Dansa barfota

Det är verkligen som Underbara Clara säger, att kreativitet är en muskel som växer om man tränar den. Ibland växer den också när man verkligen måste borde göra något annat, som att skriva hemtenta eller städa till exempel. Men det är en annan historia.
På senaste har jag ägnat mig åt lite lågambitionspyssel som att sy tygkassar i present till folk, brodera korsstygn, klä in en pärm, sy rosetter och fundera över tygtavlor. Det är ett utmärkt sätt att komma in i de kreativa tankebanorna igen, att ägna sig åt pyssel som inte kräver så mycket.
Men sen är det, som Clara också säger, att kreativitet är en brunn som blir djupare ju mer man öser ur den. Jag är expert på att sitta och tjuvhålla på mina bästa idéer av rädsla för att misslyckas eller förbruka mina älskade fina tyger på misslyckanden. Då är det bra med lågambitionsgrejer. Sy en halvcirkelkjol med resår istället för en avancerad klänning. På så vis blir kreativitetsmuskeln stimulerad, man får en kjol man kan använda (och som är bekväm - älskar resår!) och risken att det ska bli så dåligt att man måste slänga det är nästan minimal.

Det här är några saker som finns i mitt huvud just nu som jag bara måste skriva ner, mest för min egen skull:
- Tygtavlor. Jag som älskar retrotyger sörjer när det bara finns gardinkappor och stuvbitar att få tag på, för jag vill alltid sy klänningar av retrotyger. Men nu jädrar ska det bli tygtavlor.
- Obibälte
- Decoupage
- Limpistolsbananas. Det vill säga; köpa en limpistol och pynta allt som kommer i min väg, ungefär. Göra allt det där man inte kan göra lika bra utan limpistol. Små snärtiga hattar med extravagant pynt t ex. Eller tjusiga diadem. All that jazz.
- Korsstygnsbroderi på kläder. Man syr fast stramalj på valfritt plagg, broderar det man vill brodera. När det är klart så drar man bort stramaljen och fixerar baksidan med vliseline. På så sätt blir stygnen jämna och fina tack vare stramaljens rutiga struktur! Superpiffigt. Jag tycker korsstygn är sådär alldeles lagom folkloristiskt och hemslöjdigt.

Jag längtar så himla mycket till den här terminen är över och jag får slöjda all day everyday.

Jag har en dålig kroppsbildsperiod just nu. Jag undrar varför jag ens håller fast vid den här kroppen. Varför jag inte bara sätter upp mig på kö till en gastric bypass and get it over with. Jag trivs inte i många kläder i min garderob. Min favoritrosatyllkjol tittar ledset på mig på morgonen, undrar om den ska få komma ut och dansa snart.
Men som de flesta andra perioder, så går det nog över. Om man omger sig med rätt människor, rätt bilder och rätt tankar. Jag såg en fantastiskt snygg tjockistjej på spårvagnen idag. Lång svart klänning, vinröd och svartmönstrad vintagekavaj, vinröda sammetspumps, stora fjäderöhängen och en liten fransig väska. Så himla snygg var hon. Och hon såg så confident ut. Då blev jag lite gladare.
Men den största trösten såna här dagar, det är att vara feminist. För i egenskap av feminist, då känner jag mig fri. Då är jag något annat än bara en kvinna som måste göra allt det där som förväntas av en kvinna; raka, noppa, trimma, träna, banta, le, borsta, skrubba och sminka (lagom!) för att behaga samhället och den manliga blicken. Men jag behöver inte göra det där. För above all, så är jag feminist. Människa. Inget objekt. Jag förtjänar att bedömas utifrån mitt intellekt och min personlighet. Jag kan spela en annan roll. Istället för att försöka sträva efter att vara snyggast, chicast, mest uppraggad på krogen, så kan jag vara ett stort fuck you i ansiktet på allt det där. Jag kan spela provokativ, annorlunda, beläst, den arga feministen, tjockisen som vägrar inrätta sig i ledet och bära tältliknande kläder för att inte en enda valk ska skymta genom tyget. Etc. Jag kan ha "för mycket smink" och okammat hår. För jag har så många fler roller att välja på som feminist. Det finns inget som heter för tjock, för högljudd eller för arg. Jag får vara allt det där. Mitt spelrum är fritt. Och det är så jävla skönt, en dag som denna.

Jag var inne på Kappahl idag för att leta efter en trevlig bastunika i trikå. Gjorde först undervåningen och åkte sedan upp till övervåningen för att kika på XLNT. Då noterade jag att de flyttat tjockisrutan ÄNNU längre in i butiken, till ett riktigt avskilt litet skrymsle mellan den sista sorgliga sommarrean och barnkläderna.
Och jag tänker; VARFÖR?
Förstår de inte att det är oss ni borde kråsa för!? Det är vi som behöver lite jävla pepp! Det är vi som behöver ett snyggt stylat skyltfönster som säger "Kom till oss, vi har din storlek! Och titta här så snyggt det kan bli med lite styling, så snygg kan du också bli!". Fattar de inte hur många tjocka (och även normalviktiga kvinnor) som passerar förbi skyltfönster efter skyltfönster och tänker "Nä, här kommer jag inte i något, nä, här har de inte min storlek" etc. Ok att Kappahl kanske inte är den kedjan som flest tjockisar passerar med de tankarna, men fortfarande. Det här gäller inte bara Kappahl, utan alla kedjor med ett plussortiment. Istället för att satsa på en målgrupp som är svältfödd på intressanta idéer, som är vana vid att se "sina" kläder på tråkiga byster ovanför klädhängarna istället för på en snyggt helstylad skyltdocka, så satsar de på den breda mainstreamfåran. Som redan får så mycket information, så mycket fräsiga skyltfönster, snygga matchingar, billiga toppar och chica klänningar att de omöjligt kan ta in allt. Varför vågar ingen satsa på oss?

När min favoritårstid hösten börjar närma sig så infinner sig nästan alltid samma känslor hos mig. Jag blir för det första helt skogstokig av alla nya fina höstkläder som kommer in i butikerna och jag vill bara stoppa undan alla sommarkläder i trista pastellfärger och frossa i vinrött, mossgrönt, senapsgult och petrolblått. Och för det andra så blir jag helt perplex av alla valmöjligheter. Så för att det inte ska bli så himla spretigt så brukar jag göra en lista med små nyckelord som sammanfattar hur jag vill se ut den här säsongen. I höst tänker jag mig min stil som lite såhär:

Långärmade klänningar. sammet. vinött. kimonobälte. knälånga svepande helcirkelkjolar. ljus hy. markerad midja. manchester. broderier. stora halsdukar. prickigt. basker. rosiga kinder. senapsgult. rutig skjorta. bollfrans. folklore. blommigt. petrolblått. off-white. romantiskt. lager på lager. randigt. grönt. strumpebandshållare (gärna lite synliga). knästrumpor med fina detaljer. bohemiskt. bekvämt. kurvvänligt. varmt. stora örhängen. kanelbrunt.

Som vanligt tänker jag i mina 60-70-talsbanor. Jag tänker mig en långärmad vinröd sammetsklänning (eventuellt olivgrön eller senapsgul i manchester..) i sextiotalsstuk, kanske med en liten vit dockkrage, täckande tights, kängor och vit basker. Jag tänker mig lång svart kjol, rutig skogshuggarskjorta, konjaksfärgad väska, mysig halsduk och min svarta favoritmössa. Jag har verkligen försökt vara en 50-talstjej, för det ser så elegant och feminint ut. Men det går helt enkelt inte. Jag är en hippie at heart.

Men samtidigt som jag tänker mustiga höstfärger och hippie så tänker jag också mjuka rosiga färger som off-white, gammelrosa, ljusblått och oboybrunt, med fina detaljer som små prickar, virkade spetsar och bomullsbrodyr. Det borde inte vara helt omöjligt att kombinera. Jag tror det kommer bli den bästa hösten på länge.
Framförallt så ska jag ju börja på slöjdlärarprogrammet och hoppas att det ska ge mig massa kreativitetsbränse så att jag kan pyssla ihop min härliga höststil på ett miljövänligt och kreativt sätt. Det är såklart också ett optimalt sätt att få det man verkligen vill ha, när man är tjock och det inte finns att köpa. Håhåjaja, det är väl tur att jag inte är smal, för då hade jag varit både pank och miljöovänlig. :)
Ett litet besök hos frisören bara så blir det fulländat.
Can't wait.

När jag, nervös som fan, steg in i stora hörsalen på Göteborgs Universitet för att påbörja min grundkurs i religion så blev jag en aning förvånad. Den stora majoriteten var tjejer. Nog att jag visste att tjejer är i majoritet på Sveriges universitet och högskolor, men jag hade ändå inte riktigt räknat med det. Och i synnerhet inte att det skulle vara så många till synes "vanliga" tjejer. Ni vet, såna där populära, söta tjejer med höga betyg och chica kläder. Nu vädrar jag alla mina pinsamma fördomar här, men så tänkte jag då iallafall.

Jag var nog tillochmed lite besviken kan jag skamset tillägga. Jag hade nog undermedvetet hoppats på att vara en av få tjejer, precis som när jag i grundskolan en gång när vi skulle ordna ett disco (något man gjorde på den tiden för att samla in pengar till klassresan) valde att vara med i gruppen som skulle fixa musik, för i den skulle jag bli ensam tjej.
Jag tror alla tjejer och kvinnor kommit på sig själva med den känslan av att man vill leka med de stora pojkarna; det vill säga männen. Man kanske, som jag gjort, skryter om hur man som barn spelade bandy med pojkarna på rasterna (att jag älskade barbie och lekte med dem tills jag började högstadiet var jag mer tyst om), man kanske hänger på Manliga Geni-kulten och hyllar Bob Dylan förbehållslöst eller plöjer allt av August Strindberg för att verka intellektuell. Man plockar billiga poäng på att spela manligheten i händerna, helt enkelt.
Man vill ju så gärna vara one of the boys, människa och inte kön, tillhöra normen, de utvalda, de lite tuffare och lite mer begåvade: männen.

Därför blev jag om möjligt ännu mer besviken när vi delades in i seminariegrupper och jag hamnade med fem andra tjejer. Jag som hade siktat in mig på en annan grupp som jag snabbt räknade ut efter numreringen skulle bestå av de mest verbala unga männen i klassen. Detta trots att jag kallat mig för feminist i flera år, så kryper detta kvinnoförakt fram. Jag erkänner detta enbart för att visa hur svårt det är att bryta invanda tankemönster om män och kvinnor.
Hursomhelst, Jag kände inte ens de tjejerna, och jag hade verkligen inget emot dem. Jag ville ju bara spela med de stora grabbarna.
Men gud, vad jag är glad att jag hamnade i den gruppen jag hamnade i. För maken till fina, intelligenta, trevliga och roliga kvinnor är det inte varje dag man har äran att bekanta sig med. Av seminarierna att döma så skulle jag antagligen knappt fått en syl i vädret i Verbala Unga Män-gruppen, medan jag i min grupp verkligen fick både ge och ta kunskap. Samtidigt som vi även kunde prata öppenhjärtigt om andra saker, som våra relationer eller som ett minnesvärt citat från ett basgruppsmöte lät: "alltså, när vi är klara med det här, kan vi prata om chinos då?".

Jag har lärt mig så jävla mycket om att synliggöra andra tjejer, om att sluta nicka och tindra med ögonen när vissa verbala unga män orerar ett halvt seminarium om sina egna teorier, om att våga ta plats (även om det är sjukt läskigt ibland) och inte låta sig nedslås av att man ibland säger fel eller drar en konstig parallell.
I min grupp försökte vi verkligen backa upp varandra! Utveckla varandras teorier och stå emot om någon kom med obefogad och löjlig kritik eller ordmärkning. Och mm vi inte gjorde så himla bra ifrån oss på seminariet så peppade i varandra efteråt.

Det är det som systerskap innebär. Att man, när den manliga dominansen är så tydlig, försöker skapa en balans. Jag säger inte att man inte får kritisera andra tjejer bara för att man råkar tillhöra samma kön, men jag säger att det är fan dags att skapa ett alternativ till den manliga dominansen. Är kvinnor i majoritet på universiteten (ungefär 70% av studenterna på högskolor och universitet är kvinnor) så borde väl åtminstone hälften av talartiden vara vår? Det är dags att vi tar den andelen som är vår, och hjälper så många kvinnor som möjligt att göra sig hörda.
Det är vad jag har lärt mig om systerskap.

En sak som jag inte förstår när det gäller politik är detta, från Alliansens sida, självgoda sätt att framhålla hur mycket man sänkt skatten för så kallade "vanliga människor", som sjuksköterskor, busschaufförer eller förskollärare.
Jag känner instinktivt; jaha? Och? Det är väl helt ointressant hur mycket folk får extra i lön pga. skattesänkning, om man istället får betala mer för andra saker?
Jag betalar gärna 50% i skatt om det innebär att folk kan få kostnadsfri eller billig psykologhjälp på sin vårdcentral, något som många vårdcentraler inte vill erbjuda i synnerhet studenter utan de hänvisar till Akademihälsan. Eller om det innebär att kollektivtrafiken blir gratis, att studiebidraget höjs eller att fler prisvärda hyreslägenheter byggs.
Det tror jag att de flesta av oss skulle spara fan så mycket mer på, än någon futtig skattesänkning.

Ja. Vad ska man säga? Hjulen snurrar i denna eviga debatt som pendlar mellan "nu har vi något som funkar!" till "det finns ingen marknad". Och hela debatten är härligt kryddad med kommentarer från män som minsann inte vill riskera att få sämre erektionsförmåga eller att det tar lång tid innan spermieproduktionen kommer igång igen. Detta kommer ofta upp i media och beskrivs som problem. Men jag undrar, har alla dessa stolpskott till journalister missat att precis de biverkningar män kan få, av ett medel som ännu inte finns ute på marknaden för det har länge ansetts som inte tillräckligt bra samt att det inte finns någon marknad, är precis likvärdiga de biverkningar som kvinnor kan få, och som många lider av, av ett läkemedel som formligen kastas efter varje tjej som kliver in på en ungdomsmottagning?
Låt oss jämföra:
Män i studierna får ofta försämrad erektionsförmåga och minskad sexlust - Kvinnor kan får sköra slemhinnor, sämre lubrikationsförmåga, nedstämdhet och minskad sexlust. Detta upplever ju MÅNGA kvinnor, och det verkar man ju inte se som någon större brist hos p-pillrena för kvinnor, men däremot är detta tydligen en helt oacceptabel brist hos det manliga dito. I slutändan handlar det ju om vems upphetsning man anser vara den mest betydelsefulla för sexakten. Och som vi alla vet och lärt oss så är ju penetrationen det självklara målet och huvudnumret i sexakten. När det är över, så är allt som oftast sexet över för alla parter.
Vi går vidare.
Många män vill inte använda hormonpreventivmedel för det tar lång tid innan spermieproduktionen kommer igång igen, det kan ta upp till nio månader har jag hört.
Såhär är det ju dock för kvinnor också. Precis exakt så. Det kan ta upp till ett år innan ägglossningen kommer igång.
I mina ögon är det uppenbart att det här grundar sig i en märklig inställning till fertilitet och manlighet. Som om män kanske överskattar spermiernas roll i hela kalaset, om man nu kan säga så utan att det låter konstigt.. För visst är mannens roll väldigt avgörande i hela barnalstrandet, men mycket handlar ju om att pricka in de rätta dagarna i månaden för att chansen ska vara störst att man blir gravid. Det handlar ju inte om manlighet direkt, och man blir ju inte mindre man för att man inte lyckas göra sin tjej på smällen på första försöket. Ändå känns det som att det finns en sån uppfattning. Att spermier inte bara är något som befruktar ägget, utan en symbol för manlighet, och vem vet egentligen hur mycket man man är om man inte har en högpresterande spermieproduktion?

Helt enkelt: den här debatten visar exakt hur sunkig och faktiskt riktigt rutten inställning många har till manlig respektive kvinnlig sexualitet.

Idag har jag varit på mätning på Lindex för att ev. bli deras nya provmodell för Lindex Generous. Tyvärr visade det sig att min kropp är väldigt o-standard, något jag iofs redan visste eftersom min garderob innehåller alltifrån storlek 42 till storlek 50. Hursomhelst, så hade jag t ex alldeles för breda överarmar. Något jag också märkt alla de gånger jag försökt köpa blusar eller klänningar med ärm. Hmpf..

Hursomhelst så började jag tänka på det här med "standardkroppar", vad är det liksom? Och är de verkligen i majoritet? Jag förstår ju att Lindex behöver en modell som är ungefär en storlek 48 i alla avseenden, både runt överarmarna och runt midjan, om de nu bara ska ha en, men när jag tänker på det så blir det mer och mer absurt.
Övervikt placerar ju sig väldigt olika på olika människor. Jag är t ex ett typiskt äpple, och visst är jag stadig hela vägen så att säga, men det är ändå på överkroppen koncentrationen är störst; magen, bysten och armarna. Benen är ganska oproblematiska och jag kommer oftast i 46 i byxor, medan jag behöver minst 48 för bysten och tydligen 56 (!) för överarmana. Såhär ser ju dock många tjockisar ut. Min vän Thina är precis tvärtom; hon har sin koncentration på underkroppen.
Jag börjar verkligen förstå att det är svårt att göra kläder som passar alla tjockisar, men jag undrar, vore det inte bättre om man hade fler än en modell? Istället för en standardmodell, så har man flera o-standardmodeller? Så kan man skriva det på plaggen! "Passar ett päron", "Passar ett äpple", "Främhäver vad-det-nu-är-plagget-framhäver". Inget "Döljer en rund stuss" eller "Trollar bort en valkig mage", utan positiva saker, eller bara ren information; plagget är skapat för ett päron, men kan såklart även passa ett äpple - beroende på tycke och smak (något som tjockisar oftast inte förväntas ha).

Liksom, är det verkligen värt att ha standardkläder? Betyder inte det att man egentligen indirekt sorterar bort de allra flesta, eftersom nästan ingen människa är helt standard, och särskilt inte tjockisar?

De var iallafall intresserade av mina åsikter och skulle maila mig om det bli kunddagar och sådär. Och det vill jag nästan ännu hellre, få vara med och tycka! :)

Jag läser i min kursbok "Världen är en främmande plats" av Ola Sigurdson (en essäsamling om religion ur ett hyfsat teologiskt perspektiv). En av essäerna handlar om religion och konsumtion och om hur mycket varumärken definierar oss i dagens samhälle. Eller snarare, vi är ganska duktiga på att köpa varumärkernas koncept. De vill ju inte bara sälja en funktionsduglig produkt, utan också en livsstil. Som han säger i boken; om jag köper ett par Nikeskor så köper jag i första hand ett varumärke, och i andra hand något att promenera runt i.
Jag tror att många tänker att de inte är såna, som låter sig definieras av varumärken. Jag skulle heller inte beskriva mig som sådan, för vem vill vara en sån? Men när jag tänker efter så är jag det nog också på ett sätt.

Det manifesterade sig nog ganska tydligt häromdagen när jag bestämt fick nog av min rödflammiga, finniga och orena hy och bestämde mig för att investera i någon bra rengöring och en ny nattkräm. Inne på Lindex kände jag mig vilsen. Jag litar inte på Niveas produkter, deras makeupborttagning gav mig eksem.. Så jag lämnade Lindex och gick vidare till Åhléns och kände att "nej, här kan ju det här kalaset kosta vad som helst och det har jag inte råd med". Så jag gick dit jag alltid går. Det stället som jag vill bli förknippad med för att de har en miljö, djur och människovänlig profil. Eller kanske det stället där jag trots allt varit nöjd med det mesta jag köpt. Jag talar naturligtvis om The Body Shop. Det enda stället där jag kan överkonsumera med gott samvete.

Det här beteendet reflekterade jag över idag; är det så att jag handlar där för att jag gillar den "auran" som finns kring Body Shop? Jag gillar ju att framställa mig som miljömedveten, även om många av mina vanor lämnar en hel del övrigt att önska.. Liksom, är det i första hand av image-skäl som jag handlar på Body Shop? Är mitt förtroende befogat, för den delen, är de (liksom jag själv) bara jädrigt bra på att framställa sig själva som miljö, djur och människovänliga? Jag ska iofs tillägga att jag ÄR på riktigt nöjd med det jag köpt där, så helt obefogat är väl inte förtroendet såklart. Men likväl.
Det är intressant det här.
När jag växte upp bodde jag i en villaförort där "alla" (enligt min trettonåriga uppfattning) hade märkeskläder. Ja, alla hade naturligtvis inte det (t ex så hade inte jag det till en början), men det fanns ändå en strävan bland de flesta tror jag, att ha "rätt" märken. Detta både irriterade mig, och lockade mig. Jag sparade duktigt min månadspeng och köpte en del märkeskläder. Men så gjorde jag lite revolt och blev poppare också. Lite både och liksom. Gul och blå-tröja (OERHÖRT inne då) och converse, matchat med svart kajal. Det var en perfekt kompromiss. Jag vill inte bli placerad i ett fack", brukade jag säga. Jag hade ju för fan ansträngt mig för att hamna precis emellan facken! Inte second-hand-alternativ-i-fula-gamla-manchester-byxor, men inte heller köpt märkessnobb som såg ut som "alla" andra. Citationstecken eventuellt överflödiga, eftersom det faktiskt inte var så många andra som var, eller försökte vara, alternativa.
HURSOMHELST. Varken då eller nu såg eller ser jag mig själv som en person som värderar varumärkernas "aura". Men likväl, när jag tänker på det, så är jag antagligen lika köpt som de som bara köper dyra märkeskläder.
Min grej är väl kanske att förkasta alla dyra märken, men istället låta mig definieras av andra värden, eller varumärken. Kanske genom listan av grupper jag är med i på Facebook? Där finns Djurens rätt, Bang och Feministiskt Initiativ. Där finns grupper som behandlar ämnen som; stoppa valjakt, nej till vargjakt, 100 miljoner röster för demokrati i Iran, kvinnors rätt att bestämma över sin egen kropp, rädda isbjörnarna, bevara Kvibergs marknad. ETC.
NOG för att jag är en feministisk, multikultivurmande djurvän. Men jag är det nog lite mer på pappret, än i verkligheten. Som de flesta människor, antar jag? Utom kanske Ghandi och Moder Teresa och några till. Jag är nog helt enkelt lite mindre miljövänlig egentligen, än min bruna papperspåse från Body Shop antyder.
Jag väljer vilka organisationer och varumärken jag lägger mig till med. T ex skulle jag aldrig köpa en tygkasse med YSL eller Chaneltryck, däremot syr jag gärna egna eller köper kanske en med "Emmaus" tryckt på.
Jag är helt ointresserad av Acne, Rodebjer, Carin Wester. Lika ointresserad som jag är av Gant, Sebago eller Henri Lloyd. Men jag har ju också mina laster. Eller kanske, mina "värden" som jag lägger mig till med för att framstå på ett visst sätt;
- Jag handlar på den lokala fruktaffären för att stödja en lokal handlare. Och för att det är billigt.
- Jag älskar hälsokostaffärer. Ekologiskt rågmjöl från Saltå Kvarn, vegetariska köttsubstitut från Veggo, Tofu från Kung Markatta. Åh.
- Jag handlar på second hand
- Jag kan gå i timmar i konstnärshandlen IN-EX och pilla på alla penslar och papper och pennor och pärlor..
- Jag köper Faktum

Allt detta är ju inget jag ljuger ihop precis. Jag gilar ju verkligen hälsokostaffärer! Och jag älskar verkligen att strosa omkring på IN-EX. Men egentligen kanske det säger mer om vem jag VILL vara, än om vem jag faktiskt är? För ärligt talat så handlar jag inte speciellt ofta på varken hälsokostaffären eller IN-EX. Dels för att rågmjöl kan jag köpa på Willys (utan det creddiga märket då, men likväl till en tredjedel av priset) och för att jag faktiskt inte målar speciellt ofta.
Att mitt stora guilty pleasure heter Gina Tricot kan jag ju såklart medge i vissa inspirerade stunder då jag vill framstå som en person med självdistans. Jag brukar iofs lägga till att de har generösa storlekar och att det till stor del är därför, och det stämmer ju, men jag hittar ju faktiskt också ofta kläder som jag gillar där.
Men det är en sån sak som jag är mer tyst om. Jag rekommenderar gärna Body Shop till folk, talar väl om deras produkter och hyllar deras trevliga och engagerade personal (de är faktiskt oerhört hjälpsamma och trevliga, och man får alltid prover om man ber om det!). Medan jag faktiskt brukar håna Gina Tricot för deras gräsliga musik och glättiga personal..

Jag antar att det är såhär folk är mest, men kanske inte för den sakens skull vill erkänna det vitt och brett. Jag tycker dock inte att jag är en dålig människa pga. det här. Naturligtvis tycker jag i mitt högmod att jag borde få medalj för min självdistans, men det är en annan historia. Mitt vanliga, ohögmodiga jag, tycker nog att det är rätt okej att bara vara som människor är mest ändå. Däremot kan man ju alltid förbättra sig.

... Och ärligt talat, om jag mår bra av att köpa Faktum, så vem skadar det då? Jag mår bra, försäljaren mår bra. Allt är i sin ordning. Så länge jag har tillräckligt med självdistans för att inse att denna simpla gärning inte bör vara min enda insats för en bättre värld, så ser jag faktiskt inte problemet med att vara lite nöjd med sig själv ibland, särskilt inte när man faktiskt gjort något gott.

Jag går in och ut ur stilperioder hela tiden. Det gör mig smått galen. Just nu känner jag stor motvilja till allt som sitter åt. Helst skulle jag bara klä mig i fladdriga trikåtunikor och lika fladdriga koftor, matchat med ballerinaskor (det har jag iofs redan varje dag) och stora örhängen. Jag tål inte tanken på att ta på mig vissa av klänningarna och kjolarna i min garderob. Antingen för att de:
a) sitter åt
eller
b) är alldeles för gulligulliga.
Jag klarar inte av gulligt! Jag dras fortfarande till rosa, rosetter och annat gulligt, men jag kan inte ta på mig det. Jag provar det i provrummet och ja.. Jag känner mig utklädd! Och alla fina kjolar med hög midja som jag har gör mig tokig, jag hatar hur resåret sitter åt i midjan, längden gör mig ängslig och brösten framhävs alldeles för mycket. Jag vill bara klä mig i lediga kulturtantskläder! Vad har hänt? Är det här början på slutet? Jag visste väl att jag aldrig skulle ha köpt de där extremt högmidjade trosorna på Ullared.. De var början på mitt förfall.
Jag vill tillochmed bleka bort mitt älskade mörka hår för att jag är trött på att hålla på och färga utväxt hela tiden.

Men å andra sidan kanske det är något positivt. Det gulliga kommer säkert tillbaka förr eller senare ändå. Just nu kanske jag bara ska surfa på vågen och tillåta mig njuta av att klä mig bekvämt och snyggt. Och kanske bleka bort det mörka och låta håret växa fritt ett tag? Jag tänker mig min blonda frisyr som något i stil med bilderna nedan, lite bohemiskt vågigt, flätor, blommor, naturliga slingor.. Tåls att funderas på!

OK, jag måste erkänna en sak. Jag jublar över det faktum att batik tydligen är hett i sommar. Jag har nämligen en softspot för batik. Det började när jag var tolv och fick åka till det lokala köpcentret själv. Där upptäckte jag Indiska. Denna fantastiska värld av pannsmycken, sladdriga linnebyxor och tröjor med Ganeshatryck. Jag älskade det. Och batik älskade jag extra mycket. Jag hade ett blått linne med matchande trosor som älskade och använde till det var helt urtvättat.
Sen när jag började högstadiet slutade jag hänga på Indiska jämt och tvingade mamma att åka till Freeport för att köpa billiga Levi's-jeans. Då glömde jag bort allt det där.
Men nu, nu jädrar. Nu är jag vuxen, tjock, snygg och jag struntar i vad folk tycker; jag ska sy mig en batikklänning! Det här tyget (på bilden) finns på Stoff och stil och det vill verkligen komma hem till mig. I can feel it.
Bohemsommar, here I come.

Nu närmar sig återigen den ångestladdade dagen 15:e april. Sista dagen att ansöka till högskolan/universitetet inför hösten.
Jag känner mig bortkollrad. Jag har behandlat det här ämnet många gånger innan, och jag har fortfarande inte fått någon större klarhet i vad jag vill göra.
Fast iofs, innan har mitt synfält varit något begränsat men i år känner jag faktiskt att det är vidare. Gamla, trygga, hederliga yrken utan projektledning, management eller annat flum känns inte längre som den enda vägen.
Flum kanske är precis vad jag behöver. Något lagom kreativt, lagom flytande? Vid närmare eftertanke tror jag faktiskt inte att jag är så dålig på sånt.. Jag måste inte ha fasta ramar, som jag inbillat mig innan, jag kanske rentav fungerar bättre i något mindre fast? Därför har jag sökt ett kandidatprogram i Kultur. Det känns.. konstigt. Men befriande.
Jag skulle ju kunna tänka mig att jobba på museum.. Eller med att anordna olika typer av kulturella evenemang (ärligt talat så kan jag vara sjukt kreativ i såna sammanhang) eller kanske med kulturförvaltning (vad det nu innebär, mer exakt..).
En liten djävul på min axel säger dock "Jaha, och tror du det kommer finnas jobb inom det eller? Va?", men jag försöker ignorera det. Liksom, kultur? Det är ju hur brett som helst. Det finns säkert en liten plats någonstans även för mig.
För i ärlighetens namn, jag vill inte slava som undersköterska hela livet bara för att det är nästan säkert att jag alltid kommer ha jobb. Eller bli lärare för att det känns bekant och tryggt. Jag vill ju göra något roligt och lite kreativt.

Jag har också en hemlig dröm om en folkhögskoleutbildning i Textiltryck för mode och inredning, i Tidaholm.
Det låter ju underbart roligt. Men Tidaholm? Ett helt år i Tidaholm? Nej, det vet jag inte om jag klarar av.
Men jag kan alltid drömma lite om det ibland.

.. måste vara det mest använda ordet i den här bloggen. Mitt liv tycks präglas av att jag gör saker (eller låter bli att göra saker) utan att veta varför.
Känns lagom misslyckat.
Hur tar man sig ur det här?

Det är ju som så att jag har börjat träna. Simma, närmare bestämt. Det känns faktiskt riktigt skönt och det känns som en träningsform som passar mig. Man får lite flås, men svettas inte, och efteråt kan man basta och smörja in sig med sin favoritlotion. Plus att jag har en assnygg baddräkt som får mig att känna mig som en femtiotalsfilmstjärna. Bara positiva grejer alltså.
Eller ja, nästan. Det negativa med det här "nya livet" är att jag börjat tänka väldigt mycket på min vikt, vad jag äter, och framförallt; hur jag ska äta och vad jag ska göra för att gå ner i vikt.

Jag intalade mig själv innan jag började att jag skulle göra det här för att må bra, bli friskare och starkare.
Men det är verkligen svårt! För inom mig finns en liten röst, som är uppenbart sinnessjuk, som hetsar mig. Som får mig att tänka tankar som "kanske att man ska pröva det där Alli?" eller "nu var jag hungrig men åt inget, det var duktigt av mig" och tillochmed helt galna tankar som "hm, att röka, det ska ju vara hungersdämpande..". Den sistnämnda gör mig ärligt talat rädd, även om den typen av tankar inte är de vanligaste direkt.

Det som Julia Skott skriver här och här kan jag verkligen känna igen mig i.
Hur svårt det är att hålla balansen melan sund medvetenhet och osund fixering. Och hur man egentligen ska tänka när det gäller fett och feminism.
För ärligt talat så gillar ju jag min kropp. Jag har aldrig haft någon smal kropp, och även om jag vägde mycket mindre förut så hatade jag mig själv helt obegränsat på den tiden. Jag var knappt ens tjock då. Men jag trodde det, och det var nog mycket det som gjorde mig tjock. Jag slutade träna för att jag inte klarade av att se mig själv i den där jävla spegeln i danshallen. Jag tröståt för att jag hatade mig själv så. Ironiskt.
Men hur som helst, jag gillar min kropp nuförtiden. Men det är ju ändå någon slags mekanism som slås på när jag börjar tänka på träning och kost, rent automatiskt så börjar jag tänka på det in terms of viktminskning. I en tjockis värld så finns det oftast inget annat sätt att tänka på hälsa på. Man är så van vid att hälsa likställs med viktminskning, skolsköterskan har sagt det hela ens uppväxt, mamma har varit på en så länge man kan minnas. Det är inte så jävla konstigt, men det suger. Och det värsta med det här är:

1. Det är sjukt tidskrävande att hela tiden tänka på det här. Jag vet att många människor gör det, men jag vill inte vara en sån människa. Jag vill tänka på andra mer givande saker.

2. Det känns som ett sånt jävla nederlag att först ha kämpat med min självkänsla i flera år för att sen bara kasta bort allt det där och bli lika ätstörd och jävlig som innan. Aldrig kunna njuta av mat, räkna kalorier, känna skuldkänslor etc.

Jag vet ju att jag "borde" känna alla de där känslorna. Jag vet att jag borde vilja gå ner i vikt mer än något annat i världen och jag vet att jag borde stå i kö till en gastric bypass-operation. Men jag bli obstinat och jag vill inte, vill inte, vill inte. Det skulle kännas som ett så stort nederlag. Att ha kämpat så hårt för acceptans och kärlek till min egen kropp, för att sen bara slänga bort det och ge efter för kraven.

Jag vet, med tanke på mitt förra inlägg om bröllop, att det är svårt att tro att jag inte har så stora tankar om bröllop egentligen. Men så är det iallafall. Jag behöver liksom ingen dyr klänning, ingen fancy lokal, jag kan sminka mig själv och binda blomsterarrangemang själv. Men jag vill verkligen åka i en riktigt fin bil. Och moderna bilar är bara inte lika fina som gamla bilar. Jag vill inte lägga några hundratusen på mitt bröllop, men en sak jag faktiskt kan tänka mig att lägga en hel del pengar på är en riktigt fin gammal bil att färdas i. Antingen om vi skulle renovera min sambos folkvagnsbuss eller hyra en tjusig gammal Volvo Amazon eller något liknande. Jag vet inte varför. Jag misstänker att min biltokiga sambo påverkat mig i frågan..
Hursomhelst, om man ska anlända i stil, då måste väl ändå ovanstående bil vara det absolut bästa alternativet?
Jag kan iallafall inte tänka mig något bättre.