Dansa barfota

(jag framför det blommiga huset på Carnaby Street)


London var förresten oerhört fint. Ingen snö, runt fem grader varmt, dagen vi kom dit kunde man nästan gå i bara koftan. I fem dagar var jag där med en av mina bästa vänner. Jag älskade London direkt. Den staden har allt! Pittoreska smågator, bra shopping, all mat man kan tänka sig och så vidare.
Vi bodde hos min en gammal vän till Jenny (min reskamrat) i ett dragigt litet kyffe ungefär en halvtimme från Oxford Circus. Det var ingen lyx, men det var självklart värt det för att bo billigt.
Evans var dock en STOR besvikelse. Det kändes inte alls som på hemsidan. Det kändes.. Ja, som Lindex ungefär. Jag var besviken. Men när vi kom dit hade jag hade redan gjort så många fina fynd så det gjorde inte alltför mycket.
Jag köpte t ex den här klänningen på Dorothy Perkins:


Om den här hade funnits i 22 så hade jag lätt köpt den också (kanske tillochmed ska beställa den på nätet när bidraget kommer..):


Evans var som sagt inte mycket för mig. Men däremot Dorothy Perkins. Jag hade kunnat köpa allt därinne! Min vän sa tillochmed "oj, vad det här kändes som en affär för dig". And it was. En engelsk storlek 22 är ju dock inte jättestort. Jag med min storlek 48 passade lagom i en storlek 20. Men ändå, en storlek 50 är inte så himla illa, sug på det H&M!
Men det stället där jag spenderade i särklass mest pengar, var såklart shoppingmeckat Primark. Som ett Ullared on acid. Det var sinnessjukt billigt. Obehagligt billigt. Men självklart helt vansinnigt frestande. Jag köpte fyra par strumpbyxor, gördeltrosor (som går hela vägen upp till bh:n! SÅ bekvämt!), två kjolar, en klänning, två väskor, två par skor, handdukar med cupcakes på, en randig tröja, mascara, pärlörhängen i alla tänkbara storlekar. Och så vidare. Köerna var brutala. Folk var som galna. Det var djävulsk varmt. Och jag är glad att det inte finns i Sverige.

Åt gjorde vi på diverse restauranger. Men den som utmärkte sig mest i mina ögon (eller mun), var Mildreds. En vegetarisk restaurang någonstans i Soho. Vi hade ju expertguide i form av Jennys vän, som dessutom var vegan.  Mildreds. Lägg det på minnet. Till förätt åt jag grillat bröd med två sorters röror, en chilihoummus och en med vita bönor och rosmarin. Sinnessjukt gott. Till huvudrätt åt jag en burgare gjord på kidneybönor, stora vita bönor och hampafrön. Med klyftpotatis och veganmajonäs med basilika. Och till efterrätt åt jag den godaste mangosorbeten världen smakat. ÅH.

Vi var såklart också i Camden. Det var ett galet ställe. Ganska överväldigande. Men mysigt. Jag köpte en kylskåpsmagnet och en t-shirt til Johannes. Båda med folkvagnsbussar på. Efter det tog vi oss till Portobello Road och strosade bland pastellfärgade hus och antikviteter. Jag såg en vacker gammal fågelbur som jag gärna hade köpt om vi hade haft plats i väskorna. Där insåg jag också till min förfäran att Body Shop var mycket billigare än hemma. Kunde dock inte bunkra eftersom jag shoppat loss utan dess like på Body Shop här hemma. Men jag köpte iallafall min älskade ansiktskräm med aloe vera.
Jag köpte också ett litet halsband med en klocka i. Som jag nu i efterhand insett att den inte går att ställa om. Men men. Söt är den iallafall.


(den här lilla bussen fotade vi på en tvärgata til Portobello Road. Jag älskar folkvagnsbussar.)

En kväll var vi på bio. Vi såg "Where the wild things are", som jag tyckte var lite småläskig. Men väldigt bra och fin på något sätt också. Djupare än jag hade trott. Den rekommenderas.

Både söndagen och måndagen var mässdagar. Söndagen var alternativmässa i London. Jenny shoppade loss på alternativmässan och jag tittade på den spännande scenshowen som innefattade en man i en orange, genomskinlig kråsbody (ja, den var fruktansvärd), platåskor och blond elvisperuk.
Måndagens mässa var utanför Birmingham och var helt gigantisk. Där fanns mycket fin inredning, men inget man kunde köpa som privatperson. På vägen tilbaka till London var det tågproblem och vi fick åka en omväg via Birmingham centrum och en massa små engelska hålor.

På hemvägen hann vi med nöd och näppe med flyget. När vi kom med tåget till Stansted hade vi 10 minuter på oss att checka in bagagen (som vi inte visste vad de vägde), gå igenom passkontrollen, springa genom terminalen och hitta rätt gate. Det började dåligt med att rulltrappan var trasig så svettiga var vi redan när vi skulle checka in bagagen. Men vi hann. Gudskelov. Och de vägde inte ens handbagagen (jag svär att mitt vägde mer än 10 kg).

Och när jag kom hem fick jag pussar och ostsmörgåsar och somnade sen gott i vårt varma, o-dragiga sovrum intill mannen jag älskar.

En fin resa var det.