt tog häromveckan upp om huruvida jämställdheten gått för långt. Gudrun Schyman tyckte detta var en märklig frågeställning, för hur kan något som inte är uppnått ha gått för långt? Har kampen för jämställdhet gått för långt? Kan den gå för långt? Eller för min del, hur kan man tycka att jämställdhetskampen gått för långt med tanke på hur der ser ut idag?
Det är i princip socialt självmord att kalla sig feminist idag. Man blir en riktigt jobbig jävel. Man är ständigt bevakad.
Min mamma ifrågasatte mitt matlagningsintresse och antydde att det inte skulle vara förenligt med mina feministiska ideal. Det är som att vara vegetarian, är man vegetarian så förväntas man ta ansvar för ALLA andra orättvisor i världen. Som feminist måste man måste hela tiden förhålla sig till en hel drös epiteter och beskrivningar av feminism och feminister. Jag frågar mig, HUR ska vi någonsin kunna komma någon vart om jag varje gång jag nämner att jag är feminism får frågor som; "Hatar du män?", "Betyder det att du inte rakar dig?", "Hur kan du ha klänning om du är feminist?", eller, min favorit "Men vadå, Sverige är ju världens mest jämställda land, sluta klaga!".
Jag vet inte vem som ska anklagas för den här utvecklingen. Å ena sidan vill jag spöa skiten ur ordföranden för ROKS som sa att "alla män är djur". Om hon bara hade vetat hur mycket skit feminismen skulle få för det i framtiden.
Å andra sidan blir jag vansinnig på de som inte kan se bortom ett antal konstiga uttalanden, de som inte kan se att anledningen till att det finns en statlig barnomsorg idag är tack vare åratal av feministisk kamp.

Jag blir också så trött på de som inte förstår att vi måste organisera oss för att få en förändring.
Tjejer som inte fattar att de begränsar sin egen frihet när de hånar den där tjejen med kort kjol. Om tjejer kallar varandra för slampor för att de har kort kjol, vad hindrar killarna från att kalla tjejer med kort kjol för slampor?
Jag blir så jävla trött på alla de tjejer som hellre vill leka på pojkarnas arena, säga att "feminister har bara fått för lite kuk", att damfotboll suger eller att killkompisar är så mycket bättre än tjejkompisar för där är det minsann "raka rör".

Jag är inte typen som gillar att romantisera tiden som gått, men ibland undrar jag vad som hände med den starka kvinnorörelsen som fanns i Sverige på 60 och 70-talet då man fick igenom en statlig barnomsorg och vår nuvarande abortlagstiftning. Jag antar att det är som med mina sånglektioner; första terminen utvecklades jag så otroligt mycket. När det inte finns något finns det desto mer att tillföra. Men nu när jag sjungit ett tag så har utvecklingen stannat av. Förändringarna är mindre, men likväl viktiga. Precis som med feminismen. Många små, och en del stora, förändringar återstår. Vi kan inte ge upp nu.
Kanske är det individualiseringen i samhället som är boven. Folk ser främst till sig själva och sina egna behov istället för att se till samhället eller den grupp de tillhör. Folk vill kanske inte tillhöra någon grupp. Det är fult att vara tjej och otacksam. Man orkar helt enkelt inte. Jag förstår det, för jag orkar inte jämt heller.  Man vill bara le och se glad ut, låtsas som att man har samma förutsättningar som männen och låtsas som att allt är bra.
Men det finns en liten arg jävel inom mig som ser orättvisorna överallt, de lyser röda som de första smultronen på sommaren. När jag tänker på att jag aldrig haft någon som helst historisk undervisningen om kvinnokampen så blir jag arg. När jag ser hur fråga efter fråga avhandlas på Agenda och i de sista tio minutrarna får feminismen ett litet skrymsle av programtiden, så blir jag trött.
Det är sorgligt hur feminismen fortfarande betraktas som en liten separatistk grupp med ett särintresse. När ska folk börja inse att detta särintresse handlar om mer än hälften av befolkningen och på många sätt om HELA befolkningen?  När ska folk inse att det könsfixerade samhället är omodernt?

Kommentarer
Postat av: Tilda

WORD!

2009-03-10 @ 19:47:17
Postat av: Julia

Skitbra Anna, jag ska hålla ett föredrag omdet här snart, eller om 60 och 70 talets kvinnorörelse snarare. Då jävlar!

2009-03-11 @ 19:45:01

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0