Dansa barfota

När vi träffades första gången så hade jag bönat och bett min syster att få låna femtio kronor för att kunna dricka ett glas vin med dig på Notting Hill i Linné. Det var slutet av januari och jag var fattig som en kyrkråtta.
Jag var så himla nervös när jag stod och väntade på dig på Järntorget. När jag såg en beige jacka och en färgglad halsduk gå emot mig så förstod jag att det var du. Ditt hår var lite spretigt av den fuktiga vinterluften. Du verkade lugn. Jag pratade högt och fånigt som jag ofta gör när jag är nervös. Vi promenerade den korta biten till den lilla puben jag hade valt. Vi köpte varsitt glas rött vin (ingen av oss tycker om vitt) och slog oss ner. Jag pratade på om allt möjligt, det är så jag gör när jag är nervös, eller rädd för att pinsam tystnad ska uppstå. Du la handen på mitt lår som den mest världsvana casanovan medan fjärilarna i min mage fladdrade helt okontrollerat. Du sa alldeles lugnt att jag var söt. Jag svamlade något om att " du gör mig generad" och när du frågade varför hade jag inget bra svar.
När vi skildes åt pussade du mig på kinden och efter det kunde jag inte sluta tänka på dig.
Och nu, snart, har vi varit tillsammans i två år och jag har det stora privilegiet att få vakna bredvid dig varje morgon. Laga mat till dig, storhandla med dig, åka på festival med dig och bada i vårt minibadkar tillsammans med dig.
Och det finns ingenting i den här världen som gör mig lyckligare än det.