Tankar om barn och feminism, igen
Jag tänker mycket på det här med barn. Jag vet inte riktigt varför. Kanske beror det på att min sambo är några år äldre än mig och har uttryckt en önskan om att en dag skaffa barn. Med mig. Vilket såklart gör mig helt fluffig inuti. Men som samtidigt känns helt sjukt skrämmande. Jag gillar ju som sagt inte barn, och här är en annan lista på läskiga saker som barn kommer/kan innebära:
- Folk som tafsar en på magen utan att man gett sitt medgivande
- Oförstående barnmorskor
- Folk som tar reda på barnets kön med argumentet att de ska kunna måla barnkammaren i "rätt" färg.
- Det oundvikliga: förlossning. Ofattbart skrämmande.
- Men ändå kanske inte lika skrämmande som att efter några dagar åka hem med ungen..
-..för att sedan vara mammaledig den första tiden. Själv, förmodligen. Amma, vyssja, byta blöjor, dö av tristess. Såna saker.
- Invigas i mammaklubben. Herregud, lyssna på sövande prat om kolik och ditten och datten. Döden.
- Könsbestämda barnkläder.
- Tanken på att sätta ett barn till en sån ojämställd, sexistisk skitvärld som den här.
Hur ska man göra liksom? Skicka ut ett informationsblad till familj, släkt, vänner, grannar, barnets dagiskamraters föräldrar etc. etc. och försvara sin ståndpunkt? Berätta varför man vill ge barnet vegetarisk mat, varför lille Pelle får lov att gå till dagis i klänning om han vill, varför man valt att dela ledigheten rakt av, varför man inte vill ha könsbestämda kläder med diverse varumärken på såsom Mimmi Pigg, Hello Kitty eller Snobben. ETC.
GNÖL, vilken jävla motvind att kämpa i.
Jag läser den briljanta bloggen Vi som aldrig sa sexist och får alla mina fördomar bekräftade i vad Frida skriver om sin graviditet. Och jag blir imponerad. Imponerad av alla feminister som vågar skaffa barn. En eloge till dem tycker jag. Hoppas de kan ge mina argument lite trovärdighet och bredare acceptans innan det är min tur att bli en mjölkcentral.
Tillägg: En anledning till att jag tänker så mycket på det här kan ju också vara att tre (!) av mina gamla klasskamrater från grundskolan är gravida. Och vi ska fylla 21 i år. Något som för mig känns så himla galet. Därav min besatthet av barn och graviditet.
- Folk som tafsar en på magen utan att man gett sitt medgivande
- Oförstående barnmorskor
- Folk som tar reda på barnets kön med argumentet att de ska kunna måla barnkammaren i "rätt" färg.
- Det oundvikliga: förlossning. Ofattbart skrämmande.
- Men ändå kanske inte lika skrämmande som att efter några dagar åka hem med ungen..
-..för att sedan vara mammaledig den första tiden. Själv, förmodligen. Amma, vyssja, byta blöjor, dö av tristess. Såna saker.
- Invigas i mammaklubben. Herregud, lyssna på sövande prat om kolik och ditten och datten. Döden.
- Könsbestämda barnkläder.
- Tanken på att sätta ett barn till en sån ojämställd, sexistisk skitvärld som den här.
Hur ska man göra liksom? Skicka ut ett informationsblad till familj, släkt, vänner, grannar, barnets dagiskamraters föräldrar etc. etc. och försvara sin ståndpunkt? Berätta varför man vill ge barnet vegetarisk mat, varför lille Pelle får lov att gå till dagis i klänning om han vill, varför man valt att dela ledigheten rakt av, varför man inte vill ha könsbestämda kläder med diverse varumärken på såsom Mimmi Pigg, Hello Kitty eller Snobben. ETC.
GNÖL, vilken jävla motvind att kämpa i.
Jag läser den briljanta bloggen Vi som aldrig sa sexist och får alla mina fördomar bekräftade i vad Frida skriver om sin graviditet. Och jag blir imponerad. Imponerad av alla feminister som vågar skaffa barn. En eloge till dem tycker jag. Hoppas de kan ge mina argument lite trovärdighet och bredare acceptans innan det är min tur att bli en mjölkcentral.
Tillägg: En anledning till att jag tänker så mycket på det här kan ju också vara att tre (!) av mina gamla klasskamrater från grundskolan är gravida. Och vi ska fylla 21 i år. Något som för mig känns så himla galet. Därav min besatthet av barn och graviditet.
Kommentarer
Trackback
